Ulrika Eleonora var en dansk prinsessa som sedermera blev drottning av Sverige då hon var gift med Karl XI.

Ulrika Eleonora föddes 1656 som yngsta barn till det danska kungaparet Fredrik III av Danmark och Sofia Amalia av Braunschweig-Lüneburg. I enlighet med etablerade giftermålsmönster i den danska kungafamiljen blev Ulrika Eleonoras systrar ingifta i tyska furstehus medan hon själv enligt sin mors planer skulle bli drottning av Sverige. Ulrika Eleonora verkar tidigt ha blivit förberedd för sin framtida roll. Hon fick en omsorgsfull uppfostran och talade flera språk flytande, danska, tyska och franska, och hon kom även att lära sig svenska.

Äktenskapet skulle förbättra relationerna mellan de båda grannländerna, som präglats av krig och konflikter. Efter förhandlingar trolovades Ulrika Eleonora och Karl XI år 1675 och den svenska delegationen på plats i Köpenhamn hade idel lovord över den danska prinsessan och hennes goda uppfostran. Man trodde att hennes stillsamma och ödmjuka läggning skulle passa den svenske kungen väl.

Kort därefter bröt dock ett nytt krig ut mellan Sverige och Danmark. Men både Karl XI och Ulrika Eleonora vägrade bryta sin trolovning, trots flera propåer och andra äktenskapsanbud. När freden slöts hösten 1679 ingicks det kungliga äktenskapet som en del i fredstraktatet och i retoriken kring bröllopet hänvisade man till att det var parets ”kärlige hjärtelag” som gick segrande ur kriget. I maj 1680 firade paret sitt bröllop på Skottorps herrgård utanför Halmstad vid en för sammanhanget ovanligt nedtonad ceremoni med bara ett fåtal gäster. Däremot blev Ulrika Eleonoras intåg och kröning i Stockholm i november samma år desto mer påkostad. Den nyblivna drottningens ankomst skulle således markera kungamaktens upphöjda ställning och framgång. Under intåget manifesterades bröllopets betydelse för endräkten mellan Danmark och Sverige och de goda tider som skulle följa på den fred som slutits. Ulrika Eleonora beskrevs som en ”fredspant”, vilket var ett tacksamt tema att knyta an till eftersom drottningar av tradition förknippas med såväl fred som mildhet. Det var också hennes moderskärlek, fromhet, och barmhärtighet som lyftes fram under det praktfulla intåget där hon hyllades som en kärleksfull mor för såväl sina undersåtar som för de blivande arvingar man hoppades att Ulrika Eleonora skulle trygga både tronföljd och rike med.

Sedan 1600-talets början hade det varit brist på tronarvingar i Sverige, både drottning Kristina och Karl XI saknade syskon, och var omyndiga när deras fäder dog, vilket medförde att förmyndarregeringar under längre perioder styrt i deras namn. Det innebar samtidigt att rådsaristokratin flyttade fram sina positioner på kungamaktens bekostnad. Det var således av stor vikt för den pfalziska dynastins framtid att den nya drottningen var fruktsam då en stark kungamakt krävde en dynastisk kontinuitet. Ulrika Eleonora levde upp till förväntningarna och kungafamiljen utökades under sju års tid med fem söner och två döttrar. Men inom loppet av två år vid 1680-talets mitt drabbades familjen av ett hårt slag då fyra av prinsarna dog i späd ålder. Enbart Karl (XII), Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora den yngre blev vuxna. De täta barnsängarna, och troligen flera missfall på det, samt sorgen över de barn hon mist undergrävde Ulrika Eleonoras hälsa. Hon kom därför att leva ett alltmer tillbakadraget liv som drottning. Hennes tillvaro i kungafamiljen blev komplicerad.

I samtiden var det ett välkänt faktum att kungen och hans mor änkedrottningen Hedvig Eleonora stod varandra nära, och att hon hade ett stort inflytande över honom. Från dansk sida hoppades man på att Ulrika Eleonora skulle kunna ta den platsen. Vanligtvis var det den drottning som var gift med den regerande kungen som hade högst rang. Hedvig Eleonora, som hade varit rikets första dam i ett kvarts sekel när Ulrika Eleonora blev drottning, hade dock inte för avsikt att lämna ifrån sig sin ledande position. Karl XI ställde sig på sin mors sida och gav henne även hederstiteln ”riksänkedrottning” samt bestämde att hennes namn skulle nämnas före Ulrika Eleonoras i kyrkans förböner. Han motiverade sitt beslut med att hans mor varit regent under hans uppväxt.

Ulrika Eleonora bemöttes också med viss misstänksamhet vid det svenska hovet på grund av sin danska bakgrund trots att hon var och förblev obrottsligt lojal mot sin make och sitt nya land. Det spända förhållandet mellan Danmark och Holstein-Gottorp underlättade inte heller relationen mellan de två drottningarna. Till de danska sändebudens frustration var det oftast drottningen som fick ge med sig inför sin svärmor. Men Ulrika Eleonora agerade ändå i frågor som rörde barnen, deras utbildning och framtida giftermål. Hon fick ansvaret för barnens uppfostran, en viktig uppgift som hon engagerade sig starkt i. Hon uppfattas ha varit en närvarande mor och i samtiden lade man märke till hur hon tillbringade mycket tid med sina barn och lade ner stor omsorg på deras religionsundervisning samtidigt som hon tränade dem i att uppträda och representera vid hovet. Ulrika Eleonora var intresserad av teater, maskerader och annan underhållning som hölls vid det relativt strama hovet. Hon stödde konstnärer och tog lektioner i måleri och gav sina döttrar en liknande uppfostran som hon själv hade fått med betoning på religionsundervisning, språk och estetiska ämnen.

I samtiden förväntades en drottning leda det representativa hovlivet. Mot den bakgrunden kan Ulrika Eleonoras tillbakadragna liv också ha varit ett sätt att markera mot att hon oftast fick stå tillbaka för sin svärmor. Drottningen framhöll också att hon inte var intresserad av världslig ära, vilket var i enlighet med ett ideal om att en sann drottning skulle vara anspråkslös och inte låta sig lockas av prakten och ståten kring sin person. Ulrika Eleonora var varmt religiös och inspirerad av den pietistiska fromhetsrörelsen. Som en god och kristen husmor och landsmor förväntades en drottning beskydda undersåtarna, sörja för fattiga och sjuka samt vara en förebedjare som genom sina böner och vädjanden till kungen fick honom att visa nåd och mildra utdömda straff.

Ulrika Eleonoras engagemang verkar ha gått utöver det som förväntades av henne som drottning. Hennes bevarade räkenskaper visar att hon bedrev en omfattande välgörenhet där hon både grundade flera inrättningar och gav understöd till många enskilda personer och verksamheter. Hon bistod med spannmålsleveranser när olika delar av riket drabbats av hungersnöd. Vid Karlbergs slott startade hon bland annat ett barnhem och en vävskola där fattiga barn fick lära sig ett yrke. En institution som hon grundade, Drottninghuset i Stockholm; ett hem för äldre kvinnor; driver fortfarande sin verksamhet på samma plats sedan 1689.

Efter att ha brottats med stora hälsoproblem under flera år blev Ulrika Eleonora sämre vintern 1692–1693. I början av sommaren 1693 flyttade hon ut till sitt favoritresidens Karlbergs slott, där hon avled i slutet av juli samma år, 36 år gammal. Karl XI vårdade henne mot slutet och i omgivningen noterade man hans djupa sorg vid hennes död.

Det var en omtyckt och avhållen drottning som fördes till sin sista vila. Ulrika Eleonora hade önskat en enkel begravning så att pengarna istället kunde användas till de fattiga. Kungen ville ha en storslagen ceremoni värdig hennes ställning och begravningen, som likt intåget 1680 iscensattes av Nicodemus Tessin d.y, i Riddarholmskyrkan blev både praktfull och påkostad. Till drottningens minne skänktes också stora summor till välgörande ändamål. Ulrika Eleonora blev i såväl sin samtid som eftervärld en sinnebild för en plikttrogen, självuppoffrande, trofast hustru och kärleksfull mor för både sina egna barn och folket och bilden av henne är ljus i historieskrivningen. Hon beskrevs som ett föredöme för kommande drottningar.