Lis Asklund var en av Sveriges första sjukhuskuratorer och arbetade främst med rådgivning i sexual- och abortfrågor. Hon var även verksam som programledare i radio och TV och ledde bland annat radioprogrammet Människor emellan.
Lis Asklund föddes 1913 och kom från den adliga familjen Lagercrantz. Fadern, ursprungligen marinofficer, startade en bränntorvsfabrik i Falköpingstrakten på 1910-talet men blev 1926 direktör för Stockholms läns brandstodsbolag och senare sparbanksdirektör. Modern Agnes var född Hamilton. De fick tillsammans fem barn, bland dem författaren Olof Lagercrantz. Lis Asklund har skildrat sin barndom som dyster. Fadern var sträng och allvarlig. Modern led av upprepade depressioner, vilket på 1930-talet resulterade i en permanent mentalsjukhusvistelse. Lis Asklund tog som äldsta hemmavarande dotter mycket ansvar, bland annat för sitt yngsta syskon. Hon sågs som familjens duktiga och praktiska person. Efter flytten till Stockholm tog hon med goda betyg studenten vid Wallinska skolan. Fadern kom så småningom att gifta om sig och fick ytterligare tre barn, av vilka halvbrodern Arvid Lagercrantz kom att stå Lis Asklund särskilt nära.
Fadern ansåg att hans döttrar skulle ges lika god yrkesutbildning som sönerna. Lis Asklund tvekade mellan social- och sjukvård och genomgick Röda korsets sjuksköterskeskola 1933– 1936. Skolans elevhem på Sabbatsbergs sjukhus såg hon som en kombination av ”kloster och militärförläggning”. Efter vistelsen fick hon ett erbjudande från Svensk Sjuksköterskeförening om en ettårig internationell påbyggnadskurs vid Florence Nightingale International Foundation i London, där hon läste sociologi, socialpolitik, psykologi, etik, filosofi och hälsovård. Utbildningen omfattade också praktik, som för Lis Asklunds del innebar skötsel av långtidssjuka som vårdades i hemmet i East End. Den fattigdom, som hon upplevde där, hade hon dittills aldrig sett.
Efter hemkomsten fick Lis Asklund 1938 en av Sveriges två första sjukhuskuratorstjänster och började arbeta på S:t Görans respektive Åsö sjukhus. Verksamheten utvecklades snabbt och fler tjänster inrättades snart. År 1938 hade hon också träffat författaren Erik Asklund. De gifte sig 1940 och i deras umgängeskrets fanns flera författare och konstnärer, som Ivar Lo Johansson, Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf, Stig Åsberg och Tora Dahl, som blev en viktig vän till Lis Asklund.
År 1940 kontaktades Lis Asklund av Elise Ottesen-Jensen som bad henne att starta en kuratorsverksamhet på Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) för abortsökande kvinnor. Det var ett obetalt kvällsarbete som Lis Asklund kom att utföra vid sidan av sin sjukhuskuratorstjänst. Sedan 1938 gällde en mycket sträng abortlag. Arbetet gick bland annat ut på att få kvinnor att välja bort illegal abort som utfördes av kvacksalvare och som riskerade kvinnornas liv. Lis Asklund kom att bli sakkunnig i Befolkningsutredningens abortkommission och senare även i 1950 års abortutredning. Hon arbetade för lättnader i abortlagstiftningen. År 1942 erbjöds hon att, även här på kvällstid, tillsammans med en kollega starta Stockholms stads rådgivningsbyrå för sexualfrågor, där abortsökande togs emot.
Verksamheten ifrågasattes från kristet håll och flera gynekologer vägrade att utföra de få aborter som rådgivningsbyrån lyckats få Medicinalstyrelsen att bevilja. Rådgivningsbyråns arbete växte snabbt och fler tjänster inrättades. Man hade även preventivmedelsrådgivning och tog upp samlevnadsfrågor. År 1946 kom en ny lag som tillät abort på socialmedicinska indikationer vilket ökade möjligheterna till legal abort. Därefter fick 50 procent av de sökande abort beviljad. Först 1975 lagstiftades om fri abort till och med graviditetsvecka 18. Lis Asklund lämnade 1949 sin kuratorstjänst och arbetade därefter halvtid som förste kurator på rådgivningsbyrån. Hon och Erik Asklund hade då fått dottern Malin 1946. Sonen Jonas föddes 1951.
År 1956 erbjöds Lis Asklund att leda ett radioprogram, en ”brevlåda”, som kom att kallas Människor emellan, vilket sändes en gång i veckan året runt med uppehåll för sommarmånaderna. På radion kom hon att stanna till 1968. I programmet besvarade hon lyssnarbrev, som gällde sociala men framför allt personliga problem. 80 procent av breven kom från kvinnor och det kom cirka 100 brev i veckan. Programmen fick många lyssnare, i genomsnitt 700 000 varje sändning.
Samtidigt som Lis Asklund arbetade med Människor emellan gjorde hon även andra radioprogram. Bland annat ”wallraffade” hon på polikliniker angående de långa väntetiderna där. Resultatet blev att man införde tidsbeställning. Stort genomslag gjorde 1959 hennes reportage om Eugeniahemmet i Stockholm, som var en centralanstalt för mycket svårt rörelsehindrade barn från hela Sverige. Reportaget visade att där rådde en grym kristen disciplin med gudstjänsttvång och straffliggning i flera dagar för bagateller. Till en början fick hon kungahuset, riksdagen, tre överstyrelser och Eugeniahemmets styrelse emot sig och det kom påtryckningar om att stoppa programmet. En utredning 1961 bekräftade dock hennes uppgifter. Många föräldrar och barn var tacksamma för hennes avslöjanden och hemmet avvecklades under 1960-talet. År 1965 var hon med och initierade och deltog i en landsomfattande Röda Fjädern-insamling i TV. Resultatet blev byggandet av 300 handikappanpassade bostäder.
Lis Asklund skrev också böcker, dels en bok för adoptivföräldrar, Som vårt eget..., dels flera böcker tillsammans med Torsten Wickbom om sexualkunskap och samlevnad för skolungdom, till exempel Brytningstid, Vägen till mognad och Vad är det som händer?. Böckerna för ungdom tillkom i samband med de skolradioprogram om sexualkunskap som hon gjorde tillsammans med Torsten Wickbom efter det att sexualundervisning i skolorna blivit obligatoriskt. Även här kom kritik från kyrkligt håll och från Lewi Pethrus, Pingströrelsens ledare. Programmen uppmärksammades även internationellt. Lis Asklund var själv kritisk mot de så kallade sexradikalerna på 1960-talet (Kristina Ahlmark Michanek, Joachim Israel, Hans Nestius, Barbro Backberger och Maj-Briht Bergström-Walan), som hon ansåg skilde ut sexuallivet som något speciellt utanför annan samlevnad. Hon menade att dessa tog upp samlagsteknik och pornografi utan att tala om hänsyn, ömhet och kärlek medan de i sin tur såg Lis Asklund och Torsten Wickbom som bakåtsträvare. Boken Dom sitter och dom ligger från 1967 bygger på brev från pensionärer på ålderdomshem och vittnar om patienters kontaktlöshet och understimulering inom vården. År 1981 följde boken Samtal är arbete, riktad till personal inom den slutna sjukvården och som uppmärksammar patienternas behov av mänsklig kontakt.
År 1968 gick Lis Asklund över till TV1 och blev reporter för samhällsprogrammet Fokus. Hennes specialitet blev socialreportage och hon rapporterade bland annat om människor som fastnat i byråkratin och om ålderdomshem, mentalsjukhus och fängelser. Efter Fokus gjorde hon på 1970-talet programmen Gammal i Sverige tillsammans med Gunnar Arvidson. Hon rapporterade om det första servicehuset i Sverige, i Örebro, och hon gjorde en serie intervjuer med personer huvudsakligen uppvuxna i norrländsk glesbygd, Människa i närbild, som också blev en bok. I programmet Sveriges Magasin gjorde hon ytterligare reportage från Norrland, exempelvis följde hon en distriktssköterskas arbete i Karesuando.
Lis Asklunds stora intresse var människor och hon stod gärna på barrikaderna och stred för ”den lilla människans” rätt gentemot auktoritär byråkrati. Hennes sista stora engagemang gällde psykvården, som hon själv hade upplevt på nära håll i sin egen familjehistoria. År 1977 gjorde hon sitt sista reportage före pensionen. Det handlade om Fountain House-rörelsen i New York. Ett Fountain House är en klubb för människor som tidigare varit mentalpatienter, där de får meningsfulla arbetsuppgifter som att städa, handla och laga mat, sköta kontorsarbete, reception, telefonväxel och arbeta i exempelvis en butik för begagnade kläder. TV-reportaget ledde till att man med Lis Asklund som en av initiativtagarna öppnade ett Fontänhus i Stockholm med Riksförbundet för social och mental hälsa som huvudman. Huset invigdes 1980 och Lis Asklund var dess första styrelseordförande. Därefter har flera Fontänhus tillkommit i Sverige. Lis Asklunds stora intresse för sociala frågor kombinerat med stor handlingskraft och oförtrutet nätverkande gav ännu en gång resultat.
År 1980 skilde Lis Asklund sig från Erik Asklund och levde sedan några år med författaren Gustaf Rune Eriks. Hon skildrar sitt liv i boken Uppbrott, som kom 1986.
Lis Asklund avled i Stockholm 2006. Hon vilar i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm.
