Lydia Hedberg var en folkkär sångerska och visförfattare. Under namnet Bergslagsmor blev hon väldigt uppmärksammad, inte minst bland svenskättlingarna i USA och Kanada på 1920-talet.
Under sina konsertturnéer som Bergslagsmor uppträdde Lydia Hedberg för det mesta i en folkdräkt från Dala Floda. Men egentligen var hon från Falun. Hon föddes där 1878 som tredje barnet till möbelfabrikören Karl Pettersson och hans hustru Maria Lovisa, född Briandt. Makarna Pettersson fick ytterligare tre barn. Dottern Gerda gifte sig med Sam Lindskog som drev en bosättningsaffär i Falun. En son dog i difteri som tvååring. Yngsta barnet Emanuel ”Manne” tog moderns efternamn Briandt och blev baningenjör inom Statens Järnvägar, SJ.
Lydia Hedberg genomgick flickskolan i Falun och bestämde sig för att bli sjukgymnast. Efter studier i Stockholm och Tyskland öppnade hon ett eget massageinstitut i hemstaden Falun. År 1904 gifte hon sig med en barndomskamrat, den nyblivne bergsingenjören Torbjörn Hedberg. Han var under några år verksam i Lindesberg, dit även Lydia Hedberg flyttade. Hans företag gick dock i konkurs redan efter två år, och med tiden försämrades förhållandet mellan makarna Hedberg. Sedan sonen Olof blivit född 1905 hade hon börjat arbeta som sjukgymnast hos stadsläkare Herman Wahlström i Lindesberg. Dessutom hade hon blivit allt mer efterfrågad som vissångare.
Fröet till Lydia Hedbergs karriär som vissångare såddes 1908 vid en privat fest på Hermanstorps gård, där familjen Hedberg då bodde. Hon övertalades att framföra några sånger och överraskade de närvarande vännerna med en klangfull sopran. Senare engagerades hon och väninnan Alma Grönfeldt av källarmästare Andreas Johansson för några ”muntrationsaftnar” på Lindesbergs stadshotell. Därefter blev Lydia Hedberg ofta anlitad som underhållare vid visaftnar, föreningsmöten och andra offentliga arrangemang. Samtidigt fortsatte hon att vårda Wahlströms patienter.
Makarna Hedberg separerade 1910. Lydia Hedberg återvände till Falun med sonen Olle. Hon hade blivit lockad av artistlivet och fick samma år chansen att framträda vid Skansens stora vårfest i Stockholm. Det blev ingen omedelbar succé eftersom hon var blyg och nervös inför allt folk. Men det blev snart fler framträdanden både i Stockholm och i resten av landet där hon gladde publiken med en blandning av folkvisor och roliga historier. Strax före första världskriget genomförde Lydia Hedberg även konsertturnéer i Norge och Danmark. Hon började då använda artistnamnet Bergslagsmor.
När den svenskamerikanska sångkören Swedish Choral Club gjorde en bejublad rundresa i Sverige 1920 blev Lydia Hedberg intresserad av att göra en liknande konsertturné i USA. Troligen hade hon också blivit inspirerad av den resa som vissångerskan Delsbostintan, Ida Gawell-Blumenthal, gjorde 1908 bland svenskamerikanerna i USA.
Från en väninna fick Lydia Hedberg adresser till svenskamerikanska konsertarrangörer, men alla avrådde henne från att åka till USA. Man trodde nämligen att de flesta svenskättlingar blivit så amerikaniserade att de inte längre intresserade sig för Sverige. Redaktören för tidningen Vestkusten, Axel Olsson i San Francisco, var dock positiv och uppmuntrade henne att göra ett försök.
I januari 1921 reste Lydia Hedberg med passagerarfartyget Drottningholm från Göteborg till New York. Det var emellertid mycket svårt att få engagemang i denna storstad utan kontakter och därför reste hon vidare till släktingar i Boston. Där fick Lydia Hedberg genomföra ett antal konserter och fick dessutom kontakt med den svenskamerikanska sångkören Harmoni. En av körens medlemmar, C A Lindström, blev hennes manager och han såg till att lämpliga fest- och konsertarrangörer runt om i USA bokade in ett besök av Bergslagsmor.
Det blev inledningen till en lång och uppmärksammad konsertturné som skulle föra Lydia Hedberg genom svenskbygderna i Minnesota, Michigan och Wisconsin och därifrån vidare till bland annat Oregon, Washington och Kalifornien på västkusten. Under det år Lydia Hedberg tillbringade i USA gjordes lite drygt 100 framträdanden, för det mesta för utsålda hus.
De konsertarrangörer som hade tackat nej till Lydia Hedberg inför hennes USA-resa hade alltså misstagit sig rejält. Svenskättlingarna, som på grund av världskriget haft svårt att hålla kontakt med det gamla hemlandet, köade nu för att få lyssna till svenska artister. Bergslagsmor, som alltid uppträdde glad och lättsam i sin folkdräkt från Dala Floda, blev snabbt mycket populär. Hennes visor och berättelser hade nämligen ofta en vemodig underton som slog an en nostalgisk sträng hos åhörarna.
I repertoaren hade Lydia Hedberg mest äldre folkvisor som ”Du Sveriges bygd”, ”Korpral Kanon” och den gamla bergslagsmelodin ”Min egen lilla sommarvisa”. Hon hade även upptecknat och bearbetat flera halvt bortglömda visor som nu åter framfördes inför publik. En av dessa, den humoristiska ”Avmagringskuren”, blev synnerligen uppskattad och skulle med tiden bli något av Lydia Hedbergs signaturmelodi. En relativt ny melodi, som fanns med på de flesta av Lydia Hedbergs konserter, var den synnerligen sentimentala ”Barndomshemmet”. Hos åhörarna väckte en sådan visa förstås till liv gamla minnen från Sverige. Under en konsert blev Lydia Hedberg plötsligt avbruten av en dam som ropade: ”Sjung ’Barndomshemmet’ en gång till, Bergslagsmor, jag vill gråta!”
Lydia Hedbergs första USA-resa avslutades med en rad avskedskonserter i Chicago, Boston och New York. Hon hann också med att besöka Washington DC och få en pratstund med president Harding. Väl återkommen till Sverige upptäckte hon att framgångarna i USA hade gjort henne till en känd person även i hemlandet. Hon fick därför en mängd nya engagemang.
Lydia Hedberg skulle göra ytterligare två konsertturnéer i USA, den sista genomfördes 1925. Samma år gav hon också ut en bok om sina upplevelser i USA. Den fick titeln Reseminnen från USA och kan fortfarande påträffas i välsorterade antikvariat. Några fler USA-resor blev det inte, trots att hon fortfarande var mycket populär bland svenskamerikanerna. Orsaken var att flera konkurrenter hade dykt upp i svenskbygderna, bland andra bondkomikerna Bert Leman och Hjalmar Pettersson, som framträdde under namnet Olle i Skratthult.
I slutet av 1920-talet framträdde Lydia Hedberg ofta vid folkfester, välgörenhetskonserter och liknande evenemang i Sverige. Hon medverkade också ibland i underhållningsprogram i Sveriges Radio. De svenska radiosändningarna, som började 1925, bestod av en enda kanal och pågick bara några få timmar på kvällen. Sändningstiden för lättare underhållning såsom Bergslagsmors visor var vanligtvis bara 20 minuter.
På 1930-talet minskade Lydia Hedberg sina framträdanden i samband med att hon flyttade till Sundsvall. Sonen Olle hade nämligen studerat till lokförare och blivit stationerad först i Harmånger och senare i Sundsvall. Hon gjorde ändå enstaka framträdanden i södra Sverige. Det kan också nämnas att Lydia Hedberg i slutet av 1930-talet var värdinna för sommarprogrammen på Gammelgården i Furuviksparken strax söder om Gävle.
Lydia Hedberg är mest känd för sina visor och sitt historieberättande. Men hon bör också hedras för att hon bevarade en mängd gamla folkvisor som annars antagligen hade gått förlorade. I de vishäften som bevarats från Bergslagsmors artistliv finns en stor visskatt, bland annat texterna till ett 20-tal melodier som blivit upptecknade eller författade av Lydia Hedberg själv.
Det går även att hitta en del grammofonskivor där Bergslagsmor framför sina mest kända visor. De första inspelningarna gjordes under åren 1915—1919 och utgörs av gamla folkvisor som ”Kärlekens besvärligheter”, ”Landsvägstrall” och ”Granbackavalsen”. Vid besöken i USA fick hon även tillfälle att spela in ”Avmagringskuren”, ”Tandvärken” och den omåttligt populära ”Jag såg mot öster, jag såg mot väster”. Det finns även inspelningar som gjordes i augusti 1930 av skivbolaget Odeon. På dessa kan man höra Lydia Hedberg sjunga ”Lappflickan”, ”Vid Siljan är mitt hem” och flera andra visor.
Lydia Hedberg dog i Sundsvall 1964. Hennes bortgång uppmärksammades av de flesta svenska tidningar. Visserligen hade det förflutit många år sedan hon var aktiv som artist, men hon var fortfarande en välkänd och beundrad person runt om i Sverige. Hon ligger begravd på Kristinehamns gamla kyrkogård.
