Emerentia von Düben var kammarfröken till drottning Ulrika Eleonora d.y. och hennes nära förtrogna och vän. Under 53 år vid det kungliga hovet nådde Emerentia von Düben socialt och politiskt inflytande och byggde upp en betydande förmögenhet. Hon är också en av få kvinnor som adlats för egna förtjänster.

Emerentia von Düben föddes 1669 som Emerentia Düben. Hon var dotter till hovkapellmästaren och kompositören Gustav Düben d.ä. och hans hustru Emerentia Standaert. Paret fick sex barn som uppnådde vuxen ålder, förutom Emerentia von Düben var alla söner. Familjen var etablerad i Gamla stan i Stockholm med nära till Tyska kyrkan där Gustav Düben, liksom hans far före honom, var organist. Det var också nära till det kungliga hovet som kom att bli en viktig arena för Emerentia von Düben och flera av hennes bröder. Syskonskaran blev moderlös år 1679 och Gustav Düben d.ä. gick bort år 1690. Familjen hade det inte överdrivet gott ställt ekonomiskt, men de hade goda kontakter som kom att tjäna barnen väl.

Samma år som Gustav Düben d.ä. gick bort, det vill säga år 1690, fick Emerentia Düben tjänsten som kammarpiga hos Ulrika Eleonora d.ä.. Hennes uppgifter kom tidigt att centreras runt den då tvååriga prinsessan Ulrika Eleonora, sedermera drottning Ulrika Eleonora d.y. Medan prinsessans föräldrar dog bara några år senare, drottningen år 1693 och kung Karl XI år 1697, förblev Emerentia Düben en fast punkt i Ulrika Eleonoras uppväxt. I brev mellan Ulrika Eleonora och hennes bror kung Karl XII förekommer Emerentia von Düben, eller ”Mensa” som hon kallades, i bakgrunden med jämna mellanrum.

Efter hand började Emerentia von Düben fungera som ett språkrör och budbärare för Ulrika Eleonora. Walfrid Holst har noterat att personer runt prinsessan inte sällan refererade till budskap och önskemål som Emerentia von Düben framfört å Ulrika Eleonora vägnar. Denna typ av uppgifter utförde Emerentia von Düben som en del av prinsessans hov, men det är också tydligt att hon med tiden kom att skapa sig ett socialt och politiskt inflytande utöver det vanliga. Till exempel spelade hon en framträdande roll i de äktenskapsförhandlingar som ledde till giftermålet mellan Ulrika Eleonora och Fredrik av Hessen år 1715. För detta tog Emerentia von Düben emot en betydande summa pengar som tack. Hon steg också i graderna till hovjungfru och, år 1717, till kammarjungfru, efter 1719 med titeln kammarfröken.

Samtida kommentatorer vittnar om att utnämningen till kammarfröken ansågs anmärkningsvärd. I en nyårsdikt år 1721 noterar Sophia Elisabet Brenner till exempel att denna kammarfröken från drottningen fått ”niuta större Nåd, än mången afwug tåhl”. Det är tydligt att Emerentia Düben var en politisk aktör i det sena enväldets och frihetstidens Sverige. Som Svante Norrhem har poängterat kunde kvinnor, trots att de oftast inte hade formella politiska positioner, utöva betydande inflytande över politiken.

År 1707 visade kungafamiljen sin uppskattning för familjen Düben genom att adla Emerentia von Düben och hennes två yngre bröder, Joachim och Anders Düben d.y. En äldre broder, Gustav Düben d.y., adlades år 1698. Joachim von Düben var ämbetsman och följde Karl XII på dennes fälttåg. Efter slaget vid Poltava hamnade han i fångenskap, men efter hemkomsten år 1719 fortsatte han sin karriär — som ledde till både titeln riksråd och att hans barn upphöjdes till grevar. Anders von Düben var, liksom många i familjen, musikaliskt lagd. Han utsågs till hovkapellmästare och ledde musiken under kröningen av Ulrika Eleonora d.y. år 1719. Två år senare fick han dessutom titeln hovmarskalk. När Ulrika Eleonora blev drottning år 1719 upphöjdes de tre syskonen till friherrar och friherrinna. Det är tydligt att de hade hjälp av varandras positioner och i bevarade brev och suppliker syns de gå varandras ärenden till mötes. Som Fabian Persson noterat utgjorde von Düben ett betydelsefullt nätverk vid det svenska hovet. Det är också tydligt att de steg i graderna i symbios med Ulrika Eleonora.

Detta betydde dock inte att Emerentia von Düben åkte snålskjuts på brödernas framgång. I privilegiebrevet som utfärdades i samband med att syskonen upphöjdes till friherrligt stånd skriver drottningen att ”wij således finna oss aldeles benägna at lämna henne och berörde henner Bröder et besynnerligit tecken af den wählwilja och ynnest som wij för hennes Person och dygder samt deras förtienster hyse”. I Riddarhusets introduktionslistor och register över vad de nyadlade skulle betala är också Emerentia von Düben namngiven och införd jämte bröderna. Det har hävdats att kvinnor vid denna tid inte adlades för egen persons skull. Emerentia von Düben utgör ett klart brott, om inte ett motbevis, mot denna hypotes. Syskonen fick alla hjälp av varandra, men Emerentia von Dübens roll bör inte förminskas.

Under en lång karriär vid hovet byggde Emerentia von Düben upp en betydande förmögenhet. Hon fick tidigt i livet ett arv från familjevännen Christina Stropp (Schmaal), och mottog också gåvor som tack för utförda tjänster. När Ulrika Eleonora gick bort år 1741 var Emerentia von Düben en av huvudarvingarna. Drottningen testamenterade henne 20 000 riksdaler samt silver, möbler och kläder, medan hovmästarinnan, som formellt stod över kammarfröken i hovets hierarki, skulle få endast 8 000 riksdaler.

En del av sin förmögenhet skänkte Emerentia von Düben till religiösa institutioner, till exempel Riddarholmskyrkan och Ulrika Eleonora kyrka (även kallad Kungsholms kyrka) i Stockholm och Ulrika kyrka i Linköpings stift. Emerentia von Düben gifte sig aldrig, men hon hade flertalet syskonbarn och dessa ärvde både hennes förmögenhet och diverse tillhörigheter.

I sitt testamente framförde Ulrika Eleonora önskan att hennes förtrogna Emerentia von Düben skulle begravas bredvid drottningen i det Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan. Detta gick inte etablissemanget med på, men Emerentia von Düben begravdes likväl längst fram i Riddarholmskyrkan, med det karolinska gravkoret inom synhåll.

År 1743 gick Emerentia von Düben bort, ett och ett halvt år efter sin arbetsgivare och ständiga följeslagerska.