Karin Branzell var organist och hovsångare. Karriären började på Stockholmsoperan, därefter Berlinoperan och Metropolitanoperan till avslutande sångpedagogisk verksamhet i New Yorks främsta musikskolor.
Karin Branzell föddes 1891 i Stockholm som första barnet i familjen. Hennes far, Anders Wilhelm Branzell, var folkskollärare och kantor, sedermera överlärare vid Värtans folkskola i Hjorthagen, och hennes mor var Jenny Bernhardina Persson. Hon fick två yngre syskon.
Efter genomgången folkskola och Åhlinska skolans gymnasium avlade Karin Branzell 1909 organistexamen i Strängnäs. När hon samma år framträdde med sång och psalm till orgelackompanjemang i Hjorthagens nybyggda kyrka var kronprinsessan Margareta på besök. Hon skulle komma att bli mecenat för Karin Branzell och förmedlade kontakt med sångläraren Thekla Schröder-Hofer, vars röstideal hade sina rötter djupt ner i 1800-talet med bland andra Christina Nilsson som ledstjärna. Karin Branzell tog lektioner för henne i sång 1909–1912 och lektioner i plastik 1909–1918 för Elisabeth Hjortberg. Karin Branzell uppehöll tjänsten som tillförordnad organist vid Hjorthagens kapell i Värtan 1910–1913.
Karin Branzells första debut som furstinnan Sarvillaka i Eugen d’Alberts opera Izeÿl och hennes andra debut som Amneris i Aida ägde rum inom ramen för Kungliga Teaterns (nuvarande Kungliga Operan) festföreställningar under Olympiska spelen juli 1912 i Stockholm. Efter hennes tredje debut som Nancy i Flotows Martha 1913 engagerades hon av Kungliga Teatern och hennes första stora genombrott var titelrollen i Carmen 1913. Under sina dittills sexton månader vid Stockholmsoperan hade hon sjungit 44 kvällar och medverkat i tio produktioner med uppgifter alltifrån Mathilda i Rossinis Wilhelm Tell till Fricka i Wagners Rhenguldet.
Under 1914 sjöng hon 57 kvällar men fick bara fem nya uppgifter, däribland Brynhilde i Valkyrian. År 1915 sjöng hon två olika roller i Peterson-Bergers Arnljot, sammanlagt framträdde hon 46 kvällar under året och 1916 något färre, 43 kvällar. 1917 fick hon arbeta 56 kvällar. Att Karin Branzell sällan erhöll några nya huvudroller under dessa år kan ha framkallat en känsla av otrivsel och misshushållning samt en längtan efter större utmaningar och en annan publik. 1918 beslutade hon sig för att lämna Kungliga Teatern och efter 22 föreställningar avslutade hon sitt kontrakt med att sjunga Valkyrian.
Dessförinnan hade Karin Branzell försökt bygga upp en ny verksamhet på konsertestraderna med början på våren 1916 som solist i Brahms Altrapsodi med Orphei Drängar och Konsertföreningens orkester under Hugo Alfvéns ledning. Hur mycket hon sjöng av visor och romanser har inte granskats, bara hennes samarbeten med symfoniorkestrarna i Stockholm och Göteborg. Under perioden 1918–1924 medverkade hon vid sammanlagt tolv orkesterkonserter med Beethovens Symfoni nr 9, Händels Messias, Mozarts och Verdis requier, samt andra akten av Gluckoperan Orfeus och Eurydike i januari 1918 i Göteborgs konserthus. Den sistnämnda gav dirigenten Wilhelm Stenhammar aptit på att dirigera hela operan med Karin Branzell, vilket förverkligades 1919 på Lorensbergsteatern i Göteborg.
Från och med hösten 1918 började hon arbeta i Tyskland. Efter studier i huvudstaden debuterade hon på Staatsoper Berlin i december 1918 och var engagerad där från och med spelåret 1920/1921 till 1931, vilket medförde att hon tvingades studera in de stora Wagner- och Verdirollerna på nytt och därtill på tyska. Men hon fick också utöka sin repertoar med nyheter som amman i Die Frau ohne Schatten av Richard Strauss vid urpremiären 1920, klockaränkan i Janáčeks Jenufa, styvmodern i Halévys opera Judinnan och mer Wagner som Venus i Tannhäuser, genomgående Fricka, dito Brünnhilde och dito Waltraute i Nibelungens ring, Brangäne i Tristan och Isolde samt Kundry i Parsifal.
Karin Branzell gästspelade återkommande i Stockholm under 1932-1936, bland annat som Amneris i Aida och titelrollen i Carmen på Kungliga Teatern. På konsertestraden varade samarbetet längre, ofta med orkestersånger av Mahler och radiokonserter under åren 1937–1939, 1946 och 1948.
Efter att ha sjungit Fricka i Wagners Valkyrian på Metropolitan Opera House i New York var hon engagerad där från 1924 till avskedet 1951 som Erda i Nibelungens ring med avbrott mellan 1944 och 1950 då hon ägnade sig åt att undervisa i sång. 1926 gästspelade hon på Teatro Colòn i Buenos Aires och vid festspelen i Bayreuth 1930 och 1931 sjöng hon alla Frickas och Waltrautes uppgifter i Nibelungens ring. Åren 1935–1938 sjöng hon regelbundet på Covent Garden i London, hon var årlig gäst från 1935 vid Staatsoper i München, från 1937 i Florens och hon gästspelade i Helsingfors, Zürich, Paris, Wien, Milano, Bryssel, Chicago och San Francisco. Hon gjorde många konsertresor i Europa, Nord- och Sydamerika och framträdde ofta som oratoriesångerska.
Karin Branzell spelade in en mängd 78-varsskivor. Efter att ha sjungit in tjugotvå skivsidor för Grammophone eller His Masters Voice i Stockholm, varav tio med operaavsnitt ur Carmen, Eugen Onegin, Orfeus och Eurydike, Simson och Delila och Valkyrian, fortsatte hon att spela in grammofonskivor i Berlin. Först 1924 med åtta skivsidor för Homocord. Under 1927 gjorde hon fjorton skivsidor för Odeon/Parlophon/Columbia varav nio med opera och operett och slutligen året därpå tjugofem sidor för Polyphon/Polydor/Brunswick varav sjutton med opera.
Av Karin Branzells många efterlämnade inspelningar kan nämnas Bachs Johannespassion med Erich Kleiber på Teatro Colòn 1938 samt tolv kompletta liveinspelningar av fem Wagneroperor på Metropolitan i New York mellan 1934–1943: Lohengrin, Mästersångarna i Nürnberg, Tristan och Isolde, Rhenguldet och Valkyrian.
Karin Branzell var gift med konstnären Einar Eduardsen 1924 till 1929, och med operaregissören Fedja Reinshagen från 1938 till livets slut. Karin Branzell avled 1974 i Los Angeles, USA.
