Katarina Stenbock var svensk drottning, änkedrottning och Gustav Vasas tredje hustru.

Katarina Stenbock levde under större delen av Vasatiden och upplevde sex monarker från Vasaätten på den svenska tronen. Hon föddes under Gustav Vasas regering och avled när hans sonson Gustav II Adolf var kung i Sverige. Med sina åtta år som drottning och drygt 60 år som änkedrottning är Katarina Stenbock den person som varit drottning längst tid i Sverige.

Katarina Stenbock var Gustav Vasas tredje hustru. Hon var dotter till Gustav Olsson (Stenbock) och Birgitta Eriksdotter (Leijonhufvud). Fadern var en av kungens närmaste män och blev den störste länstagaren under Gustav Vasas regering. Modern var syster till kungens andra hustru, drottning Margareta Leijonhufvud. Katarina Stenbock föddes och växte upp på Torpa stenhus, Länghems socken i Västergötland.

Katarina Stenbocks familj ingick i de så kallade kungafränderna som genom giftermål och släktband bildade en liten väl avgränsad adlig elit med stort ekonomiskt, socialt och dynastiskt kapital. Genom äktenskap knöts nya band mellan kungafamiljen och rikets främsta ätter. Det var också ur denna grupp som kungen hämtade två av sina drottningar, Margareta Leijonhufvud och Katarina Stenbock. Gustav Vasa kunde tack vare de nätverk som drottningarna bidrog med genomföra Vasaättens dynastibyggande. I utbyte för sitt stöd fick kungafränderna stora förläningar och rikets främsta ämbeten.

Det är mot den bakgrunden som Katarina Stenbocks äktenskap med Gustav Vasa kan ses. När kungen blev änkling år 1551 sökte han sig en ny hustru. Både kung och kungafränder var intresserade av att bekräfta sina förbindelser med ännu ett äktenskapsband. Med Katarina Stenbock som drottning vid kungens sida kunde hennes släktingar hoppas på fortsatt inflytande och ett gott förhållande med kungafamiljen. En viktig uppgift för en drottning under Vasatiden, då personliga relationer var en viktig del i den politiska kulturen, var just att se till att kontakterna mellan kungafamilj och adel förblev goda.

Paret vigdes i Vadstena i augusti 1552 då Katarina Stenbock också kröntes till drottning. Delar av prästerskapet motsatte sig äktenskapet med hänvisning till att paret var för nära släkt med varandra eftersom kungen tidigare varit gift med Katarina Stenbocks moster. Men med riksrådets goda vilja och bistånd drev kungen genom äktenskapet. För Gustav Vasas del handlade det också om att hävda sin auktoritet som kyrkans världsliga överhuvud.

Katarina Stenbock har av förklarliga skäl inte gjort så många avtryck som drottning. Hon var 17 år gammal då hon tog över ansvaret för det kungliga hushållet och de nio barnen, där de äldsta i princip var jämngamla med eller till och med äldre än hon själv. Den 40 år äldre kungen hade också redan satt sin tydliga prägel på hovet. Under sin tid som drottning fick hon erfarenhet av att medla i de upprepade konflikterna mellan sin man och hans äldsta dotter, Cecilia Vasa. En annan bild av henne som levt kvar från hennes tid vid Gustav Vasas sida är den av den ideala, hängivna och självuppoffrande hustrun som vägrade vika från sin sjuke mans sida under hans sista tid i livet. Katarina Stenbock var 25 år gammal när hon år 1560 blev änka efter åtta års äktenskap. Parets äktenskap blev barnlöst men drottningen verkar ha skapat goda relationer till sina styvbarn, med undantag för hertig Karl, som hon kom att ha ett ansträngt förhållande till.

Katarina Stenbock fick under sitt äktenskap inte någon skriftlig dokumentation på vilka egendomar hon skulle ha i försörjning som änkedrottning. Hon hade enbart fått ett muntligt löfte från Gustav Vasa om att den välbärgade kungsgården Strömsholm i Västmanland skulle bli hennes huvudsakliga änkesäte. Det var först under Erik XIV:s regering som hon fick ett officiellt förläningsbrev på sin livgeding. De gårdar hon tilldelades inklusive Strömsholm låg alla inom hertig Karls hertigdöme. När denne blev myndig vid 1560-talets slut krävde han tillbaka dessa. Katarina Stenbock avträdde också sina södermanländska egendomar till honom. I gengäld fick hon Kastelholms slottslän på Åland i förläning av kung Johan III. Men kampen om hennes rätt till Strömsholms kungsgård blev både långvarig och infekterad. Trots hertig Karls återkommande krav och slutligen hot om att ta tillbaka gården med vapenmakt höll hon fast vid sin rätt. Hon såg till att försäkra sig om Johan III:s stöd och fick, efter att ha levt på slottet i drygt 20 år, till slut ett riksdagsbeslut år 1582 på att gården och intäkterna från den tillhörde henne och ingen annan.

Änkedrottningens hov på Strömsholm blev under decennier en samlingspunkt för hennes kvinnliga släktingar. Hit kom de som unga kvinnor för att tjänstgöra som hovjungfrur och återvände sedan när de gift sig för att föda sina barn. Många gånger var det Katarina Stenbock som hjälpte till med att hitta goda partier åt sina yngre släktingar. Det handlade om att fortsätta knyta strategiska allianser mellan rikets ledande ätter. Hon höll också många av bröllopen, vilka var goda tillfällen att manifestera ättens makt och framskjutna ställning.

Själv förblev Katarina Stenbock änka, även om giftermål med ett par tyska furstar diskuterades för hennes del under 1570-talet. Som änka behöll hon kontrollen över egendomarna, vilket gav henne en ekonomisk självständighet. Hon förvaltade sina egendomar väl och fick en god ekonomi. Tack vare intäkterna från sina änkesäten blev änkedrottningen en viktig långivare till riket under de återkommande krigen. Hon lånade både ut stora summor pengar och bidrog med stora mängder spannmål till den svenska armén. Detta bidrog till goda relationer med låntagarna vilket också gav henne ett visst inflytande, men på grund av rikets dåliga finanser hade hon svårt att få ersättning för sina fordringar.

Som drottning och änkedrottning hade Katarina Stenbock en framskjuten position i sin släkt. Med sin ena fot i kungafamiljen och den andra i högadeln fick hon en viktig medlande roll under de många politiska konflikterna under Vasatiden. Bland annat medlade hon mellan Erik XIV och de efterlevande efter Sturemorden år 1567 där även en av hennes bröder miste livet. Hon arbetade även aktivt för en förlikning mellan Erik XIV och hans bror Johan III som satt fängslad vid denna tid. Änkedrottningen kunde göra det med den auktoritet som följde av att hon var ”både deras och hela fäderneslandets moder” och verkar haft stort förtroende bland de inblandade. Katarina Stenbock engagerade sig också när flera av riksråden drabbades av onåd i slutet av Johan III:s regering.

Katarina Stenbock blev också indragen i 1590-talets maktstrider mellan kung Sigismund och hertig Karl. Hennes släktingar, som tagit kungens parti, fick betala ett högt pris i form av landsflykt, indragna gods, fångenskap och avrättningar när hertigen gick segrande ur striden. Katarina Stenbock, som själv dragit på sig hertigens misstankar, öppnade dörrarna till Strömsholms slott för släktingarna när desto fler stängdes vid samma tid. Hon, som hade blivit fråntagen sin åländska förläning under maktkampen, arbetade för att familjen skulle återfå de gods som dragits in. In i det sista engagerade hon sig i frågor som rörde släkten. Hon fortsatte hålla ståndsmässiga bröllop för de yngre medlemmarna och ordna värdiga begravningar för de äldre. I slutet av sitt liv var hon sannolikt rörelsehindrad och led av konstant smärta i sina leder.

Katarina Stenbock avled på Luciadagen år 1621, 86 år gammal, på Strömsholms slott och begravdes i Uppsala domkyrka. I den likpredikan som hölls över henne liknades hon vid en ”moder utan barn” som öppnat sitt hem för många föräldralösa. Hon prisades för att hon använt sig av sin ställning för att hjälpa andra. Hon var enligt samma predikan givmild mot de fattiga, en god husmor för sina underlydande och generös med donationer till Västerås domkyrka.