Lyche Sophia Friis var en dansk-svensk diktare, känd som en av sin tids ”lärda fruntimmer” och för sin förmåga att skriva poesi på ett stort antal språk.
Lyche Sophia Friis exakta födelsedatum är okänt. Om hennes födelseår finns olika uppgifter — 1692, 1699 och 1700 — av vilka 1699 framstår som det troligaste. Hon växte upp i Odense i en familj tillhörig ”åldermanna-aristokratin” inom stadens borgerskap. Om hennes barndom är föga känt, men i en av hennes dikter står det att hon som ”et Pige-Barn i schole nyelig gick”. Om det därmed åsyftas att hon faktiskt fått formell skolgång eller endast privat undervisning i hemmet är oklart. Det är dock känt att minst en av hennes systrar, Karen, också skall ha haft för tiden ovanliga språkkunskaper. Av detta får man utgå från att föräldrarna vinnlade sig om döttrarnas utbildning.
Lyche Sophia Friis debuterade som poet 1717 med en dikt på danska och latin med anledning av reformationens 200-årsjubileum. Dikten trycktes på det kungliga boktryckeriet i Köpenhamn, och fick även internationell spridning genom att införas i ett stort tyskt samlingsverk om jubileet. Hennes nästa alster, tryckt först postumt, var en nyårsdikt till Fredrik IV 1719. Utöver att här hylla kungen i allmänhet — och hans nyvunna seger över svenskarna i synnerhet — rymmer dikten, skriven på danska och latin, även en personlig vädjan. Lyche Sophia Friis far hade 1717 utnämnts till borgmästare i Odense men snabbt hamnat i en rättsprocess där han anklagades för majestätsförbrytelse och suspenderats från sin post. I sin dikt ber hon att kungen skall förstå att faderns brott var begånget av ”god Intention” och häva suspensionen. Det tredje och sista kända alstret i hennes poetiska produktion är också en kunglig hyllningsdikt, nu till det nygifta kronprinsparet vars bröllop stod 1721. Denna dikt är främst ett bevis på Lyche Sophia Friis omfattande språkkunskaper och omfattar verser på inte bara danska och latin utan även franska, tyska och forngrekiska. Även om den inte innehåller någon plädering för faderns sak kan förstås även denna dikt ha skrivits i syfte att ställa familjen i ett bättre ljus. I så fall var det dock förgäves: fadern skiljdes i sinom tid definitivt från sitt ämbete och var då ruinerad.
Om Lyche Sophia Friis göranden under de följande åren är föga känt. Senast 1732 finner man henne dock i Sverige, på slottet Näs (Trollenäs) i Skåne. Hon var guvernant åt döttrarna till slottets ägare Fredrik Trolle, tillika danskättad adelsman och nybliven änkling. För sina tre elever författade Lyche Sophia Friis ett ”Testament Moral” på franska som uppmärksammades av samtiden, men som hon trots uppmaningar aldrig lät trycka.
På Näs träffade Lyche Sophia Friis sin kommande make Gustaf Ernst von Bildstein, docent i teologi, vitterhet och europeiska språk vid Lunds universitet. Bildstein hade anställts som informator för Fredrik Trolles son Arvid. Tycke uppstod mellan de båda språkkunniga och vittert intresserade privatlärarna, och de gifte sig 1736. Som nygifta gjorde makarna 1737 en längre resa till Danmark, varvid de, utöver att träffa Lyche Sophia Friis släktingar, även umgicks flitigt i Köpenhamns lärda miljöer. Detta kom att få stor betydelse för Lyche Sophia Friis ryktbarhet. Två framträdande intellektuella, Jacob Langebek och Ludvig Harboe, imponerades nämligen så av Lyche Sophia Friis att de lät publicera en artikel om henne i sin nygrundade, internationellt riktade tidskrift Dänische Bibliothec. Härigenom kom uppgifter om henne i nästa steg att spridas i olika verk på kontinenten.
Omkring år 1740 vistades makarna en period i Stockholm. De återvände sedan till Lund där Bildstein, som prästvigts 1736, kombinerade sin akademiska lärartjänst med uppdraget som kyrkoherde i Hardeberga och Södra Sandby. I äktenskapet föddes två barn, av vilka sonen Gustaf dog ung. Dottern Lycka Christina levde däremot till vuxen ålder, och skall, enligt uppgift i ett brev från modern, även hon tidigt ha börjat ”latinisera”.
Från Lyche Sophia Friis tid i Sverige finns inga dikter bevarade eller omtalade. Däremot hade hon under sitt sista levnadsår en senare publicerad brevväxling med den unge Köpenhamnsakademikern Friedrich Christian Eilschov. Breven är avfattade på ett högstämt, tidstypiskt klassicerande nylatin, och visar på ett fortsatt intresse inte bara för lärd och vitter litteratur utan även för språkfrågor. Det personliga möte brevskrivarna emellan som Lyche Sophia Friis i breven hoppades på blev dock aldrig av.
Redan vid sin begravning jämfördes Lyche Sophia Friis, i ett ”äreminne” författat av Jöns Stenbäck, med den kända svenska skalden Sophia Elisabet Brenner, som hennes make var avlägset släkt med. Även om Sophia Elisabet Brenners produktion var oerhört mycket mer omfattande finns det tydliga paralleller mellan de två kvinnorna, inte bara i diktandet utan även i brevväxlandet med tidens lärda män. På minst en punkt överträffade Lyche Sophia Friis också Sophia Elisabet Brenner: den senare skrev aldrig på forngrekiska. Genom sin make skall Lyche Sophia Friis som vuxen även ha lärt sig hebreiska.
Lyche Sophia Friis avled 1747.
