Kerstin Margareta Meyer var en svensk opera- och konsertsångare, mezzosopran, med en sångkarriär i mer än tre decennier. Hon var erkänd både i hemlandet och internationellt, för sina gestaltningar av de klassiska operarollerna i sitt röstfack, men verkade också som underhållare i folkparkerna, i barnopera och musikal och i uruppförandena av flera samtida verk. När hon avslutat sin karriär på scenen var hon under perioden 1984–1994 rektor för Operahögskolan i Stockholm.
Kerstin Meyer föddes 1928 i Stockholm som enda barnet till Olof och Anna Meyer. Föräldrarna drev en affär på Södermalm där de bodde, men hennes far tillhörde en släkt där flera var professionella musiker. Hennes farfar, född i Polen, var kontrabasist och violinist. Han hade grundat en orkester som turnerade genom Europa och när den upplöstes befann han sig i Sverige. Då hade han hunnit träffa sin blivande hustru och blev kvar i landet. Kerstin Meyer minns en ungdomstid där musicerande inom familjen var en självklarhet. Hon började med pianolektioner redan vid fem års ålder och besökte föreställningar på Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan) som liten flicka tillsammans med en av sina farbröder, en god vän till sångarparet Einar Beyron och Brita Herzberg som försåg honom med fribiljetter.
När hon gick ut gymnasiet 1948 hade hon redan hunnit studera en termin vid Kungliga Musikhögskolan, där Arne Sunnegårdh var hennes sångpedagog. Sunnegårdh var en mångsidig musiker, verksam både som ackompanjatör och dirigent, och utöver det en framgångsrik sånglärare. Hon studerade också vid Salzburg Mozarteum under Adelaide von Skilondz, samt i Wien, Rom och Siena.
Under åren på musikhögskolan etablerade Kerstin Meyer, tillsammans med studiekamraterna Busk Margit Jonsson och Daisy Schörling, trion Melody Girls. De turnerade i folkparkerna, gjorde skivinspelningar både i egen regi och som bakgrundssångare, eller ”doo-a, doo-a flickor” som det hette på den tiden. Men studierna vid musikhögskolan kom alltid först och Kerstin Meyers karriär fortsatte i rask takt efter examen 1952.
Hon skulle debutera på Kungliga Teatern samma år hon tog examen, men gjorde vad hon kallade en ”smygpremiär” i december 1951, när hon medverkade i Kungliga Teaterns årliga framförande av Händels oratorium Messias i Stockholms Storkyrka som altsolist. Andra debutanter var Birgit Nilsson som sjöng sopranpartiet och Karl-Olof Johanson som tenorsolist. Veteranen Joel Berglund, som för övrigt var operachef vid den tiden, var bassolist och Arne Sunnegårdh dirigerade. I ensemblen medverkade studiekamraterna Busk Margit Jonsson, Erik Saedén och Nicolai Gedda, såväl som Elisabeth Söderström.
Kerstin Meyers officiella debut på Kungliga Teatern ägde rum den 11 september 1952, när hon gestaltade rollen som Azucena i Verdis opera Il Trovatore (Trubaduren). I ett minnesprogram för Set Svanholm i Sveriges Radio från 1989 erinrade hon sig hur löjlig hon såg ut som en hårt sminkad 24-åring som skulle föreställa en gammal romsk kvinna. Det föreföll ännu mer komiskt eftersom hon spelade modern till kvällens trubadur Manrico, den då nästan 50-årige Svanholm.
Bara ett par år senare fick hon stort genomslag i titelrollen i Bizets opera Carmen i en nyuppsättning i Göran Genteles regi. Hon skulle sjunga rollen 147 gånger vid Kungliga Teatern och hjältetenoren Svanholm, operachef sedan 1956, spelade inte sällan hennes älskare Don José. På 1950-talet påbjöd etiketten att hon skulle tilltala Svanholm endera som ”Herr Hovsångare” eller som ”Operachefen”. Vid ett tillfälle när de stod i kulisserna under en föreställning undrade hon om det inte var dags att lägga bort titlarna med följande motivering: ”Herr Hovsångare, Operachefen, jag har aldrig kysst en man så många gånger som jag kysst Er utan att börja säga ’Du’ till honom.” Svanholm instämde direkt med ett stort leende.
Det var samma operachef som till sist vägrade ge Kerstin Meyer tjänstledigt än en gång. Hennes internationella karriär hade varit lika framgångsrik som insatserna på hemmascenen och han menade att det var dags för henne att ge sig ut i världen på riktigt. Hon var medlem i ensemblen vid Staatsoper Hamburg 1958–1960 och 1964–1969. Hon hade samtidigt gästspel vid flera av världens mest kända operahus och festivaler: La Scala i Milan, Metropolitan i New York, Covent Garden i London, Wiener Staatsoper, Bayreuth och Edinburgh.
Trots en omfattande internationell verksamhet ägde många av Kerstin Meyers mest betydande insatser rum vid Stockholmsoperan. Hennes karriär inleddes i vad som kan betraktas som en gyllene ålder för huset vid Gustav Adolfs torg. Hon erinrade sig i en intervju för Sveriges Television 2013 att hon själv, Kjerstin Dellert, Aase Nordmo Løvberg och Erik Saedén alla antogs samtidigt på operaskolan. Hon hade också ett fruktbart samarbete med den nästan jämnåriga sopranen Elisabeth Söderström, som debuterat några år tidigare än Kerstin Meyer. Sixten Ehrling var Kungliga Teaterns chefsdirigent från 1953 till 1960 när han lämnade Sverige för en fortsatt karriär i Förenta Staterna, och det blev ingen mindre än Michael Gielen som efterträdde honom.
Kerstin Meyers tidiga karriär sammanföll också med en period då operakonsten förändrades på så vis att den sceniska gestaltningen fick större vikt. Fram till 1940-talet förväntades operasångare framför allt sjunga medan deras utseende och dramatiska begåvning var av sekundär betydelse. Efter andra världskriget växte en ny registil fram. Den kopplas starkt till Wieland Wagner, tonsättarens sonson, som vid återinvigningen av Bayreuthfestivalen 1951 lanserade en avskalad och abstrakt scenbild. I Förenta staterna höll man fast vid mer traditionella uppsättningar fyllda med rekvisita, men i Europa fanns många regissörer som, precis som Wieland Wagner, ville förnya konstformen. Vid Kungliga Teatern i Stockholm var det Göran Gentele som stod bakom flera av husets minnesvärda produktioner.
Det var Gentele som skapat den uppsättning av Carmen i vilken Kerstin Meyer slog igenom 1954, och han ansvarade också för den nytolkning av Verdis Un Ballo in Maschera (Maskeradbalen) som sattes upp 1958 och fick bestående internationellt genomslag. Operan skildrar attentatet på kung Gustav III men på grund av den politiska situationen i Italien under Verdis tid fick handlingen förflyttas till den nya världens kolonier då det ansågs inflammatoriskt att skilda ett kungamord på teaterscenen. I Genteles regi fick handlingen återbördas till Sverige och Kerstin Meyer sjöng rollen som Mamsell Ulrica Arfvidsson.
En annan betydande regissör hade länge sökt ett lämpligt verk för sin debut inom operans värld, nämligen Ingmar Bergman. Med Stravinskijs Rucklarens väg fann han den utmaning han letat efter, och här medverkade Kerstin Meyer i den svenska premiären 1961 som turkinnan Baba. Bergmans stjärnstatus syns tydligt i programbladet där hans namn trycktes i mycket större typsnitt – och i versaler – än dirigentens, Michael Gielen, och tonsättarens namn.
Tidsandan gynnade Kerstin Meyer i allra högsta grad. Hon ägde en dramatisk begåvning med stor spännvidd. I Glucks opera Orfeo ed Euridice kommunicerade hon med hela kroppen den hårt tyglade längtan med vilken hon närmade sig sin älskade för att ta hennes hand utan att bryta förbudet att titta på henne. Kerstin Meyer gestaltade denna klassiska roll för alt eller mezzosopran i två uppsättningar, både på Drottningholmsteatern och på turné i Frankrike och England.
Hösten 1972 sjöng hon Klytaimnestra i Richard Strauss opera Elektra för första gången i Stockholm. I denna uppsättning medverkade även studiekamraterna Saedén och Kjerstin Dellert, såväl som Birgit Nilsson i titelrollen. Trots att Birgit Nilsson var etablerad som en internationell stjärna och här framträdde i det som sannolikt var hennes främsta rollprestation, var det Kerstin Meyers dekadenta och sensuellt övermogna drottning som lämnade det största intrycket. Hennes kostym i en byxdress som lämnade brösten bara var sensationell och avbildades flitigt i recensionerna.
Det var utan tvivel Kerstin Meyers dramatiska förmåga som bidrog till att göra henne attraktiv i smalare repertoar och nyskrivna verk. Under åren i Hamburg medverkade hon i uruppförandet av flera operor: som Mrs. Claiborne i Gunther Schullers Die Heimsuchung 1966, som Alice Arden i Alexander Goehrs Arden Must Die 1967, och Gertrude i Humphrey Searles Hamlet 1968.
Kerstin Meyer fick även uppleva motgångar under en lång och, i professionellt hänseende, ytterst lyckad livsgärning. Föräldrarna avled i en bilolycka 1961, vilket bidrog till att hon lämnade Stockholm under ett antal år. 1984 diagnosticerades hon med strupcancer och fick därmed abrupt avsluta sin karriär som sångare. Hennes kunskap och långa erfarenhet fick dock ett nytt forum när hon verkade som rektor för Operahögskolan i Stockholm 1984–1994. Hon återvände till scenen efter många år i ett bejublat framträdande i talrollen som Madame Armfeldt i musikalen Sommarnattens leende på Malmö Opera 2013.
Kerstin Meyer var gift med kulturjournalisten Björn Bexelius från 1974 fram till hans död 1997. Hon belönades med ett antal utmärkelser under sin karriär. Hon utnämndes till hovsångare 1963 och blev samma år ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 1975 erhöll hon utmärkelsen Litteris et Artibus. 1985 utnämndes hon till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire (CBE). Hon erhöll professorstitel av regeringen 1987 och Medaljen för tonkonstens främjande, Kungliga Musikaliska Akademiens högsta utmärkelse, 1999.
Kerstin Meyer avled 2020 och ligger begravd på Bromma Kyrkogård.
