Lina Hjort var lärare, affärskvinna, byggmästare och rösträttsaktivist, verksam främst i Kiruna under 1900-talets första hälft.

Lina Hjort föddes 1881 i Hietaniemi församling i Tornedalen. Där växte hon också upp. Uppgifter om hennes tidiga liv finns i hennes dagböcker som finns bevarade i Norrbottens museum. Av dessa framgår att hon hade en stor insikt om sig själv och de psykologiska grunderna för människors överlevnad. Hon var född på sidolinjen, skriver hon: oönskad, oälskad. Hon var den fula ankungen som kom till världen och mottogs med missnöje och skam. I dagböckerna berättar hon om sin kärlek till sin mormor, och att hennes bästa tid som barn var när hon fick vara med henne.

Dagböckerna berättar om starka upplevelser från barndomen där mormodern trots svår fattigdom utgjorde enda trygghet. Men dagboken berättar också om en ung flickas frimodighet. När mormor gav sig ut på tiggarstråt fick den unga Lina Hjort följa med. En dag kallades de till bonden där hennes morfar var utackorderad, likt andra fattighjon omhändertagen av den som krävde minst betalt. När Lina Hjort och mormodern kom fram till bondens gård fann de morfadern i dörröppningen, ihjälslagen. Bonden hade slagit ihjäl morfar med en stor påk, och lössen och lopporna krälade på honom där han låg. Då steg Lina Hjort fram till bonden och gav honom en rejäl åthutning — hon tyckte det var skam att behandla gamla människor på det sättet. Då var hon bara åtta år gammal.

Lina Hjort började arbeta i unga år och skaffade sig god kondition och styrka. Hon vred vidjor åt timmerflottarna och hon samlade ved, och var inte rädd för att hugga i. Hon gjorde sig ett par skidor av björkar för att kunna ta sig fram lättare i skogen för att samla ved och hugga. Hon litade helt till sig själv och var inte rädd för någonting. Hon var duktig i skolan och hon drömde om att själv bli lärarinna. För att kunna förverkliga sin dröm behövde hon pengar. Hon fick låna 30 kronor av sin konfirmationslärare. Hon fick också stipendium och blev antagen på lärarinneseminariet i Haparanda — trots att hon inte behärskade svenskan så väl. Som färdig lärarinna fick hon 1901 arbete i byn Kurravaara, för en lön av 450 kronor om året.

Kurravaara ligger en dryg mil utanför Kiruna. Lina Hjorts färdighet i att åka skidor kom väl till pass, för så ofta hon kunde åkte hon från byn in till Kiruna. Hon trivdes aldrig i Kurravaara. Ingen där ville ha en lärarinna. Föräldrarna ansåg att skolan var helt onödig, en åsikt som påverkade barnen som inte ville lära sig något alls. Till hennes vantrivsel i Kurravaara bidrog att hon var mörkrädd och helt övertygad om att det spökade i skolhuset. Byns åldermän försökte förklara för henne att huset var byggt på jäslera så det var därför som det var så mycket ljud i huset – men det trodde inte Lina Hjort på – hon visste att det var onda makter som ville åt henne. Hon fick nog. Vid ett av besöken i Kiruna gick hon upp till disponent Hjalmar Lundbohm på gruvkontoret och sa: ”Jag är ung och frisk och får jag ej plats i Kiruna kan jag nog skaffa mitt levebröd på annat sätt”. Varpå disponenten svarade: ”Du kan räkna med att du är antagen”.

Så kunde hon äntligen få flytta in till Kiruna, en ort som växte och där det myllrade av folk och liv, i kontrast mot den ensliga byn Kurravaara. Till Kiruna kom också hela Sveriges parnass för att besöka disponent Lundbohm och med honom få leva ett fritt konstnärs– och friluftsliv. Lundbohm var en patriark som tog väl hand om sina arbetare; julfester ordnades för arbetarnas barn och i Kiruna fanns den första spårvägen i Sverige, så att arbetarna kunde ta spårvagn till sina jobb i gruvan. Lundbohm månade också om den samiska kulturen.

Lina Hjort var driftig och ambitiös. Hon ville bygga hus, och fick tillåtelse att använda bolagets överblivna tegel som sjunkit ner i dyn vid tippen. Med stor möda fick hon upp så mycket tegel så att det räckte till husgrunden. Bolagets överblivna virke användes till resten av husbygget. Med tiden byggde hon fler hus och började hyra ut rum främst till lärarinnor och andra kvinnor.

Det var mycket glädje i Lina Hjorts hus, hon spelade själv dragspel, och hade köpt sig ett piano. Enligt hennes självbiografiska anteckningar var väninnorna och festerna många. Lina Hjort började vid denna tid arbeta politiskt; att det skulle bli en väg mellan Kiruna och Nikkaluokta var en fråga som hon drev med framgång. Hon engagerade sig också i rösträttskampen. En dag på hemväg från skolan, där hon arbetade, mötte hon doktorinnan Lind som började tala med henne om orättvisorna för kvinnor i samhället. Fru Lind hade förstått att Lina Hjort med sitt stora samhällsengagemang och rättvisepatos var en kvinna att räkna med. Så fick Lina Hjort kunskap om rösträttsrörelsen, om hur kvinnor runt om i hela Sverige arbetade för kvinnors lika värde. Lina Hjort var inte någon föreningsmänniska, men åtog sig att gå runt i byarna med listor. Hon gick från gård till gård och berättade om rösträttskampen, och kvinnorna skrev på.

”I mina ögon voro både kvinnor och män människor som hade tanke, förstånd och vilja. Jag fann det därför gränslöst orättvist”, skriver Lina i dagboken. År 1913 hade den lokala rösträttsföreningen, Föreningen för kvinnas politiska rösträtt, FKPR, 150 aktiva medlemmar. Lina Hjorts hem var en viktig samlingsplats för rösträttskämparnas möten. Hon fick kontakt med de främsta inom rörelsen, som Lydia Wahlström, Gulli Petrini och Frigga Carlberg. Lydia Wahlström var också en av de starkaste rösterna för kvinnors fria kärlek och sexualitet, frågor som Lina Hjort också engagerade sig i.

I och med sitt politiska arbete och sitt engagemang i rösträttsrörelsen så fick också Lina Hjort sin rättmätiga plats i samhället. Hon, född på sidolinjen, tiggarungen, fattigast av alla, rätade på ryggen och var och kände sig till sist som en mycket aktad medborgare. Lina Hjort har blivit teaterpjäs, Mina drömmar växte vilda, och sattes upp av Norrbottensteatern i Luleå. Premiären ägde rum i Kiruna, i Lina Hjorts hus, Centrumhuset. Kirunabor berättade att man förr kunde se Lina Hjort, gammal och böjd, gå utanför sitt hus och sopa och skotta snö, hon hade på sig en grå lagerrock och ville just inte tala med någon. Hon gick i sina egna spår och tankar som hon alltid gjort.

I Centrumhuset, vilket ännu står i Kirunas centrum, bodde Lina Hjort fram till sin död 1959. Hon ligger begravd på Kiruna kyrkogård.