Karin Bengtsdotter var abbedissa i Vadstena kloster under reformationen.

Karin Bengtsdotter föddes omkring 1520 och hon hörde till den adliga släkten Gylta. Hennes föräldrar var adelsmannen Bengt Pedersson (Gylta), död 1520, och Brita Bengtsdotter (Lillie), död 1560, vilka hade sitt säte vid gården Påtorp i Fristad i Västergötland. Släkten hade sedan tidigare anknytning till Vadstena kloster. Flera av Karin Bengtsdotters släktingar hade vigts till systrar och bröder i klostret, däribland hennes farfar Peder Bengtsson, som avled i klostret 1527, och hennes faster Ingegerd Pedersdotter, som var nunna i klostret från 1507 fram till sin bortgång 1569.

Karin Bengtsdotter var välutbildad och lär ha kunnat skriva latin lika bra som svenska. Det tidigaste brevet från henne är daterat 1547 då hon skrev ett svarsbrev till en av sina bröder som skickat gåvor till nunnorna i Vadstena.

Till abbedissa valdes Karin Bengtsdotter år 1553 och hon tog då över ämbetet efter Margareta Nilsdotter. Med undantag för ett kortare avbrott åren 1564—1565 innehade hon ämbetet ända fram till sin död 1593. Hon var abbedissa i Vadstena i en för klostret mycket turbulent tid, dessutom i hela 42 år, vilket innebär att hon är den som innehaft detta ämbete under längst tid i klostrets historia.

Då Karin Bengtsdotter valdes till abbedissa hade klostret på flera sätt påverkats av de reformatoriska förändringarna. Materiell egendom hade konfiskerats och klostrets ekonomiska försörjning låg i händerna på regeringsmakten. Klostret, som fram till reformationen hade levt på räntor från åtskilliga gods, var vid denna tid beroende av kronans ekonomiska stöd för att kunna överleva. Dessutom hade brödradelen i klostret stängts cirka 1550.

Sedan 1540-talet rådde ordningen att regeringsmakten gav order till kungliga fogdar att årligen förse nunnorna med de förnödenheter som behövdes. Detta system fungerade inte alltid bra. Karin Bengtsdotter fick ofta anledning att skriva till kungen och uppmärksamma att fogdarna vägrade leverera de erfordrade råvarorna. Dessutom var det enligt Karin Bengtsdotter inte ovanligt att fogdarna minskade på mängden råvaror i leveranserna. Vid mitten av 1550-talet var situationen ohållbar. Karin Bengtsdotter begärde då att få ett beseglat brev från kungen, där det tydligt skulle anges vilka rättigheter klostret hade. Abbedissans påtryckningar förmådde kungen att skicka ut öppna brev till fogdarna där klostrets rättigheter tydligt framgick, likväl skulle problemen med fogdars ointresse för klostrets matleveranser fortsätta under kommande decennier.

Klostrens situation blev knappast bättre av att det krigshärjades av danskarna 1567 under nordiska sjuårskriget. Året därpå uppmanades Karin Bengtsdotter av kung Erik XIV att ansvara för en spioneriverksamhet riktad mot det närbelägna danska fältlägret. Om abbedissan och hennes kloster ville hjälpa till skulle de inte bli lottlösa utan lovades att i så fall få ett utökat underhåll av kronan. Det är okänt om Karin Bengtsdotter någonsin satte kungens planer i verket.

När Johan III övertog regeringsmakten 1568 fick Karin Bengtsdotter anledning att hoppas på en förnyelse av rådande förhållanden. Till Johan III:s restaurativa och katolskt inriktade kyrkopolitik hörde en nysatsning på rikets kvarvarande kloster och bland dessa intog Vadstena en särställning. Både kungen och hans katolska drottning Katarina Jagellonica hyste goda relationer till abbedissan. Senare berättande källor, särskilt Johannes Messenius krönikor, förtäljer att Johan III ofta lär ha fört samtal med Karin Bengtsdotter. Då hon på grund av sin ålderdom hade svårt att gå ”bjöd han henne sin arm och förde henne runt i klosterträdgården”. Vid ett tillfälle lär kungen ha frågat den åldrade abbedissan om inte de unga systrarna i klostren någonsin anfäktades av jordisk kärlek. Karin Bengtsdotter skall då ha svarat, att så förvisso kunde hända, men att man i så fall fick driva bort dessa lustar med bön och fasta. Hon skall därefter ha pekat på en fågel och förklarat att man visserligen inte kunde förvägra fågeln att flyga däröver, men däremot gick det att hindra den från att bygga bo i klosterträdgården.

År 1580 visiterades klostret av jesuiten Antonio Possevino, vilket innebar att det reformerades i enlighet med det tridentinska konciliets (1545—1563) riktlinjer. Fram till dess hade klostret, åtminstone tidvis, verkat inom en luthersk kyrklig ram. Karin Bengtsdotter fick själv avlägga den tridentinska eden, Professio fidei Tridentina, som innefattade löfte om att vara lojal med den katolska kyrkans hierarki och trostolkning.

Vid denna tid skedde också en restaurering av klostret. Den innefattade en ny konstnärlig utsmyckning av konventshuset till vilket hörde målade dekorationer på dörröverstyckena vid två klosterceller. Över den ena finns den så kallade sexbladsrosen inmålad i en fyrkant. I överkanten av denna fyrkant finns initialerna K och B och nere i högra hörnet finns bokstäverna B och A, vilket sammantaget har uttytts som ”Karin Bengtsdotter Abbatissa”, vilket tyder på att överstycket markerade ingången till abbedissans egen klostercell.

Vadstena kloster fick 1575 tillåtelse från kungen att ta emot nya medlemmar, vilket ledde till att antalet nunnor mot slutet av 1570-talet ökade från åtta till arton. I takt med att antalet nunnor blev fler växte också det årliga underhållet från regeringsmakten. Karin Bengtsdotter var dock även under dessa, för klostret mer gynnsamma, förhållanden mån om att försvara dess ekonomiska intressen. När klostret 1578 återfick vissa av sina gamla gods men samtidigt fick vidkänna en avkortning i spannmålsunderhållet från några härader, skrev Karin Bengtsdotter till Nils Hansson Brask, som var borgmästare i Stockholm och dessutom katolik, att hon och systrarna gladdes över den nygamla förläningen men hyste ångest och sorg över att den årliga spannmålsuppbörden som klostret hade haft skulle minskas. Efter att hon argumenterat för att ytterligare tio kungliga hemman borde ingå i förläningen, bejakade kungen hennes begäran. Karin Bengtsdotter lyckades också tillskansa klostret vissa andra privilegier, däribland bete för boskap och ett fiskevatten, vilket ledde till klagomål från borgare och befattningshavare i Vadstena.

Trots den nysatsning på klostret som skedde under Johan III:s regim uttryckte Karin Bengtsdotter i ett brev till påve Gregorius XIII den 15 mars 1580 samtidigt en oro över den kyrkliga utvecklingen i Sverige. Hon berättade att det gått trettio år sedan munkar och nästan alla präster skickats bort från klostret. De hade sedan dess plågats både av danska fiender och av trakasserier från det egna folket. Klostret hade bestulits på egendom, bränts och dessutom förtalats av ”de kätterska” prästerna. Hon var visserligen tacksam över att Antonio Possevino fått möjlighet att besöka klostret, och hon konstaterar också att den heliga Birgittas och hennes dotter Katarinas reliker ”på ett gudomligt sätt” fortfarande var bevarade där, men hon var betryckt över att det endast fanns två katolska präster kvar, vilka båda var åldrade.

Dessa två katolska präster var den gamle och skröplige Hans Magni, som tidigare varit kyrkoherde i Häradshammar och Hans Pauli, som tidigare varit munk i klostret. Enligt Possevino föredrog nunnorna den skröplige Hans Magni. Orsaken till att de inte ville ha birgittinmunken Hans Pauli som själavårdare förklarade Karin Bengtsdotter själv i ett brev till Nils Hansson Brask 1578, där hon uppgav att Hans Pauli vid hovet hade spridit ut osanna rykten om klostret och hävdat att hon själv och systrarna var en ogudaktig och fördömd församling och att alla systrar som så ville kunde gå in och ut i klostret. Enligt Karin Bengtsdotter var dessa rykten helt grundlösa, däremot hade Hans Pauli varit mycket besvärlig. Eftersom han vägrade dela stuga med Hans Magni hade man fått bygga en egen stuga till honom. En annan anledning till Karin Bengtsdotters irritation över Hans Pauli finner vi möjligen i Vadstena stads tänkebok där det berättas att Hans Pauli hållit dryckeslag med några unga djäknar.

Karin Bengtsdotter kämpade fram till sin död för klostrets rätt till årlig proviantering från kungamakten. En belysning av klostrets kärva sociala och ekonomiska situation ges av ett brev skrivet under hennes sista levnadsår, i maj 1592, i vilket Karin Bengtsdotter tackade den kunglige sekreteraren Nils Jönsson för det vin och den sill som han skickat till klostret och bad honom att till hertig Karl framföra att klostret önskade ytterligare fyra tunnor sill och ett par oxar. Klostret hade enligt Karin Bengtsdotter under vintern lidit stor nöd. Som tack skickade abbedissan päronsylt och körsbär i en tennflaska samt ett par grova vantar.

Karin Bengtsdotter avled sannolikt i början av året 1593. I juni samma år vet vi att ledningen hade övertagits av Karin (Katarina) Olofsdotter som året därpå vigdes till abbedissa och därmed blev den sista abbedissan i Vadstena kloster i förmodern tid. Klostret stängdes av regeringsmakten i december 1595.