Drottning Kristina har en unik ställning bland Sveriges regenter. Kristinas bidrag till Sveriges utveckling under hennes korta regeringstid har uppmärksammats långt mindre i forskningen än hennes abdikation och kontroversiella övergång till katolicismen, hennes problematiska inställning till rollen som kvinna, och hennes avtryck som en av 1600-talets betydande kulturmecenater. Om man i äldre generationer har fokuserat på drottning Kristinas tronavsägelse och trosförändring och sett henne som en landsförrädare, finns idag en mer positiv attityd där man betraktar henne som en europé som överskred både nationella och kulturella gränser.
Kristina var det enda överlevande barnet till Gustav II Adolf och hans maka Maria Eleonora av Brandenburg. När Gustav Adolf stupade i slaget vid Lützen 1632 efterträdde Kristina honom som Sveriges regent. Det fanns inga konstitutionella förhinder och heller inget uttalat motstånd till att den då femåriga Kristina skulle efterträda sin far. En stadga från Norrköpings möte 1604 säkrade möjligheten till kvinnlig tronföljd i det fall manliga arvingar saknades. Stadgan var tänkt att garantera att den svenska tronen skulle förbli i Karl IX:s linje.
Efter kungens död utsågs en förmyndarstyrelse som leddes av rikskanslern Axel Oxenstierna. Gustav Adolf hade efterlämnat instruktioner för dotterns uppfostran och valt ut hennes blivande guvernörer och preceptorer. Det ansågs vara av stor betydelse att dessa var inhemska män – Axel Banér utsågs till guvernör och Gustaf Kristersson Horn af Åminne till underguvernör. Den lärare som skulle få det mest långsiktiga inflytandet på drottningen var teologen Johannes Matthiae Gothus som undervisade henne i klassiska språk, historia och religion. Målen för Kristinas uppfostran till regent reglerades genom ständernas betänkande den 24 mars 1635. Kristina skulle lära sig något om utländska seder eftersom de var nödvändiga för hennes rang och ställning, men hon skulle i första hand "dresseras" i de inhemska. Kärnan i hennes studier skulle bestå i Guds ord, kristendomens trosartiklar och alla kristliga dygder. Det underströks att hon inte skulle besmittas med "Påweske eller Callwinistiske willfarelser". Från den tid Axel Oxenstierna återvände från Tyskland 1636 ägnade han tre till fyra timmar om dagen åt Kristinas undervisning i konsten att regera och han förblev ett föredöme för henne livet ut.
Om Kristinas förhållande till lärare och förmyndare framstår som positivt, var detta inte fallet med hennes förhållande till modern, änkedrottningen Maria Eleonora. Kristina vistades med sin mor under de första åren efter kungens död, men i augusti 1636 slog Riksrådet fast att modern hade ett skadligt inflytande på dottern. I stället tog Gustav Adolfs halvsyster Katarina över omvårdnaden om den unga Kristina. Katarina var gift med Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och paret var bosatta på Stegeborgs slott. Under åren 1636 till 1638 fick Kristina uppleva ett harmoniskt familjeliv och blev särskilt fäst vid parets äldste son, kusinen Karl Gustav. Denna lyckliga period fick ett plötsligt slut med fostermoderns oväntade bortgång i december 1638.
Kristina blev myndig 1644. Under hennes regeringstid internationaliserades det svenska hovet markant. Den intellektuellt och kulturellt ambitiösa unga monarken blev snart känd som en "Nordens Minerva". Den franske filosofen René Descartes, som vistades i Stockholm ett antal månader under årsskiftet 1649–1650 då han avled, må ha varit Kristinas mest berömda gäst, men kända filologer som Isaac Vossius, Nicolaus Heinsius och Claude Saumaise bör också nämnas, liksom konstnärerna Sébastien Bourdon och David Beck. Vid tiden för Kristinas regeringstillträde hade det franska hovet hunnit bli stilbildande och franska var på väg att ersätta latinet som det internationella hovspråket. Kristina införde inte bara nya befattningar vid det svenska hovet, utan också franska titlar för vissa funktionärer. Flertalet sådana förändringar överlevde dock inte hennes regeringstid.
Kristinas myndighet sammanföll med upptakten till fredskongressen i Münster och Osnabrück, som skulle avsluta det trettioåriga kriget innan Westfaliska freden slöts i oktober 1648. Fredsslutet var den dominerande frågan inom utrikespolitiken under Kristinas personliga regering, och meningarna går isär om hennes inflytande på processen. I propagandistiskt syfte hyllades Kristina som en "fredens drottning", men den italienska medlaren i Münster, Fabio Chigi (sedermera påven Alexander VII) menade att det egentligen var rikskanslern som styrde Sveriges linje i förhandlingarna. Den franske diplomaten Pierre Hector Chanut, som vistades vid det svenska hovet 1646–1651 och stod Kristina mycket nära, menade att hon var vacklande. Hennes önskan om fredsslut eller fortsatt krig hängde ihop med Sveriges krigslycka vid tillfället.
Inom inrikespolitiken stod frågorna om Kristinas äktenskapsplaner och tronföljden i förgrunden. Under åren 1647–1648 spekulerades det om flera tänkbara kandidater för hennes hand: kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg, hertigen av Sachsen och drottningens kusin, pfalzgreven Karl Gustav. Kristina förhalade och inledde i stället förberedelser för Karl Gustavs utnämning till tronföljare.
År 1650 sammankallades en riksdag i samband med drottning Kristinas kröning, som fått skjutas upp så länge landet låg i krig. En politiskt och ekonomiskt brännbar fråga vid tiden var överlåtelsen av kronogods till adeln. Kraven om reduktion från de ofrälse stånden gick tillbaka till 1634 men stegrades under Kristinas tidiga regeringsår och särskilt inför riksdagen 1650. Kristina manipulerade skickligt de ofrälse stånden för att uppnå sitt huvudsakliga ändamål, Karl Gustavs utnämning till arvfurste, vilken adeln motsatt sig. Den 9 oktober antogs en proposition som etablerade arvsrätten för Karl Gustav och hans manliga arvingar. Kristina hade sannolikt bestämt sig för att abdikera redan när hon kröntes till Sveriges drottning den 20 oktober 1650.
År 1651 kom så det första abdikationsförsöket. Den 7 augusti tog hon upp sina planer med riksrådet för första gången. Ungefär samtidigt upprättade hon formella kontakter med katolska kyrkan genom korrespondens med ordensgeneralen för Jesu Sällskap (jesuiterna). Budbäraren var den portugisiske legationsprästen Antonio Macedo. I brevet uttrycker Kristina sin uppskattning för denna orden och ber om ytterligare kontakt med några av dess medlemmar. Paolo Casati, en naturvetenskaplig forskare knuten till Collegio Romano och Francesco Malines, en adelsman van att röra sig i hovkretsar, anlände till Stockholm tidigt på året 1652. De kunde snabbt konstatera att Kristina i huvudsak var övertygad om de katolska trosartiklarna. De problem som återstod att lösa var nu endast praktiska.
Under de sista åren på Sveriges tron visade Kristina mindre intresse för regeringsarbetet. Inför abdikationen ställde hon sig under den spanske kungen Filip IV:s beskydd. Kristina abdikerade den 6 juni 1654 och lämnade landet nästan omedelbart. När hon avklädde sig rikets regalier avslutade hon samtidigt Vasaättens epok i Sverige. Abdikationsrecessen, som färdigställts bara några dagar tidigare, garanterade Kristina ett generöst, livslångt underhåll från apanage i Sverige, Pommern och nuvarande Baltikum. Den svenska kronan övergick så till Karl Gustav och hans manliga arvingar, och därmed avslutades det första halvsekel i Sveriges historia då kvinnlig tronföljd var lagstadgad.
Kristina tillbringade en interimperiod om nästan ett och ett halvt år i de spanska Nederländerna innan hon offentligt tillkännagav sin övergång till den romerska läran. Hon antogs som katolik i en privat ceremoni i Bryssel på julafton 1654, och sedan offentligt den 3 november 1655 i Innsbruck. Påven Alexander VII krävde att hon skulle vara känd i hela Europa som katolik innan han tog emot henne. Det firande som ägde rum när Kristina inträdde i Rom under julhelgen 1655 blev en revansch för huset Habsburgs och katolicismens förluster i samband med trettioåriga kriget, och bidrog därmed till den propagandistiska bilden av Kristina som regenten som uppoffrat sin mäktiga tron för den sanna lärans skull.
Mötet mellan den puritanske och fromme Alexander VII och drottning Kristina blev en ömsesidig besvikelse. Alexander hade, med mänsklig välvilja, utsett den nästan jämngamle, språkkunnige och sofistikerade kardinalen Decio Azzolino den yngre (1623–1689) att introducera Kristina till det romerska hovet och dess etikett under hennes första tid i Italien. Azzolino hade upphöjts till kardinalämbetet 1654 och sedan framträtt som ledare för en fraktion inom kollegiet som verkade för att återupprätta påvedömets förlorade neutralitet och självständighet i förhållande till de katolska stormakterna. Fraktionen bestod vanligtvis av elva till fjorton medlemmar. I den tidens kardinalkollegium intog de en vågmästarroll och kunde påverka påvevalen och kyrkopolitiken genom att alliera sig med en av de större (franskvänliga eller spanskvänliga) fraktionerna. Kristina träffade några av fraktionens medlemmar under sin första resa genom Kyrkostaten vintern 1655 och imponerades av deras program. Hennes personliga möte med Decio Azzolino beseglade hennes roll som fraktionens kungliga beskyddarinna i fortsättningen. Mötet med Azzolino blev också upptakten till en romantisk vänskap mellan honom och drottningen som varade livet ut. Han blev så småningom hennes arvinge men avled redan några veckor efter hennes död.
Kristinas kortvariga och kanske opportunistiska samverkan med Spanien avslutades inom några månader efter hennes ankomst till Rom. Hon återupprättade då goda kontakter med det franska hovet och kardinalen Jules Mazarin. Under de kommande åren fick hon utlopp för sitt politiska engagemang främst som beskyddarinna för fraktionen Squadrone Volante. Det kan utan tvivel bevisas att hon påverkade utgången av påvevalet 1667, när hon från Hamburg orkestrerade ett samarbete mellan det franska hovet och Squadrone Volante som ledde till att en av fraktionens medlemmar valdes till påve med namnet Clemens IX.
Under åren i Rom gjorde Kristina två resor till hemlandet, den första 1660 inför Karl X Gustavs begravning, och den andra 1667 i samband med en period då hon översåg sina finanser. Vid det sista korta besöket 1667 förbjöds hon av riksdagen att återvända till Sverige tills den regerande kungen (Karl XI) blivit myndig. Det blev aldrig aktuellt men hennes korrespondens och kontakter med hemlandet kännetecknades under de senare åren av välvilja.
Under Kristinas sista decennier i Rom tog engagemanget i kyrkopolitiken mindre plats och det kulturella engagemanget blev desto större. År 1674 grundade hon en lärd akademi – en ambition sedan regenttiden i Sverige – Accademia Reale (den kungliga akademien). Det var också då som hon författade egna litterära verk: en ofullbordad memoar som huvudsakligen tar upp barndomsåren (La Vie de la Reine Christine, faite par elle même); två maximsamlingar författade på franska (Ouvrage de Loisir, Sentiments Héroîques), en kort historik över Vasavapnet och Vasaätten (L'Arma antica della Suezia) och andra smärre skrifter.
Kristina avled i Rom den 19 april 1689 och är begravd i Peterskyrkan.
