Katarina Kraft-Ahnlund var Sveriges första kvinnliga teknologie doktor.
Katarina Kraft-Ahnlund föddes i Danderyd 1924 som dotter till Salomon Kraft och Gudrun Weibull. Pappan var historiker och skolman, och skulle med tiden bli rektor för Malmö latinskola. Katarina Kraft-Ahnlund gifte sig 1948 med litteraturvetaren och författaren Knut Ahnlund, och de fick två söner: Mats (sedermera Nathan Shacher) och Måns. Äktenskapet upplöstes 1975.
Kungliga Tekniska högskolan hade på 1930-talet startat en utbildning i teknisk fysik – internt gick den under benämningen sektion F – och i 1944 års kull var Katarina Kraft-Ahnlund en av de tolv som togs in. I en självbiografisk anteckning konstaterar hon lakoniskt att som första kvinna vid sektionen, och en av få vid högskolan, ”fick man vänja sig vid att bli uttittad”. Studierna gick bra och fem år senare, 1949, avlade hon civilingenjörsexamen.
Efter examen anställdes Katarina Kraft-Ahnlund av Manne Siegbahn vid Nobelinstitutet för fysik, som föreståndare för högspänningsavdelningen. Den stora Cockcroft-Walton- acceleratorn vid institutet var under uppförande, och tillsammans med fysikerna Curt Mileikowsky och Rolf Pauli arbetade hon med färdigställandet av maskinen. Vid institutet påbörjade hon också en forskarutbildning, inriktad på precisionsmätningar av atommassor och energinivåer hos lätta atomkärnor. Forskningen resulterade i ett licentiatarbete och Katarina Kraft-Ahnlund blev 1953 Sveriges första kvinna att avlägga en teknologie licentiat- examen.
Efter examen fortsatte hon forskningsarbetet och 1956 kunde hon doktorera i kärnfysik på avhandlingen Transmutations of light nuclei: Experimental determinations of reaction energies, atomic masses and angular distributions. Avhandlingen är skriven som en sammanläggningsavhandling och bygger på totalt elva artiklar, publicerade mellan 1953 och 1956, de flesta i Arkiv för fysik, några samförfattade med Mileikowsky och Pauli. I och med disputationen blev Katarina Kraft-Ahnlund också Sveriges första kvinnliga teknologie doktor. Året därpå utnämndes hon till docent i kärnfysik.
Efter disputationen erhöll Katarina Kraft-Ahnlund ett Fulbright-stipendium, liksom visst stöd från Atomkommittén, och begav sig tillsammans med sin familj till USA. Under ett år arbetade hon vid Rice Institute i Texas och vid California Institute of Technology (Caltech). Vid den senare institutionen samarbetade hon bland annat med astrofysikern och blivande Nobelpristagaren William Fowler som vid denna tid var djupt engagerad i banbrytande forskning kring uppbyggnaden av tyngre grundämnen inuti stjärnor.
När andra sonen föddes 1958 blev arbetet vid institutet för betungande och Katarina Kraft- Ahnlund gick först ner till deltid, för att 1960 lämna anställningen helt. I stället började hon arbeta för lexikografen Sven Lidman och som redaktör för uppslagsverket Focus naturvetenskapliga och tekniska avdelning, något som skulle öppna för en framtida karriär inom det populärvetenskapliga gebitet. Parallellt med detta var hon vetenskaplig konsult åt Kooperativa Förbundet.
Innan den folkbildande karriären tog fart innehade Katarina Kraft-Ahnlund från 1963 en anställning vid Försvarets forskningsanstalt (FOA). Där bedrev hon forsknings- och utredningsarbete för civilförsvaret. Ett första uppdrag var att, tillsammans med Rolf Björnerstedt, utreda långtidsverkningar av ett kärnvapenanfall mot Sverige. Senare studerade hon landets ekonomiska beredskap. I förlängningen av anställningen var hon under dessa år också medlem av Utrikespolitiska Institutets styrelse.
Katarina Kraft-Ahnlund lämnade FOA 1969 för en anställning på Sveriges Radio, med uppdraget att bygga upp en redaktion för vetenskap och forskning. Hon arbetade kvar på Vetenskapsradion fram till sin död – från 1970 som chef och från 1977 som producent och redaktör. Vid mitten av 1970-talet hade hon också börjat göra egna radioinslag och hon blev med tiden en välbekant stämma i programmet Vetandets värld.
Katarina Kraft-Ahnlund avled 1986, 61 år gammal.
