Lillemor Kim var utredare, forskare och debattör inom universitets- och högskoleområdet. Från olika positioner drev hon universitetspolitiska frågor. Under åren 1989–1995 var hon en av Sveriges första kvinnliga högskolerektorer.
Lillemor Kim föddes i Mariestad 1940. Hennes föräldrar var Folke Stålfelt och Siri Stålfelt, född Thorn-Jonsson. I familjen fanns ytterligare två döttrar och en son. Familjen flyttade så småningom till Lidingö. Lillemor Kim tog studentexamen vid Lidingö högre allmänna läroverk (nuvarande Hersby gymnasium) 1959. Därefter flyttade hon till Uppsala för vidare studier i statistik, sociologi, pedagogik och matematik. Hon avlade en filosofie kandidatexamen 1963. Lillemor Kim fortsatte sina akademiska studier vid Stockholms universitet, delvis parallellt med yrkesarbete. Hon fördjupade sig i sociologi, statskunskap och företagsekonomi.
År 1962 gifte sig Lillemor Kim med Cheong Han Kim. De fick två döttrar. Åren 1971–1972 arbetade Cheong Han Kim vid OECD i Paris. Familjen bodde då i Frankrike och Lillemor Kim ägnade sig främst åt barnen, men hann även publicera en rapport för OECD, Admission policy in Swedish postsecondary education: a report for OECD, 1973. Äktenskapet upplöstes 1991. Från 1992 var Lillemor Kim sammanboende med Lars Brandell, universitetslektor och utbildningsadministratör och, liksom hon, utredare och debattör i utbildningspolitiska frågor. De skrev ett flertal rapporter och debattinlägg tillsammans.
Under åren 1962–1964 var Lillemor Kim anställd som forskningsassistent vid Statistiska Centralbyråns utredningsinstitut och därefter som medarbetare vid det då nyinrättade Universitetskanslersämbetet (UKÄ). 1977 reformerades organisationen för all statlig eftergymnasial utbildning. UKÄ fick ett större ansvarsområde och ombildades 1976 till Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Dessutom infördes sex högskoleregioner med egen förvaltning. Lillemor Kim var som tjänsteman ansvarig vid planeringen av Stockholms högskoleregion. Hon blev dock inte kanslichef när regionstyrelsen skulle skapas utan återvände till UHÄ där hon blev ansvarig för projektet ”Tillträde till högskolan”. Frågorna som hon arbetade med där skulle hon fortsätta att driva under hela sitt fortsatta yrkesliv. Inte minst gällde detta antagningsfrågorna. Hon drev tesen att det nationella systemet för urval av studenter till olika utbildningar hade ägnats stor och delvis felriktad uppmärksamhet, medan studenternas önskemål om och val av utbildning hade hållits utanför antagningssystemet. Ganska tidigt väcktes hos Lillemor Kim tanken att utredningsarbetet skulle kunna ligga till grund för en akademisk avhandling och hon inledde forskarstudier i pedagogik vid Uppsala universitet. År 1983 utsågs hon till chef för UHÄ:s utredningsbyrå och avhandlingsplanerna blev vilande.
År 1989 utsågs Lillemor Kim till rektor för Högskolan i Eskilstuna/Västerås, senare Mälardalens högskola. Hennes ämbetsperiod sammanföll med en period av stora omställningar av det svenska universitets- och högskolesystemet. En centralistisk planering ersattes med ett utökat lokalt ansvar och studenternas val av utbildning tänktes få spela en betydande roll för utbudet av utbildning och för statens finansiering av denna utbildning. Principerna bakom dessa förändringar låg i hög grad i linje med Lillemor Kims åsikter. Under hennes rektorstid expanderade Mälardalens högskola från knappt 2 000 studenter till nästan 6 000. Hon verkade för att samordna de två campusområdena i Eskilstuna och Västerås, att profilera högskolans verksamhet, att beakta studenternas situation och att betona vikten av utbildningskvalitet.
Lillemor Kims sex år som rektor innebar ett uppehåll i hennes verksamhet som utredare. Desto fler blev debattinläggen och intervjuerna med henne. Bland annat tog hon ofta upp lärosätenas självständighet och ansvar: Budskapen från central nivå till universitet och högskolor var ofta dubbla och man väjde för diskussion om målkonflikter, menade hon, och framhöll att detta ledde till att tid och kraft ofta lades på fel frågor. Samma synpunkter lade hon som sakkunnig fram i en reservation i 1989 års utredning om universitetsutbildningens villkor (SOU 1992:1 Frihet, ansvar, kompetens: grundutbildningens villkor i högskolan: betänkande). Hon återkom vid många debattillfällen till vikten av att fler människor får tillgång till högre utbildning. Efter tiden som rektor kom hon att åta sig ett antal uppdrag med syftet att granska och bedöma utbildningskvalitet vid universitet och högskolor i Sverige och i de nordiska länderna.
Frågorna om val och urval till högre studier fortsatte att intressera Lillemor Kim. När hon lämnade Mälardalens högskola ville hon, som planerat, sätta in sitt mångåriga utredningsarbete i ett pedagogiskt-teoretiskt sammanhang. Hon återvände till Uppsala universitet och lade i november 1998 fram avhandlingen Val och urval till högre utbildning: en studie baserad på erfarenheterna av 1977 års tillträdesreform för disputation.
Tillsammans med Lars Brandell skrev Lillemor Kim rapporten Privilegium eller rättighet: en ESO-rapport om antagningen till högskolan: rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, 2000, med utgångspunkt i hennes avhandling. De formulerade ett antal teser om den svenska högskolepolitiken, särskilt dess antagningssystem. De hävdade bland annat att systemets enhetlighetskaraktär inte är effektiv, varken för de sökande, för universiteten/högskolorna eller för samhället i stort och att ungdomarnas tid, intressen och studiemotivation inte tas tillvara. Lillemor Kim efterlyste också i rapporten Retorik och realiteter: om resurser och utbildningskapacitet i högskolan under nittiotalet, 1999, ett mera differentierat universitets- och högskolesystem, en översyn av antagningssystemet och ökade resurser för bibehållen kvalitet i en expanderande högre utbildning.
Under 1999 var Lillemor Kim verksam vid Kungliga Vetenskapsakademien och genomförde där en undersökning redovisad i rapporten Svensk forskarutbildning i internationell belysning, 2000. Samma år bildades Swedish Institute for Studies in Education and Research, (SISTER), en fristående förening med ändamålet att ”studera utbildning, forskning och innovationsprocessen i ett jämförande internationellt perspektiv samt att främja debatten inom detta område”. Lillemor Kim var anställd vid institutet från dess bildande och ansvarade som forskningsledare för projekt om högre utbildning. Hon gick i pension 2005 men kvarstod som associerad forskare. Under tiden vid SISTER publicerade hon ett femtontal rapporter, böcker och bokkapitel i ämnen som antagning till och ett breddat deltagande i högre utbildning, lärande inom högre utbildning och kvalitetsfrågor i högre utbildning. Ett antal av hennes gransknings- och utvärderingsuppdrag avrapporterades också vid SISTER.
Lillemor Kim publicerade under sin långa verksamhet ett mycket stort antal arbeten, många under eget namn men många också i UKÄ:s och UHÄ:s namn. Lillemor Kims utredningsresultat och hennes synpunkter påverkade ofta både debatten om och politiken för den högre utbildningen, men hennes mest genomgripande idéer ledde inte till förändring, i varje fall inte under hennes livstid. Lillemor Kims allra sista publikation – Universitetskanslerna och högskolepolitiken 1964–2010 – utgavs postumt 2014. Hon dedicerade den till sin mentor alltsedan 1960-talet, professor Urban Dahllöf.
Tillsammans med sin sambo Lars Brandell skapade Lillemor Kim webbplatsen Lillemor Kims och Lars Brandells hemsida om högre utbildning och universitetspolitik. Där finns ett stort antal av Lillemor Kims rapporter och debattinlägg från 1998 publicerade. Men där finns också en tänkebok av ett annorlunda slag: Utanför – Ett år med cancer. Här berättar Lillemor Kim om upplevelser, tankar och känslor under det år hon genomgick behandling mot bröstcancer. Hon friskförklarades så småningom men sjukdomen kom tillbaka.
Lillemor Kim avled den 25 juni 2011 och är gravsatt på Lidingö kyrkogård.
