Lilly Hafgren var sopran, en operasångare som hörde till 1910- och 1920-talens stora stjärnor i Bayreuth med Berlin-operan som bas och som gästartist på Europas främsta scener.
Lilly Hafgren föddes 1884 i Stockholm, som andra barnet till sångaren Maria Malmgren och teatermannen Erik Johan Hafgren. Fadern arbetade på apotek och som bruksförvaltare innan han 1860 inledde en teaterkarriär vid fasta scener och med olika teatersällskap. Han gjorde även två av tre operadebuter på Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan) men lämnade operan 1869. Under följande två decennier ledde han egna teatersällskap och avslutade som direktör för Södra teatern i Stockholm. Lilly Hafgrens tre år äldre bror, Lill Erik Gustaf, blev tonsättare, dirigent, pianist och studiechef vid musikkonservatoriet i Neustadt am Haardt i Rheinland-Pfalz. En yngre bror, Hans Georg, blev en framstående violinist. Lilly Hafgrens föräldrar tog ett dramatiskt beslut 1892 att emigrera för att ge sina tre barn en bättre musikalisk utbildning än som stod att få i Sverige, nämligen vid Hoch’s konservatorium i Frankfurt am Main.
Lilly Hafgren inledde redan som åttaåring sin musikutbildning vid konservatoriet i Tyskland med önskan att bli pianist. Hennes pianolärare var Max Schwarz. Hon övergick 1898 till att studera sång för Maximilian Fleisch vid samma läroanstalt fram till 1902, varefter hon fortsatte att finslipa sångtekniken i Stuttgart och Milano.
Inför Svenska Dagbladets Berlinkorrespondent berättade Lilly Hafgren 1912 att hon redan vid sexton års ålder hade gjort flera konsertresor i Tyskland tillsammans med framstående pianister. Tillsammans med sin förste man dr Hans Waag, arkitekt, överregissör och generalintendent vid hovteatern i Braunschweig, hade hon nyligen flyttat till Berlin. Tidigare hade paret levt i Florens och det var då hon upptäcktes av Siegfried Wagner och fick debutera som operasångare i Bayreuth. Att det blev som Freia i Das Rheingold 1908 berodde på att Siegfried Wagner den sommaren övertog festspelsledningen efter sin mor Cosima och själv dirigerade många av dess föreställningar.
Lilly Hafgrens framgång var så stor att hon hösten 1908 engagerades av hovteatern i Mannheim, i storhertigdömet Baden-Württemberg. Under denna period utnämndes hon till badensisk kammarsångare. Hennes engagemang i Mannheim gav emellertid så mycket frihet att hon kunde företa flera turnéer bland annat till Holland, Italien, Österrike och Ungern, under vilka hon sjöng Elsa i Lohengrin och Sieglinde i Valkyrian. Säsongen 1911/1912 hade hon hållit ett sjuttiotal konserter och gästuppträdanden och ett kontrakt vid hovoperan i Berlin ingånget 1912 tillförsäkrade henne sextio dagars verksamhet på annat håll. För Svenska Dagbladet avslöjade hon sin avsikt att sjunga Octavian i Rosenkavaljeren och Eva i Mästersångarna i Nürnberg vid festspelen i London våren 1913 och sedan fortsätta till festspelen i Paris.
I Bayreuth gjorde hennes Elsa i Lohengrin stor succé 1909. På hovoperan i Berlin sjöng hon inte bara Wagner utan också grevinnan i Mozarts Figaros bröllop, Leonora i Beethovens Fidelio, Agata i Webers Friskytten, Bizets Carmen, Puccinis Tosca och kejsarinnan i Richard Strauss Die Frau ohne Schatten för att nämna några. Enligt egen utsago blev hon och flera kolleger 1921 bortintrigerade från hovoperan som efter första världskriget hade återuppstått under namnet Staatsoper Berlin. Två år tidigare, 1919, hade hon skiljt sig och gift om sig med konsthandlaren Georg Dinkela från Berlin.
Under 1920-talet gästspelade Lilly Hafgren i femton länder. I Wien gästspelade hon regelbundet, bland annat som Kundry i Parsifal och som Chrysothemis i Elektra. Hon sjöng likaså i Milano på La Scala, ofta under Arturo Toscanini, och i Rom på Teatro Costanzi, i Paris på Grand Opéra och i Madrid, Bukarest, Warszawa, Prag. I Milano var hon anställd säsongen 1924/1925.
Svenska Dagbladets Berlinkorrespondent hade frågat Lilly Hafgren 1912 när hon skulle sjunga i Sverige och fått svaret: ”…hittills har det inte blivit något av, kanske främst på grund av mina honoraranspråk.” Resultatet blev att hon tyvärr gjorde mindre avtryck i sitt fosterland än sin bror Lill Erik Hafgren som kring 1920 ofta ackompanjerade på solistkonserter och som våren 1921 blev kapellmästare för Stora Teaterns orkester i Göteborg, där Lilly Hafgren den 21 april sjöng Senta i Wagners Den flygande holländaren under hans taktpinne och Elisabeth i Tannhäuser våren 1923. Brodern fortsatte att göra sig känd med egna sånger, körstycken och kammarmusikverk.
Våren 1926 fick Lilly Hafgren äntligen sjunga på Stockholmsoperan på inbjudan av operachefen John Forsell som satte en ära i att årligen bjuda svenskarna och senare även de utländska kryssningsturisterna på minst en årlig Nibelungenring. När Lilly Hafgren anlände till operan berättade Svenska Dagbladets journalist att hon talade ”…klar och ren svenska och det är ju en smula imponerande, när man vet att hon som åttaåring lämnade Stockholm, där hon var född, och sedan mycket sällan varit här hemma.” Framför sig hade hon då ett två veckors långt gästspel med fem föreställningar med Valkyrian, Siegfried och Ragnarök följt av Tristan och Isolde samt Beethovens Fidelio som avslutning, samtliga med Wagnertenoren Oscar Ralf och Armas Järnefelt i orkesterdiket.
Lilly Hafgrens sista arbetsgivare var Staatsoper i Dresden 1933–1935. Hennes vidare öden har tyvärr inte stått att följa. Lilly Haftgrens klingande eftermäle består av sjutton skivsidor inspelade på Odeon i Berlin 1911, varav tolv duetter från Mannheimoperan, två duetter från München, samt ytterligare en duett, en terzett och två arior. Vidare en dubbelsidig Gramophonskiva från Berlin 1921 med en aria ur en Richard Straussopera samt tjugoåtta sidor för Polydor från 1922–1924, varav nitton med soloarior ur olika operaverk och duetter på fyra sidor, en terzett samt kvintetter ur Lohengrin och Mästersångarna i Nürnberg.
Lilly Hafgren dog i Berlin 1965.
