Karin de Laval var översättare från ryska, engelska, tyska, franska och italienska samt introduktör av rysk och italiensk litteratur i Sverige.

Karin Sofia Elisabeth Ljung föddes i Vimmerby 1894. Efter avlagd kandidatexamen i ryska vid Uppsala universitet reste hon under revolutionsåren 1917–1918 till S:t Petersburg med Röda korset. 1919 gifte hon sig i Norrköping med civilingenjören Hjalmar de Laval, som under 1930-talet var verkställande direktör för Bolinder AB:s filial i Rom och därefter arbetade för ett italienskt företag som handlade med båtmotorer. På 1930-talet bosatte sig paret de Laval i Rom. I lägenheten på Corso Vittorio Emanuele bodde de därefter periodvis fram till skilsmässan 1950. Åren i Rom blev avgörande för Karin de Lavals fortsatta karriär som introduktör, översättare och litterär agent, eftersom hon där lärde känna många italienska författare, inte minst i samband med besöken i författaren Maria Belloncis litterära salong.

Karin de Laval började översätta sporadiskt i slutet av 1920-talet. Det var kortare texter av ryska, italienska och franska författare som Leo Tolstoj, Grazia Deledda och André Maurois som trycktes i dags- och veckotidningar. 1938 utkom hennes första översättning i bokform, österrikaren Arthur Schnitzlers Löjtnant Gustl. I Sverige gjorde sig Karin de Laval känd som introduktör av italiensk litteratur under andra världskriget och bidrog till att uppmärksamma alla de nya författarna som etablerade sig på 1950- och 1960-talets expansiva litteraturmarknad. Tack vare vänskapsförbindelserna med många av de mest tongivande italienska författarna fick hon rättigheterna till deras böcker som hon sedan sålde till svenska, norska och danska förlag. På detta sätt gjorde sig de Laval även till litterär agent för många italienska författare i Sverige och Skandinavien. En signifikativ episod utspelar sig under tyskarnas ockupation av Rom år 1943. I ett brev till den italienska författaren Alba de Céspedes, berättar Karin de Laval hur hon skickade ut sin make på stan för att leta reda på sina vänner Corrado Alvaro och hans fru, vilka dock redan hunnit fly. Hjalmar de Laval hittade i stället författarparet Alberto Moravia och Elsa Morante som drev omkring och erbjöd dem beskydd i deras lägenhet. Karin de Laval var redan då anlitad som Moravias svenska översättare och kom att så förbli ända fram till sin död 1973. I Aftonbladet 1945 beskrivs hon som ”känd och skicklig översättarinna” och på liknande sätt hänvisar Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Österling till henne som “den översättarinna som så energiskt arbetat på att göra modern italiensk litteratur bättre känd hos oss” i Stockholms-Tidningen 1950.

1946 anlitades de Laval som representant för den italienska agenturen Agenzia Letteraria Internazionale, men samarbetet började snart gnissla betänkligt och 1954 avpolletterades hon till förmån för konkurrenten Karin Alin. Den tilltagande konkurrensen om optioner och översättningsuppdrag ledde till att Karin de Laval alltmer satsade på att översätta noveller till dagstidningar och tidskrifter, vilket gjorde hennes namn känt även för en bredare krets av kultursidesläsare. Hon var outtröttlig i sin mission att sprida italiensk litteratur i Sverige, men det kan också nämnas att hon gjorde liknande insatser för att sprida kunskap om den svenska litteraturen i Italien, vilket antologin Carosello di narratori svedesi från 1961 vittnar om. I denna novellantologi, som hon var redaktör för, presenteras författare som Stig Dagerman, Willy Kyrklund, Sara Lidman, Stina Aronson och Eyvind Johnson för italienska läsare.

Det är framför allt som översättare från italienska som Karin de Laval har gjort sin största insats. Hon översatte författare som Luigi Pirandello, Corrado Alvaro, Alba de Céspedes, Dacia Maraini och Alberto Moravia. Den sistnämnde var den främsta anledningen till att Karin de Laval snabbt gjorde sig ett namn som översättare strax efter andra världskrigets slut. Moravia introducerades i Sverige redan i början av 1940-talet och blev snart den absolut störste italienske författaren i vårt land, vilket naturligtvis spred glans också över hans översättare. När man läser de svenska recensionerna framgår det tydligt att Karin de Lavals översättarinsatser, åtminstone i fallet med Moravia, var mycket uppskattade, men informella källor vittnar om att samarbetet med henne inte alltid var så enkelt.

Trots Karin de Lavals stora betydelse för den italienska litteraturen bekänner hon i Axel Liffners porträttintervju med henne i Aftonbladet 1954 att det är det ryska språket som ligger henne varmast om hjärtat. När hennes första översättning från ryskan, Ivan Majskijs roman Före stormen, gavs ut i Sverige 1945 hade hon redan en rad översättningar från engelska, tyska och italienska bakom sig. Från ryskan översatte hon bland annat nobelpristagaren Michail Sjolochovs Skörd vid Don 1961 och Alexej Tolstojs trilogi Lidandets väg. År 1967 tilldelades Karin de Laval den sovjetiska ordern Hederstecknet för sina insatser. Hon översatte även från franska, om än i mindre utsträckning. Hennes tolkning av Émile Zolas Krogen från 1946 omtrycktes senast år 2000 av Natur & Kultur.

Karin de Lavals liv fick ett mycket tragiskt slut. Den 11 december 1973 utbröt en brand i våningen på Karlavägen och Karin de Laval avled innan brandkåren hunnit bryta sig in. Hon är gravsatt på Skogskyrkogården i Stockholm.