Karin Larsson är främst känd genom sin make konstnären Carl Larssons bilder. I otaliga av hans målningar är hon avbildad i rollen som maka, mor och modell, omgiven av barn och familj i hemmet i Sundborn. Utsmyckningen av Sundborn, en miljö som ofta har lyfts fram som idealbilden av den svenska idyllen, är dock till stor del Karin Larssons personliga verk.
Karin Larsson föddes 1859 i Örebro men växte upp i Hallsberg, där fadern drev ett handelshus och snabbt blev en av de ledande personerna på orten. Familjen hade därmed de ekonomiska möjligheterna att ge sina barn en bra start i livet. Vid tolv års ålder sändes Karin Larsson till Stockholm där hon delade sin tid mellan Franska skolan och kurser vid Slöjdskolan. Efter några års studier blev hon 1877 antagen vid Konstakademien. Akademien hade varit öppen för kvinnliga studenter sedan 1864. Karin Larsson började på Fruntimmersavdelningen, där undervisningen var helt skild från de manliga kamraternas. Att utbilda sig till konstnär var alltså möjligt, men kvinnligt konstnärskap sågs ofta som ett tidsfördriv i väntan på giftermål.
År 1882 reste Karin Larsson tillsammans med några konstnärskamrater, bland annat Julia Beck, till Paris och skrev där in sig på Académie Colarossi. Under sommaren for de i likhet med många andra svenska målare och författare till konstnärskolonin Grez-sur-Loing, utanför Paris. Där träffade hon Carl Larsson, som var något av en medelpunkt i ortens konstnärsliv. För Karin Larsson blev sommaren i Grez en konstnärlig höjdpunkt där hon och Carl Larsson arbetade sida vid sida med samma motiv. Från denna tid finns några få verk bevarade, bland andra Mère Morot och Pumporna. Redan samma höst beslöt de att gifta sig.
Efter några år i konstnärskretsarna i Frankrike återvände familjen Larsson till Sverige och slog sig ner i Sundborn, Dalarna. Karin Larssons livssituation gav allt mindre utrymme för att vidareutveckla sig inom måleriet. Två barn hade redan kommit till världen – det skulle komma att bli sju. Som ung mor med konstnärliga ambitioner kom hemmet i Sundborn alltmer att bli Karin Larssons målarduk. Penseln byttes mot nål och tråd, färgpaletten mot yllegarn och silke. Genom att lägga sin energi på hemmets inredning skapade hon ett hem med spännande färgsättning och nymodiga textilmönster. Inspirerad av den engelska Arts and Crafts-rörelsen med William Morris i spetsen lät hon växtornament slingra sig över stolsryggarnas dynor och ryggplattor. Namn som Kärlekens ros och De fyra elementen visar att hon såg textilierna som textila verk, inte enbart ett sätt att ge rummen inredning. Förutom de många textila verken som fyllde hemmet prövade hon även att rita möbler, till exempel en funktionalistisk gungstol till stora ateljén, långt före funkisstilens intåg. Där fanns också bord och en genialisk blomsterhylla med plats för många växter. Färgsättningen var djärv med lysande orangerött och grönt i en tid då stilelement i murriga färger dominerade enligt det sena 1800-talets borgerliga stilideal.
Hemmet i Sundborn blev hennes livsverk. Ett allkonstverk helt i William Morris och John Ruskins anda. Genom att skapa en tilltalande omgivning där konst, form och det sköna stod i centrum skulle människor påverkas positivt i sin livsföring. Karin och Carl Larsson prenumererade på en rad internationella tidskrifter, där kanske Arts and Crafts-rörelsens språkrör The Studio var den främsta inspirationskällan. Samtida är också Ellen Keys Skönhet för alla. Även om rörelsen var internationell så var grundtanken att det finns en nationell särart, byggd på lokala byggnadstraditioner och hantverk.
Carl Larssons många resor och uppdrag på olika håll innebar att det var Karin Larsson som tog hand om utformandet av hemmet. Hon var den som hade kontakten med hantverkare, snickare och målare och blev den som tog ansvar för utformningen. Carl Larsson har också i sina böcker och målningar alltid framhållit hennes betydelse för hemmets utformning.
Övergången från måleri till textilkonst och heminredning var en av samtiden accepterad lösning för de kvinnliga konstnärer som gifte sig. Kanske var det inte enbart tvång som gjorde att Karin Larsson valde bort måleriet. I skapandet av konstnärshemmet fann hon ett stort spektrum av uttrycksformer – textil, möbeldesign och inredningskonst. Dessa konstformer upplevde en hausse vid denna tid och fick i konstnärskretsar mycket uppmärksamhet. Här fick hon möjlighet att visa sin styrka och vara långt före sin tid. Fram växte ett konstnärshem, en stimulerande miljö för familj och vänner. Offentlighet nådde verket genom Carl Larssons akvareller och böcker.
Karin Larsson dog 1928. Hon är begravd på Sundborns kyrkogård.
