Ulrika Eleonora den yngre var regerande drottning av Sverige från 1718 till 1720, varefter hon överlät kronan till sin make Fredrik I. Hennes regentperiod markerar inledningen till vad som har kommit att kallas frihetstiden i svensk historieskrivning.
Ulrika Eleonora d.y. var det yngsta barnet till Karl XI och Ulrika Eleonora den äldre. Föräldrarna fick sammanlagt sju barn, men endast tre överlevde till vuxen ålder: Hedvig Sofia, Karl och Ulrika Eleonora som var yngst. Då Ulrika Eleonora var fem respektive nio år gammal dog hennes mor och far, varpå brodern Karl övertog regeringen under namnet Karl XII. Större delen av sin regentperiod tillbringade han i fält utomlands i samband med det stora nordiska kriget, medan Ulrika Eleonora och Hedvig Sofia var kvar i Sverige.
Under sin barndom blev Ulrika Eleonora undervisad i bland annat religionskunskap, språk och musik, men fick endast översiktlig utbildning i ämnen som historia, geografi, förvaltning och författning. Utbildningen riktades alltså inte mot statsärenden. Däremot deltog hon i både jakt och fiske. Hon brevväxlade flitigt med sin storebror, och hölls under hans regentperiod på så sätt uppdaterad om fälttågen och krigen.
Eftersom Karl XII varken var gift eller hade några barn blev Ulrika Eleonoras utsikter att bli drottning i Sverige allt större. Positionen gjorde henne till ett gott parti, och i maj 1710 fick hon ett första förlovningsbrev från arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Kommunikationen gick åtminstone delvis genom prinsessans förtrogna, Emerentia von Düben, som avancerat från rollen som kammarpiga till nära vän. Efter att även Karl XII givit sitt godkännande gifte sig Ulrika Eleonora med Fredrik den 24 mars 1715.
Brevväxlingen mellan Ulrika Eleonora och Fredrik röjer att paret föreställde sig en framtid som regentpar i Sverige. Förhoppningen var att Ulrika Eleonora skulle ärva kronan efter Karl XII, och sedan dela makten med Fredrik. Situationen komplicerades av att ytterligare en tronpretendent fanns: Ulrika Eleonoras systerson Karl Fredrik, hertig av Holstein. Ulrika Eleonora hade dock erfarenhet av att leda landet; från 1713 och framåt fungerade hon som kungens ställföreträdare i rådet. I maj 1718 mottog hon ett memorandum som Fredrik låtit David von Hein sammanställa, med instruktioner gällande hur de skulle gå tillväga om kungen avled.
När budet om Karl XII:s död den 30 november samma år kom agerade Ulrika Eleonora snabbt. Hon utropade sig till drottning. Positionen erkändes dock inte av rådet, som i stället överlät beslutet åt ständerna i riksdagen. Efter långa förhandlingar beslöt riksdagen att ifall Ulrika Eleonora avsade sig sin arvsrätt till kronan skulle de välja henne. Beslutet tydliggjorde att Ulrika Eleonoras position var beroende av ständernas välvilja. Ulrika Eleonora fick också gå med på att avge en försäkran om att aldrig återinföra enväldet. Riksdagen antog samtidigt en regeringsform vilken ogiltigförklarade envälde och garanterade riksdag och råd större inflytande över förd politik, vilket minskade regentens handlingsutrymme.
Vid kröningen den 17 mars 1719 i Uppsala domkyrka utropades Ulrika Eleonora enligt traditionen till ”Sveriges, Götes och Vendes konung”. Tilltalet har förklarats med att regentpositionen som sådan var manligt präglad, och att kröningsceremonin därför lyfte fram Ulrika Eleonoras politiska position som kung.
Under Ulrika Eleonoras korta regentperiod avslutades det stora nordiska kriget, och i hyllningsdikter till drottningen framhålls hennes fredsälskande roll som landsmoder. I övrigt är hennes politiska handlande och ställningstaganden ännu bristfälligt utforskade. Hennes önskan att dela makten med sin make godkändes aldrig av riksdagen. I stället tvingades hon att abdikera till förmån för honom, och avsade sig kronan den 29 februari 1720. Under Fredrik I:s kröning den 3 maj samma år insisterade dock drottningen på att bära riksregalierna, för att tydliggöra att i händelse av kungens död skulle kronan återgå till henne.
Ulrika Eleonoras och Fredrik I:s äktenskap blev barnlöst. Under sin tid som drottninggemål ägnade sig Ulrika Eleonora bland annat åt läsning, andakt, musik och dans, och hon tycks också ha haft ett intresse för numismatik. Hon efterlämnade de Bromelius-v: Bromellska myntkabinettet med önskan att samlingen skulle göras publik, och denna önskan uppfylldes av Fredrik I år 1744 då mynten lade grund till det Kungliga Myntkabinettet.
Ulrika Eleonora avled 1741 och är begravd i det Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan.