Kerstin Eidlitz Kuoljok var etnolog och författare. Hon specialiserade sig på de traditionella kulturerna i Sibirien och norra Ryssland. Genom att hon hade kunskaper i det ryska språket fungerade hon i årtionden som förmedlare av kunskap som bygger på ryskspråkigt arkivmaterial.

Kerstin Eidlitz Kuoljok föddes i Stockholm 1935 som nummer 12 i en syskonskara av 14. Fadern var skräddare. Hon antog namnet Eidlitz då hon gifte sig med konsulten Günther Eidlitz. År 1969 disputerade hon vid Uppsala universitet med avhandlingen Food and Emergency Food in the Circumpolar Area. Två år senare gavs en populärvetenskaplig version ut på svenska under titeln Föda och nödföda: hur människan använde vildmarkens tillgångar. Därefter blev Kerstin Eidlitz docent vid Uppsala universitet.

I början av 1970-talet flyttade hon till Jokkmokk i samband med att hon gifte sig för andra gången, med renskötaren Petter Erik Kuoljok.

Kerstin Eidlitz Kuoljok var det författarnamn hon använde. Hon skrev ett tiotal böcker om folken i norr, östsamisk kultur i Ryssland, nordsamojediska folk och myterna om den himmelska renen hos samer på Kolahalvön. Tack vare sina kunskaper i ryska hade hon tillgång till material som andra forskare från väst inte var bekanta med. Hon var kritisk mot etablerade forskare inom etnologi och religionsvetenskap som skrev om samiska förhållanden utifrån och utan att beakta ryskt arkivmaterial. Bland böckerna från den senare delen av hennes karriär kan Den samiska sitan och vinterbyarna: en utmaning, 2011, och Bilden av universum bland folken i norr, 2009, nämnas. I den förstnämnda kritiseras geografen och geologen Väinö Tanners inflytelserika bok Skoltlapparna från 1929. Medan Tanner hävdar att sitan, eller siidan, är ett urgammalt samiskt fenomen, poängterar Kerstin Eidlitz Kuoljok att så inte är fallet, utan att systemet med sitor (ett slags samebyar) uppstod som ett resultat av rysk statlig påverkan.

Förutom forskningsvistelser i Moskva bodde Kerstin Eidlitz Kuoljok i Jokkmokk fram till sin död vid 80 års ålder. Vid sin bortgång 2015 sörjdes hon närmast av sina tre döttrar.