Drottning Hedvig Eleonora var under 60 år den mäktigaste kvinnan i stormaktstidens Sverige. Hon blev också ledande inom den politiskt betydelsefulla karolinska praktutvecklingen och hovkulturen.
Hedvig Eleonora föddes 1636 och växte upp vid ett av norra Europas kulturellt mest framstående barockhov, där konst och lärdom tillmättes stor betydelse. Fadern Fredrik III av Holstein-Gottorp var bland annat vetenskapligt intresserad och anammade tidigt den kopernikanska världsbilden. Modern Maria Elisabet av Sachsen var litterärt verksam och medförde starka kulturella traditioner från sitt hemlands hov, vilka tydligt inspirerade dottern. Hovkulturen gav prestige i förhållande till undersåtarna och andra furstehus, och var följaktligen även en del av hertigparets politiska strategier. Redan som ung fick Hedvig Eleonora således förståelse för kulturen som maktmedel. Hur hennes formella utbildning såg ut är inte känt, men den bör utöver religion ha omfattat vad man kan kalla kulturell kompetens, bland annat utbildning i musik. Inför avresan till Sverige undervisades hon i svensk historia och svenska förhållanden.
Holstein-Gottorps läge vid Danmarks södra gräns gjorde det strategiskt viktigt för Sverige, som strävade efter att behärska Östersjön. De båda staternas närmande till varandra befästes år 1654 med Hedvig Eleonoras och Karl X Gustavs äktenskap. Året därpå föddes sonen Karl (senare Karl XI). De följande åren präglades av krig mot Polen och Danmark, och drottningen vistades periodvis nära krigsskådeplatserna. Redan i detta skede byggde hon upp ett nätverk för informationsinsamling och informell politisk påverkan.
År 1660 avled Karl X Gustav. I sitt testamente hade han stipulerat att förmyndarregeringen skulle ledas av änkedrottningen, som också skulle ha två röster. Testamentet följdes inte i alla delar men Hedvig Eleonora fick slutligen den ställning maken avsett och därtill huvudansvaret för kronprins Karls uppfostran. Hon deltog sedan kontinuerligt i förmyndarregeringens arbete och närvarade vid rådsmötena.
Hedvig Eleonora uppnådde en furstemoders främsta uppgift som regent, det vill säga att bevara rikets stabilitet och upprätthålla den omyndige kungens ställning. Helt enligt den dåtida drottningrollen strävade hon inte efter synlig makt utan verkade främst informellt för sonens, men även sina egna, intressen. Framför allt hennes mycket omfattande korrespondens ger en tydlig bild av hennes avsikter och agerande. Som drottning och änkedrottning i en stormakt var hon en stor tillgång för sin egen dynasti. Under hela sin tid i Sverige verkade hon aktivt för Holstein-Gottorp, även om hon vid intressekonflikter måste sätta sin makes och senare sin sons intressen främst. Av korrespondensen med brodern hertig Kristian Albrekt framgår att hon gav honom råd angående hans utrikespolitiska agerande och även försåg honom med värdefull information. Genom Hedvig Eleonora fick också de furstehus som hennes systrar var ingifta i större möjlighet att göra sig hörda. Hedvig Eleonora var aktiv också i andra frågor. Hennes medverkan vid grundandet av Lunds universitet antyder hur hennes informella påverkan kunde bedrivas i praktiken: genom kontaktskapande gav hon drivande personer möjlighet att möta och övertyga representanter för den till en början negativt inställda förmyndarregeringen. År 1666 kunde hon så formellt underteckna det nya lärosätets stiftelsehandlingar.
Änkedrottningen Hedvig Eleonoras arbete för den omyndige Karl XI:s framtida ställning framträder för eftervärlden klart i den hovkultur som utgjorde ramen kring hans uppväxt, där kungens dygder och ställning var ett återkommande tema. År 1672 tillträdde Karl XI regeringen. Tre år senare utbröt krig och stora brister i försvaret avslöjades. Detta fick bland annat som följd att det under 1680 års riksdag beslutades om förmyndarräfst. Uppgörelsen med förmyndarna och rådet drabbade dock inte änkedrottningen. Hon bibehöll sonens förtroende under hela hans liv, trots intriger för att skapa misstro mellan dem. År 1680 ägde också bröllopet mellan Karl XI och den danska prinsessan Ulrika Eleonora d.ä. rum. Hedvig Eleonora och hennes svärdotter representerade motstridiga politiska intressen; den innersta familjekretsen blev således en arena för internationell diplomati. Inte minst möjligheten till inflytande på de kungliga barnen var en känslig fråga. Efter drottning Ulrika Eleonoras död 1693 insattes Hedvig Eleonora av Karl XI som kronprinsens förmyndare, med uttrycklig hänvisning till hennes duglighet.
Efter Karl XI:s död 1697 blev Hedvig Eleonora åter ledare för en förmyndarregering som dock blev kortvarig; Karl XII myndigförklarades redan samma år. Han visade sin farmor stor respekt och säkerställde hennes fortsatt goda ekonomi. Förbindelsen till Holstein-Gottorp stärktes genom äktenskapet mellan Karl XII:s syster Hedvig Sofia och Hedvig Eleonoras brorson hertig Fredrik IV. Deras son Karl Fredrik växte upp i Sverige. Han hade ingen formell rätt till den svenska tronen, men av många betraktades han när Karl XII förblev ogift som en möjlig framtida kung, och Hedvig Eleonora anses i tronföljdsfrågan ha tagit hans parti gentemot sitt tredje barnbarn, Ulrika Eleonora d.y. Dynastins osäkra framtid var ett orosmoment under änkedrottningens sista år, då riket också drabbades av missväxt, pest, militära nederlag och ekonomisk kris. Hennes sista hälsning till Karl XII var en bön att han ”wille låta beweka sig att giöra fred” och återvända till sitt rike.
Ett omfattande och betydelsefullt verksamhetsfält för Hedvig Eleonora var livgedinget, det vill säga de stora landområden som utgjorde hennes huvudförsörjning som änkedrottning. Livgedinget, som var fastställt i äktenskapskontraktet och utökades vid flera tillfällen, var ett självständigt förvaltningsområde inom Sverige och styrdes av änkedrottningen. Därutöver hade hon också eget hov och hovstall. Hon engagerade sig in i detalj i förvaltning, ekonomi samt rekrytering till de viktigare tjänsterna. Hennes mycket betydande inkomster användes i stor utsträckning till omfattande byggnadsföretag på de slott hon disponerade eller ägde. Bland hennes övriga verksamheter kan nämnas Medevi brunn, som hon tidigt gynnade och 1688–1694 även ägde. Därmed bidrog hon till att etablera den medicinskt och socialt viktiga brunnskulturen i Sverige.
Från Karl XI:s födelse blev modersrollen central för Hedvig Eleonora. Av den omyndige kungens mor krävdes stor diplomatisk förmåga: hon måste undvika att beskyllas för olämpligt inflytande men samtidigt lägga en god grund för deras framtida relation – på den vilade både hennes eget väl och ve och möjligheter till fortsatt påverkan efter sonens trontillträde. I enlighet med den dåtida analogin mellan hushållet och riket hyllades Hedvig Eleonora också som mor för sin makes och senare sons och sonsons undersåtar. I ord och bild betonades hennes kärlek och omsorg, men i grunden var den furstliga makans och moderns uppgifter ett yrke, som Hedvig Eleonora redan från tidig ålder utbildats för.
Drottningen som rikets och undersåtarnas mor är nära knuten till hennes uppgift som from förbedjerska, vilket återspeglas i hyllningsdikterna till Hedvig Eleonora. Religionen var en väsentlig del av hennes liv, från de stora ceremonierna som kröningar och begravningar till gudstjänster, enskilt fromhetsliv och de kungliga barnens uppfostran. Hon var uppväxt i en luthersk läskultur som i hennes släktkrets i stor utsträckning bars upp av kvinnorna, och den religiösa litteraturen dominerade i hennes bibliotek. Hon bekostade utgivningen av flera verk, men kunde också ingripa mot sådana hon ogillade – en katekesförklaring där kvinnan beskrevs som mannens lösöre lät hon förbjuda. Hon donerade utsmyckning och liturgiska föremål till ett stort antal kyrkor, och lät ofta med ett väl synligt monogram – HERS – synliggöra vem som var givaren.
Med aktivt engagemang och kompetens erövrade Hedvig Eleonora även den politiskt viktiga rollen som stormaktens dominerande byggherre och gjorde hovet till landets ledande kulturella arena. Därmed bidrog hon till Sveriges anseende utomlands men också till att skapa och upprätthålla enväldets hierarki. Utöver sina egna projekt, främst Drottningholm, Strömsholm och Ulriksdal, hade hon ett betydande inflytande på den kungliga byggnadsverksamheten. Som förmyndare för Karl XII deltog hon i beslutet om Stockholms slotts återuppbyggnad efter branden 1697 och var aktiv i den kommitté som granskade ritningarna. Hedvig Eleonora hade framstående konstnärer och hantverkare inom många yrken anställda, men störst betydelse för hennes miljöer hade hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl och arkitekterna Nicodemus Tessin, såväl den äldre som den yngre.
Bland hennes omfattande konstsamling kan nämnas de många familjeporträtten, som åskådliggör anor och släktförbindelser. Drottningholm var i representativt avseende det viktigaste av hennes slott. Anläggningen utgör fortfarande ett tydligt vittnesbörd om hur Hedvig Eleonora ville framträda för samtid och eftervärld, som maka, fromt sörjande änka, regent, mor och uppfostrare samt byggherre och konsternas beskyddare. Mindre tydligt framträder idag hovkulturens mer flyktiga men då oumbärliga inslag i form av teater och annan scenkonst, diktning och musik. Hedvig Eleonora gynnade de resande teatertrupper som gästade Sverige och använde också föreställningar av olika slag som pedagogiska redskap i sonens uppfostran. Vid ceremonier samt festligheter som maskerader och tornerspel samverkade kungafamiljen och den konstnärliga kompetensen vid hoven till det överväldigande överdåd som kännetecknade den barocka hovkulturen.
Hedvig Eleonora avled i november 1715. Hon är begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
