Lili Ziedner var en av Sveriges mest särpräglade kvinnliga komiker, en sannskyldig clown som framträdde långt före nutida motsvarigheter.

Lili Ziedner föddes i en konstnärligt begåvad familj. Hon var dotter till Thor Edvin Anders Ziedner, som bland annat var skribent i Dagens Nyheter, och Ida Kristina Johansdotter. Brodern Edvin Caesar Napoleon Ziedner var kapellmästare och kompositör. Systern Sigrid (Karin), var musiklärare. Därutöver hade hon syskonen Signe och Dagmar.

Lili Ziedner utbildade sig vid Dramatens elevskola, arbetade en tid som korrekturläsare vid Dagens Nyheter och fick engagemang hos teaterkungen Albert Ranft på Vasan. Hon gjorde under tidigt 1910-tal ett gästspel på Apolloteatern i Helsingfors där Mauritz Stiller, som då var vid Svenska Teatern, upptäckte henne. Enligt uppgift ville han göra henne till en kvinnlig Chaplin. Resultatet blev att hon medverkade i några av Stillers första filmer varav bara en blev helt fullbordad, den av Lili Ziedner själv författade Den moderna suffragetten, 1913. Det var en numera helt försvunnen film, som enligt det sporadiska källmaterialet var en drift med den moderna suffragettrörelsen av engelskt snitt. Den anonyme recensenten i Upsala Nya Tidning ansåg att det var fyndigt och muntert gyckel med suffragettrörelsen. Ett par kritiker anmärkte på att hon överdrev alldeles ohyggligt. Man kan så här i efterhand förmoda att överspelet var en alldeles medveten strategi för att understryka satiren.

Sitt stora genombrott fick Lili Ziedner senare som konferencier i Cabaret Läderlappen, 1917. Där fick publiken upp ögonen för hennes egenartade konstnärliga personlighet. Senare blev hon stor stjärna hos Karl Gerhard under åren 1921—1931. Där fick hon tillfälle att låta sin originella starkt personliga begåvning blomma ut inför publikens ögon med sina satiriskt formade figurer som präglades av hennes beska och träffsäkra replikföring. Till skillnad från andra kvinnliga komiker som byggde sin bas på folklustspelets trygghet, som Dagmar Ebbesen eller Julia Cæsar, var Lili Ziedner en intellektuell och reflekterande typ. Hon slog igenom som revyskådespelare, men det var först när hon fick vända sig direkt mot publiken med sin slipade replikkonst som hon blommade upp på allvar. Hos Karl Gerhard fick hon göra en rad i grund och botten elaka karikatyrer som likväl hade en ton av självironi. Det var en parad av olika satkärringar som lystes upp inifrån av en humor som bara ett gott hjärta kan åstadkomma. Detta självreflekterande, distanserande och ironiska drag präglar också hennes självbiografi, I lögn och ro från 1930.

Som hos så många clowner fanns en stor svärta i botten av Lili Ziedners komiska gestaltningar. Vid hennes bortgång skrev Brita von Horn att Lili Ziedner, som själv glatt hela Norden med sin genialt festliga humor, sin slagfärdighet och sina yverborna infall, i likhet med alla stora komiker inte var en lycklig människa. På botten låg det mörka allvaret och ruvade. För de som räknade sig som hennes vänner kunde hon lyfta på sin oförlikneliga clownmask, och blotta ett ensamt hjärta vars oförställda kamp kunde fylla en med ömhet. Till detta bidrog också ett alkoholmissbruk, som troligen ledde till en för tidig död i levercirros.

Det mesta av Lili Ziedners scenkonst är numera försvunnet och det inkluderar också många av hennes filmframträdanden. Hon gjorde ett par roller i filmer som fick rejäl skandalstatus. Den första är den försvunna Cirkus Bimbini från 1923 som hör till 1920-talets mest utskällda filmer. Det ansågs allmänt, enligt recensenten Jens Björneborg i Nya Dagligt Allehanda, att den slog rekord i fråga om barnslighet, klumpighet och meningslös hullerombuller-komik i en tarvlig inramning. Denne ansåg dock att Lili Ziedner var den enda som hade någorlunda grepp om genren. Även en anonym tyckare i Sydsvenska Dagbladet ansåg att den enda ljuspunkten var just Lili Ziedners oemotståndliga sedlighetsivrande småstadsborgmästarinna.

Den andra skandalfilmen är den som en seglivad myt påstått vara den mest utskällda i svensk film, nämligen Pensionat Paradiset från 1937. Med undantag för Carl Björkmans utbrott i Dagens Nyheter mottogs filmen dock i de flesta fall med viss tveksamhet. I några fall fanns en antydan bland kritikerna att det kunde röra sig om parodi. Filmen har numera fått kultstatus om än på falska premisser. Den är inte en så kallad pilsnerfilm som den marknadsförts som i senare DVD-utgåvor. Den är tvärtom en blodig parodi på samtida svensk film, däribland på de folklustspel som mer traditionellt fått just epitetet pilsnerfilm. Inspirationen till filmen kom västerifrån, från den amerikanska crazyfarsen, som en av upphovsmännen Robert Wahlberg tagit del av. Till detta bidrar att samtliga rollfigurer är överdrivet gestaltade på ett rent parodiskt sätt. Inte minst Lili Ziedners rollkaraktär fröken Cronblom anknyter till många av de karaktärer hon tidigare spelat på revyscenen.

Fröken Cronblom är pensionatsgästen som uppträder under en mask av uppblåsthet som är karaktäristisk för folklustspelets traditionella bild av societetsdamer. På ett oefterhärmligt sätt uttalar hon vid läsning av tidningen repliken om att det är ”så rysligt få döda idag” (ibland brukar repliken felaktigt attribueras Julia Cæsar). Men hon bestraffas för sitt högmod på ett påtagligt sätt. Hon smörjer in sig med skokräm i tron att det är solkräm och hon har påtagliga problem med en hopfällbar solstol som hon trasslar in sig i. Sammantaget får vi här ett bevis på Lili Ziedners utvecklade känsla för ren och sann clownkonst utan den forcerade förkonstling som alltför ofta misstas för humor.

Lili Ziedner avled 1939. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.