Sophia Elisabet Brenner brukar omtalas som Sveriges första betydande kvinnliga författare. Man har också kallat henne för ”vår svenska Sapfo”. Hon var en av sin tids ledande tillfällesdiktare och känd som vitter kvinna långt utanför Sveriges gränser.

Sophia Elisabet Brenner föddes i Stockholm som Sophia Elisabet Weber i ett hus vid Köpmantorget i Gamla stan. Familjen hörde hemma i Stockholms ekonomiskt och kulturellt viktiga tyskspråkiga borgerskap och i hemmet talades det tyska. Sofia Elisabet Brenners skolgång tog sin början i Tyska skolan, vid denna tid Stockholms enda läroanstalt av betydelse. Därefter undervisades hon under en informators ledning i hemmet. Det tyska språket var ett självklart litterärt språk för henne och för många av hennes samtida.

Skolgången medförde att den unga Sophia Elisabet Brenner också lärde sig latin. Det var ingen självklarhet. Språk, förtrogenheten med de klassiska författarna och med retorikens grundregler ingick i pojkarnas utbildning, inte i flickornas. För Sophia Elisabet Brenner skulle denna kunskap bli avgörande. I kraft av sin förmåga att skriva och tala latin kunde hon nämligen sägas vara en lärd kvinna, och en sådan behövde stormakten Sverige. En effektivt arbetande marknadsföringstrupp med framför allt maken Elias Brenner, läkaren Urban Hiärne, den mångbegåvade resenären Johan Gabriel Sparwenfeld och numismatikern Nils Keder såg till att sprida ryktet om henne som skald och om hennes förtrogenhet med olika språk. När Elias Brenner sände sitt viktiga arbete om svenska mynt, Thesaurus nummorum Sueo-Gothicorum, 1691, till sina numismatikkontakter runt om i Europa, bifogade han gärna en presentation av sin lärda hustru. I de tidningar och tidskifter som förmedlade nyheter till den lärda världen på latin, tyska eller franska infördes uppgifter om det hon skrev, liksom prov på hennes skaldekonst. Man vet, för att nämna ett exempel, att Nils Keder som var korresponent för den Lübeckbaserade tidskriften Nova literaria Maris Balthici & Septentrionis, rapporterade om nyheter från Sophia Elisabet Brenners skrivarverkstad. I februari 1701 återgavs den långa gratulationsdikt på tyska som var tänkt att inleda ett nytryck av David Klöcker Ehrenstrahls konstlitterära skrift Die vornehmste Schildereyen, welche in denen Pallästen des Königreiches Schweden zu sehen sind, 1694.

Kretsen runt skalden såg till att hyllningsdikter producerades i avsikt att skapa värdefulla kontakter och göra namnet Sophia Elisabet Brenner känt som Nordens Sapfo och landets svar på Anna Maria van Schurman och andra lärda kvinnor ute i Europa. Ett brev på latin och en dikt på svenska till Thomas Kingo, biskop på Fyn, gav just detta slags viktiga kontakt. Inte, som det var tänkt, med adressaten i Odense, men med Otto Sperling d.y. i Köpenhamn. Han fick nämligen se försändelsen och blev storligen intresserad med tanke på sitt pågående arbete med en katalog över lärda kvinnor.

Flertalet av de hyllningar i bunden form som kom fru Brenner till del samlades av Urban Hiärne i ett litet häfte, Testimoniorum Fasciculus. Man kan finna det bundet tillsammans med den diktsamling, Poetiske Dikter, som på dennes initiativ ställdes samman och slutligen trycktes 1713. Dikterna försågs med en dedikationsepistel till Ulrika Eleonora d.y. och ett företal till läsaren. I en blandning av klädsam ödmjukhet och självmedvetenhet beskriver skalden sitt verk som sitt "ringa arbete" och samtidigt: "ty så mycket mig är witterligt lär förr mig/ här i Swerige ingen Qwinsperson med makan foster eller egit afwel wara framkommen". Hänvändelsen till läsaren ingår i en lång rad av språkpatriotiskt programförklarande företal alltifrån Georg Stiernhielms dagar. Ambitionen, "mit rätta ändamål", skriver hon där, "har altid warit/ at skrifwa på mit Modersmål/ sökt att komma det samma efter mit pund och ämne och wårt Swenska Rime-sätt/ i större bruk och mera til at idkas". Förhoppningen är att man "här efter hos oß" skall bemöda sig om "dugliga och swarsgoda [felfria] Swenska rimm" när man får höra att en kvinna åstadkommit dessa dikter, "när man lärer se och höra at et Qwinfolck skrifwit på Verß och inte skrifwit illa".

Tidens dominerande litterära genre var tillfällespoesi, det vill säga dikter som skrevs till olika viktiga tillfällen i individens liv eller till olika betydelsefulla händelser i samhället. Det var framför allt bröllop och begravningar som krävde detta slags uppvaktningar, men även födelsedagar, namnsdagar och årsskiften, när kungar och drottningar kröntes, när fältslag utkämpats och segrar vunnits eller när fred slutits. Under det halva sekel som Sophia Elisabet Brenner hann vara verksam som skald var det företrädesvis för detta slags tillfällen hon skrev, på eget initiativ eller på beställning. Dikten kunde alltså ge inkomster, men oftast var det förmodligen fråga om viktiga knutar i det sociala nätverket. Naturligtvis adresserades medlemmar av kungahuset, inte minst Ulrika Eleonora d.y. Den sista dikt vi har bevarad av Sophia Elisabet Brenner är en hyllning till drottningen på hennes födelsedag i januari 1730. Det ode, som utgjorde själva hyllningen, tonsattes av Johan Helmich Roman.

Att Sveriges litteratur i tidigmodern tid inte enbart var svenskspråkig illustreras tydligt i Sophia Elisabet Brenners skrivande. I språkpatriotiskt nit föredrog hon som framgått svenska som poesins språk, men cirka 35 dikter är avfattade på tyska, några på latin och ett par på italienska. Latinet hör framför allt de första årens författarskap till men förblev ett ständigt levande språk i brev och i umgänget med främlingar på besök. Ett femtiotal brev finns bevarade, petitioner och memorial inräknade, och dessa speglar tidens mångspråkighet.

Det förefaller som att Sophia Elisabet Brenner framträdde som skald i rätt tid och i rätt sammanhang. Hon kunde motsvara de förväntningar som fanns och hade förmånen att ha vänner och en make som förde fram henne i offentligheten. Att hon efter några års äktenskap övergick till att skriva sig Brenner i stället för Weber kan tolkas som ett uttryck för makarnas gemensamma projekt, den lärda frun som en berömd poet. Betänk, skrev hon 1717 i minnesdikten över Elias Brenner, "Hwad heder han dig giordt/ ja nästan med dig skrytt"! Men, och det är inte mindre viktigt, hon var begåvad och gjorde bruk av sin begåvning och sin penna på ett alldeles eget sätt. Hon gjorde tidens stora kvinnofrågor till sina; hon tog ställning för kvinnans rätt att själv välja make, betonade att kunnighet och kompetens inte har med könstillhörigheten att göra och hävdade med bestämdhet att själens karaktär inte nödvändigtvis är sämre hos en kvinna än hos än en man. Kroppen är bara själens "utanfoder", skrev hon då hon uppvaktade Ulrika Eleonora på hennes kröningsdag 1719, "Hwad Siälen kommer wid, så är den lika goder, | Ja lika stor ändå, hos mången Qwins-Person". Gång på gång gjorde hon sig till tolk för sina medsystrar och ofta adresserade hon kvinnor som sörjande makar och mödrar, eller i deras yrkesroller. Ett intressant exempel är uppvaktningen av tsar Peters gemål Katarina, som kröntes till kejsarinna år 1724 i St Petersburg. Den dikten skrevs på tyska, åtföljdes av ett brev på samma språk och återfanns i början av 2000-talet i en avskrift tillsammans med bland annat hennes hyllning, en beställning, av den gamle fienden tsar Peter som avlidit 1725.

I kretsen runt fru Brenner kan man ana en lojalitet som sträckte sig utöver bördsgränser och tecknar visionen av en de lärda kvinnornas republik, en respublica literaria. Tydligast verkar den ha utvecklats under 1680-talet då grevinnan Aurora von Königsmarck bodde i Stockholm. I detta slags kollegiala kontaktnät finner vi bland andra även den litterärt begåvade Ebba Maria De la Gardie, konstnären Anna Maria Ehrenstrahl och översättaren Maria Gustava Gyllenstierna.

I ett längre perspektiv är det tydligt att Sophia Elisabet Brenner levde och verkade under en brytningstid, fast förankrad i traditionen och samtidigt förebådande en ny tid. Umgängeskretsen bestod av personer som hyste tilltro till människans inneboende förnuft, till hennes möjlighet att iaktta, beskriva och tolka, förändra och förbättra. Läkaren Magnus Gabriel Block var en av dem, och när han hade observerat ett märkligt naturfenomen i Motala ström och förklarat det som något helt naturligt, hyllade hon honom för att han ”skaffat Lius och Dag hwar Folket wilse farit". Tidigare än hos andra möter man också hos Brenner ett biografiskt relaterat diktjag, inte enbart ett anonymt jag eller ett rolljag. Hon skrev som kvinna, som syster, mor och maka, och som vän, och vi hör en personlig röst tala ur egna erfarenheter av sorg och så småningom av åldrande. Men i två bemärkelser hade hon inte ansiktet vänt framåt. Hon skrev visserligen formfulländat men inte med lätt hand, och hon representerade ett kvinnoideal som skulle bli omodernt. En senare generations kvinnor förväntades konversera, underhållande och på franska, med en bildning som var lagom stor för denna konversation, inte mer. Sophia Elisabet Brenner kunde sitt latin, hon gjorde sin röst hörd och hon uppskattades som lärd kvinna och som skald. Därför tillerkändes hon också, år 1723, en författarpension av rikets ständer.

Sophia Elisabet Brenner avled 1730.