Katarina Jagellonica var polsk-litauisk prinsessa och gift med den svenske kungen Johan III. Hon räknas ibland som Sveriges enda egentliga renässansdrottning. Genom sina politiska kontakter, sina kulturella intressen och sin religiösa övertygelse kom hon att spela en viktig roll i svensk historia, såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt.
Katarina Jagellonica föddes i polska Kraków år 1526. Hon var yngst av sex barn till Sigismund I av Polen och Litauen. Katarina Jagellonica tillhörde epokens mest prominenta europeiska aristokrati, inte bara på fädernet. Modern Bona Sforza var dotter till hertig Gian Galeazzo av Milano och Isabella av Aragonien, som i sin tur var dotter till kung Alfons II av Neapel. Barndomen på slottet Wavel i Kraków präglades av både faderns och moderns bakgrund, och Katarina Jagellonica lärde sig att obehindrat tala minst tre språk – polska, italienska och latin. Sedan fadern avlidit år 1548 och efterträtts av sonen Sigismund II August flyttade Katarina Jagellonica med modern till Masovien. Åtta år senare for Bona Sforza till Italien, där hon regerade hertigdömet Bari till sin död påföljande år.
I egenskap av polsk-litauisk prinsessa var den unga Katarina Jagellonica ett eftertraktat byte på den furstliga äktenskapsmarknaden. Brodern utnyttjade systern som en spelpjäs i storpolitiken, i synnerhet i förhandlingar med tsar Ivan IV (”den förskräcklige”) av Ryssland, en av de mest envetna kandidaterna till Katarina Jagellonicas hand. Även från Gustav Vasas sida kom propåer om äktenskap mellan dennes söner och de polsk-litauiska prinsessorna, men intresset var länge svalt, både hos Sigismund August och de svenska hertigarna Erik och Johan. Detta förändrades efter Gustav Vasas död och Erik XIV:s trontillträde 1560. Året därpå friade Johan till Katarina Jagellonica, men Sigismund August drog ut på svaret, bland annat med argumentet att han först ville gifta bort hennes äldre syster Anna. Förhandlingarna drog ut på tiden under sommaren 1562, då Johan vistades i Danzig. Avslutningen blev dock hastig. Den 23 september beslöts att bröllop skulle hållas redan den 4 oktober, en tidsmarginal som var så liten att knappast några utländska gäster kunde hinna dit. Vigseln, som ägde rum i Vilnius, följde katolsk ritual och Katarina Jagellonica garanterades att kunna fortsätta utöva sin katolska tro i det lutherska Sverige.
Efter bröllopet for hertig Johan och Katarina Jagellonica till Åbo i spetsen för en omfattande svit av adliga och tjänare. De anlände strax före jul. Katarina Jagellonicas tid som hertiginna i Finland blev dock kort, eftersom maken omgående råkade in i en allvarlig konflikt med brodern Erik. I augusti 1563 kapitulerade Åbo slott och Katarina Jagellonica tvingades följa Johan till fångenskap på Gripsholms slott.
Under fyra år vistades makarna i det sörmländska slottet, där också några medlemmar av Katarina Jagellonicas polska svit spärrades in. Vistelsen på Gripsholm fick stor betydelse för parets äktenskapliga samliv och för Johans andliga utveckling. Han påverkades starkt av Katarina Jagellonicas katolska tro, något som skulle resultera i en kursändring i svensk kyrkopolitik på 1570- och 1580-talen. Katarina Jagellonica förblev under fångenskapen storpolitiskt intressant och därför behandlades hon förhållandevis väl av Erik XIV:s män. Tsar Ivan ville fortfarande gifta sig med henne och försökte få svenskarna att utlämna henne. Sigismund August var mån om systerns välbefinnande, ett faktum som influerade Polens ställningstagande till Sverige medan nordiska sjuårskriget pågick.
Fängelsetiden sammanföll med att Katarina Jagellonica, som tidvis plågades av sjukdom, blev gravid och fick två barn. Dottern Isabella föddes 1564 och avled redan 1566; Johan lät senare Willem Boy förfärdiga en ännu bevarad sarkofag åt henne i Strängnäs domkyrka. I juni 1566 föddes sonen Sigismund. Sedan Erik XIV drabbats av tillfällig sinnesförvirring arrangerades en försoning mellan honom och det fängslade hertigparet i oktober 1567. Johan och Katarina Jagellonica frisläpptes men åtnjöt inte full rörelsefrihet under de månader som följde. Dottern Anna föddes våren 1568 på Eskilstuna kungsgård.
I nästa skede inföll den avgörande vändpunkten i Katarina Jagellonicas liv. Sommaren 1568 reste Johan upprorsfanan mot Erik och störtade honom från tronen. Katarina Jagellonica kunde anlända till Stockholm i triumf den 7 november. Hon kröntes till drottning den 10 juli 1569. Som katolsk drottning i det protestantiska Sverige blev hon inom kort föremål för både ängslan och förhoppningar söder om Östersjön – å ena sidan väcktes farhågor för hennes välbefinnande, å andra sidan uppfattade man henne som ett potentiellt verktyg för att återföra Sverige till den katolska fållan. Om Katarina Jagellonica kunde förmå Johan III att konvertera skulle ett viktigt steg i den riktningen vara taget. I brev till vänner och släktingar i Polen förklarade Katarina Jagellonica att hon förvisso sympatiserade med deras önskningar, men att det var politiskt omöjligt för Johan att byta tro. Trots hård katolsk kritik mot hur hon kompromissade med lutherska bruk, särskilt vid nattvarden, höll Katarina Jagellonica personligen fast vid katolicismen och knöt en huskaplan och biktfar till sig.
Katarina Jagellonicas storpolitiska position blev ännu intressantare än förut i juli 1572, när Sigismund August avled barnlös. Därmed blev det möjligt för hennes och Johans son Sigismund att framträda som tronpretendent, en möjlighet som för lång tid framåt skulle vara vägledande för svensk politik visavi det sydliga grannlandet. Sigismund var vid morbroderns död bara sex år gammal och förbigicks i kungavalet, men hans kandidatur kvarstod, och år 1587 kunde han uppstiga på den polska tronen. Även på en annan punkt kom Katarina Jagellonica att bli en nyckelfigur i svensk utrikespolitik. I teorin hade hon ett betydande italienskt arv från sin mor att utkräva, något som de neapolitanska myndigheterna och den spanske kungen Filip II bestämt motsatte sig, eftersom de ville ha arvet själva. Omsorgen om Katarina Jagellonicas morsarv ledde till energiska svenska diplomatiska framstötar i Italien, bland annat av Pontus De la Gardie, men framgång uteblev då motståndet var för hårt.
Det är väl omvittnat att Johan III hade stor respekt för Katarina Jagellonica. Hon medverkade kraftigt till hans utrikespolitiska orientering mot påvestolen, liksom till utvecklingen av hans konstnärliga och arkitektoniska smak. Troligen bidrog hon aktivt till spridningen av italienska renässansideal i Sverige. Johans förtroende för drottningen var så stort att han förordade henne till regent för den händelse han skulle avlida före henne innan Sigismund blivit myndig. Han tycks dessutom ha varit henne trogen; Johan hade haft älskarinnor före mötet med Katarina Jagellonica, men inte efter. Kungens uppskattning av drottningen delades av både svenska och polska stormän. Samtida skildringar från båda länderna lyfter fram hennes fromhet, tålamod och allmänt dygdiga leverne.
En fast punkt i Katarina Jagellonicas drottningliv var kungsgården på Lovön, där Johan III i slutet av 1570-talet tog initiativ till att låta uppföra ett slott. Det döptes till Drottningholm, efter hustruns titel. Slottet var dock inte färdigbyggt vid drottningens död.
På 1580-talet förmörkades Katarina Jagellonicas liv av den växande motsättningen mellan Sverige och Polen-Litauen, som nu regerades av hennes svåger, ungraren Stefan Báthory, och hennes syster Anna. Sverige och Polen-Litauen var allierade och förde krig mot Ryssland, men efter att Stefan Báthory år 1582 slutit separatstillestånd utan att ta hänsyn till Johan III:s önskemål uppstod en spänd situation som Katarina Jagellonica hade svårt att hantera. Hon beklagade att maken och svågern inte kom överens och att hon inte lyckades övertyga Johan om en mer förstående politik mot hennes gamla hemland. Samtidigt gjorde hon vad hon kunde för att underlätta livet för människor som drabbats av den svenska politikens strömkantringar. På hösten 1582 tog Katarina Jagellonica emot Karin Månsdotter, den avsatte och avlidne Erik XIV:s drottning, och ombesörjde att hon återfick sina konfiskerade smycken.
Katarina Jagellonica avled på Stockholms slott den 16 september 1583 och begravdes i februari påföljande år i Uppsala domkyrka. Willem Boy fick i uppdrag att förfärdiga ett praktfullt gravmonument över den döda drottningen, vilket ännu kan beskådas i katedralen.
