Lilli Zickerman var textilkonstnär och räknas som den svenska hemslöjdsrörelsens grundare. Hon var hemslöjdsrörelsens ledande ideolog och är även känd för inventeringen av Sveriges folkliga textilkonst.
Lilli Zickerman föddes 1858 och växte upp i Skövde. Hon var dotter till apotekare Carl Petter Zickerman och hustrun i hans andra äktenskap, Hedvig Malmgren. Lilli Zickerman växte upp tillsammans med sina tre bröder.
På 1880-talet studerade Lilli Zickerman på Handarbetets Vänners Sy- och Vävskola i Stockholm. Tillbaka i Skövde annonserade hon 1886 i lokalpressen och erbjöd kurser i konstvävnad, konstsömnad och knyppling, enligt den metod som Handarbetets Vänner (HV) använde. Under åren 1887 till 1897 drev hon en broderiaffär med namnet Byrå för Handarbeten, de första två åren tillsammans med Agnes Behmer som var utbildad på Tekniska skolan i Stockholm (numera Konstfack). I affären såldes produkter i form av egna mönster och material till handarbeten, garner, silke och stramalj.
Lilli Zickerman deltog med sina kompositioner och textila arbeten i Industriutställningen i Malmö 1896. Där sålde hon ett verk till dåvarande kronprinsen Gustaf som besökte utställningen tillsammans med sin bror, prins Eugen. Samma år genomförde hon en stipendieresa till London för museistudier. Skaraborgs läns hemslöjdsutställning anordnades 1897 och Lilli Zickerman anlitades som prisdomare och bedömare av de utställda alstren. Hon deltog också med en utställning utom tävlan, som sedan valdes ut för att visas på Allmänna konst- och industriutställningen, Stockholmsutställningen, 1897. Det rörde sig om en egen kollektion av broderier som belönades med en silvermedalj för god husslöjd. Samma år flyttade Lilli Zickerman och hennes föräldrar från Skövde till Stockholm.
Lilli Zickermans intryck från utställningen i Stockholm var starka. Slöjden presenterades utifrån landskap, med en blandning av äldre slöjd som användes som bakgrund till nya slöjdvaror som var till salu och prissatta av tillverkarna. Hon beskriver dessa varor som mycket skickligt tillverkade, men ”oftast avskräckande fula och fullständigt olämpliga för den publiks smak och levnadsförhållanden, som slöjdarna beräknat nå för att få inkomst av sitt arbete.” För att lyckas få inkomster på sin slöjd behövde de en mellanhand som kunde ge råd om vad som kunde attrahera köpstarka kunder med avseende på föremålens utseende och användbarhet, ansåg Lilli Zickerman. Hon menade själv att det var här som idén föddes till att bilda det som kom att bli Föreningen för Svensk Hemslöjd, en organisation som fyllde behovet av mellanhand mellan slöjdare och en köpstark kundkrets.
Den 7 oktober 1899 grundades Föreningen för Svensk Hemslöjd med prins Eugen som ordförande och Lilli Zickerman som föreståndare för den butik som föreningen startade och drev i Stockholm. En tillfällig lokal hyrdes för att butiksverksamheten skulle kunna öppna i samband med julhandeln. För att få in varor till butiken använde Lilli Zickerman utställningskatalogen från 1897 och tog kontakt med väverskor och slöjdare som hade deltagit i Stockholmsutställningen. Verksamheten, som successivt byggdes upp under Lilli Zickermans ledning, erbjöd varor som tillverkades av ett nätverk av hantverkare. Dessa fick instruktioner om hur produkterna skulle se ut så att de höll en hög estetisk nivå liksom en hög kvalitet när det gäller utförande och material. Föreningen deltog i utställningar i Sverige och utomlands och blev stilbildande genom sitt estetiska program, som baserades på gamla beprövade slöjd- och hantverkstekniker, inhemska material och konstnärlighet i det estetiska uttrycket. I programmet ingick att produkterna skulle vara ändamålsenliga, nyttiga och ge ett prydligt intryck i utförandet. Genom utställningarna kunde sammanhållna inredningar iscensättas med hela möblemang, handvävda gardiner och mattor. Föreningens sätt att arbeta kom att bli en förebild för de hemslöjdsföreningar som grundades runtom i landet och som bildade ett nätverk av butiker som tillhandahöll slöjdprodukter. Lilli Zickerman förestod butiken i Stockholm fram till 1914.
Genom sina resor i landet som föreståndare för Föreningen för Svensk Hemslöjds butik bekantade sig Lilli Zickerman med olika platser. Hon fäste sig särskilt vid Vittsjö som ligger i norra Skåne, där hon 1908 köpte en stuga med tomt. Där lät hon bygga ett hus, ”Sommargården”, och senare en byggnad för en vävskola som stod klar 1912. I Vittsjö erbjöds vävkurser med start 1908 och från 1910 även snickarkurser. Elsa Gullberg var under en inledande period föreståndare för vävskolan, följd av Märta Måås-Fjetterström. Lilli Zickermans bror Tage förestod snickarkurserna. I utbildningskonceptet ingick att Lilli Zickerman höll föredrag för eleverna.
Föreningen för Svensk Hemslöjd hade startat en Provvävnadsanstalt 1905, vars verksamhet förlades till Vittsjö. Provvävnader togs fram för att kunna beräkna tids- och materialåtgång, tillgång till specialredskap säkrades, manglar och andra redskap för beredning fanns att tillgå och ett färgeri för att kunna arbeta med hållbara färger startades. Arbetet skedde under ledning av utbildade konstnärer, Märta Gahn var till exempel anställd av Föreningen för Svensk Hemslöjd i Vittsjö under ett år med början 1916.
Som ideolog i hemslöjdsfältet poängterade Lilli Zickerman hemslöjdens sociala syfte, att rätt organiserad fungerade den som hjälp till självhjälp. Det var viktigt att studera, identifiera, dokumentera och uppmuntra den lokala slöjden men den behövde bearbetas i konstnärlig riktning. Studier av gammal slöjd var likaså viktiga för att uppmuntra till nytt skapande. Lilli Zickerman betonade vikten av konstnärlig ledning – hon menade att slöjdarna var bäst på teknikerna och konstnärerna på det estetiska.
När Hemslöjdskommittén tillsattes för att genomföra en utredning 1917 fick Lilli Zickerman en framträdande roll och möjlighet att dra upp riktlinjerna för den ideologiska syn som sedan legat till grund för hur svensk slöjd har beskrivits och formats. Hon ansåg till exempel att virkning som teknik inte hörde hemma i hemslöjdens rum. I stället var det knypplade spetsar som skulle lyftas fram, en ålderdomlig teknik som har praktiserats under många hundra år i Sverige. Skånsk knyppling, dalaknyppling och vadstenaknyppling var olika sätt att utöva hantverket som uppmuntrades av hemslöjdsrörelsen. Färger var en annan aspekt som engagerade. Lilli Zickerman förordade växtfärger för att de ger milda färgnyanser, framför tidens moderna anilinfärger, eller ”påsfärger”, som gav ett ”skrikigt” resultat.
Efter att ha lämnat tjänsten som föreståndare för Föreningen för Svensk Hemslöjds butik, inledde Lilli Zickerman arbetet med att inventera Sveriges folkliga textilkonst, en av de mest omfattande kulturhistoriska inventeringarna som har genomförts i Sverige. Inventeringen pågick under åren 1914–1931 och den resulterade i att cirka 24 000 textila föremål dokumenterades. Detta skedde i fält genom att de fotograferades i svart-vitt och att små trådar klipptes av som färgprover. Sedan framkallades fotografierna och de handkolorerades delvis, så att färger och mönster tydliggjordes. Därefter klistrades de fast på kartongblad i folioformat, där varje enskild textil beskrevs. Kartongerna sorterades upp efter tekniker och landskap. Resultatet av inventeringen skulle presenteras i ett flerbandsverk som skulle omfatta 27 volymer. Det skulle sedan användas som utgångspunkt för ny formgivning och produktutveckling. Av manuskripten var det dock bara den första delen om röllakan som gavs ut 1937.
Lilli Zickerman har själv beskrivit hur hon började fotografera vävnader år 1910 men att dessa fotografier var för små. Idén väcktes att förstora för att sedan färglägga bilderna. I inventeringen sökte Lilli Zickerman metodiskt efter de textilier hon bedömde som svenska och ortskarakteristiska, folkliga och konstnärliga i sina uttryck. Manuskripten utgör en analys och syntetisering av textilierna och deras tekniska och estetiska uttryck, med hänvisningar till bildmaterialet i inventeringen.
I samarbete med filmbolaget Société Pathé Frères gjorde Lilli Zickerman 1917 en dokumentärfilm om svensk hemslöjd. Flera av de aktiviteter som skildras genomfördes i anknytning till vävskolan och snickarskolan i Vittsjö. Det handlar till exempel om växtfärgning, borstning av mattor, spinning, fransflätning, vävning, träskotillverkning, flätning av enekorgar, tillverkning av björkriskvastar och korgar, konstsmide, fårklippning, ullberedning, kardning, spinning, bindslöjd, linberedning samt spetsknyppling i Skåne, Vadstena och Dalarna. Det samlade inventeringsmaterialet, fotografierna, manuskripten och filmerna, finns idag i Nordiska museets arkiv. Delar av fotografierna finns som dubbletter i en studiesamling på Konstfack, Stockholm. Detta material är digitaliserat.
Jämte inventeringen och arbetet med vävskolan och snickarskolan i Vittsjö var Lilli Zickerman engagerad i andra, mindre omfattande projekt. Hon ledde till exempel arbetet med slöjdutställningen i Skara 1924 på uppdrag av Skaraborgs läns hemslöjdsförening.
Lilli Zickerman flyttade tillbaka till Skövde 1946 där hon också dog tre år senare. Hon ligger begravd på S:t Sigfrids kyrkogård. En minnessten restes över henne 2003.
