Karin Kavli var en framstående skådespelare och Göteborgs stadsteaters första kvinnliga teaterchef.
Karin Kavli växte upp i Mariehäll i Bromma. Hon var dotter till trädgårdsmästaren Carl Johan Karlsson och hans hustru Selma, född Eriksson. Hon gick först i skola i Sundbyberg och sedan på Åhlinska flickskolan i Stockholm.
Åren 1926–1929 studerade Karin Kavli på Dramatens elevskola. Redan som förstaårselev fick hon roller i de stora uppsättningarna. År 1927 spelade hon exempelvis Hippolyta i Olof Molanders uppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Samma år som hon tog examen fick hon sitt stora genombrott som Kassandra i Aischylos Agamemnon i regi av Per Lindberg på Konserthusteatern.
Efter examen fick Karin Kavli engagemang vid Helsingborgs stadsteater men stannade endast en kort tid. Tack vare ett Anders de Wahl-stipendium 1930 kunde hon göra en studieresa till utlandet. Tillbaka i Sverige spelade hon vid Oscarsteatern 1931 och därefter vid olika scener, som exempelvis Vasateatern 1932–1933, där hon bland annat gjorde succé som den kvinnliga huvudpersonen i Ragnar Josephsons Kanske en diktare, 1932. Då Lorens Marmstedt spelade in pjäsen som film följande år engagerade han också Karin Kavli för denna roll.
Under hela sin karriär delade Karin Kavli sin tid mellan teatern och filmen. Hon spelade regelbundet stora kvinnliga roller i svenska filmer, ofta med tidens stora älskare som Georg Rydeberg och Gösta Ekman som motspelare. Från 1934 var hon åter verksam vid Dramaten, där hon gjorde många uppmärksammade roller. Under senare delen av 1940-talet gästspelade hon också på Göteborgs stadsteater och gjorde stora roller som Dottern i Strindbergs Ett drömspel, Lady Macbeth i Shakespeares Macbeth och Blanche de Bois i Tennessee Williams Spårvagn till lustgården, den första i regi av Olof Molander, de två senare av Ingmar Bergman.
År 1953 återkom Karin Kavli till Göteborg som chef för Göteborgs stadsteater. Hon blev legendarisk. Under hennes tid knöts en rad framstående unga skådespelare till teatern, som exempelvis Thommy Berggren, Keve Hjelm och Jan-Olof Strandberg. Till dem hörde också Per Oscarsson, som fick öppna första säsongen med en Hamlet som satte Göteborgs stadsteater på kartan. Karin Kavli tog också in efterkrigstidens unga författare i repertoaren. Hon lät sätta upp pjäser av ”de unga arga” engelska dramatikerna och även unga svenska författare som Sara Lidman fick sina urpremiärer vid teatern. En viktig del av Karin Kavlis arbete handlade också om att förbättra skådespelarnas arbetsförhållanden på teatern.
Karin Kavli var chef för Göteborgs stadsteater fram till 1962. Därefter återvände hon till Dramaten, där hon bland annat spelade en uppmärksammad Bernarda i Lorcas Bernardas hus i regi av Bengt Ekeroth. En av sina sista stora rollprestationer gjorde hon som farmor i en TV-version av Hjalmar Bergmans Farmor och vår Herre.
År 1942 erhöll Karin Kavli Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium, 1979 Dramatens O’Neill-stipendium, 1981 Svenska Akademiens teaterpris och 1978 den kungliga medaljen Litteris et Artibus.
År 1935 ingick Karin Kavli äktenskap med norrmannen Knut Kavli, direktör för det stora livsmedelsföretaget Kavli. Långa tider levde de som särbos. Hon avled 1990 och är begravd på Bromma kyrkogård. År 2001 namngavs den lilla platsen vid sidan om Göteborgs stadsteater efter henne. Spårvagn 747 bär hennes namn.
