Magdalena Rudenschöld var en svensk grevinna och hovdam och en viktig politisk aktör under slutet av 1700-talet.

Magdalena Rudenschöld föddes 1766 och var yngst av de barn i syskonskaran som överlevde till vuxen ålder. Fadern, Carl Rudenschöld, hade adlats efter en framgångsrik ämbetsmannakarriär och modern Christina Sophia Bielke var född grevinna i en av rikets främsta adliga släkter. Magdalena Rudenschöld fick en god uppfostran och skrev franska mycket väl. Som sjuttonåring efterträdde hon sin äldre syster på den eftertraktade posten som hovfröken hos prinsessan Sofia Albertina.

Magdalena Rudenschölds personlighet och skönhet gav henne snart många beundrare och friare vid det gustavianska hovet. Hon fäste sig dock vid Gustav III:s gunstling Gustaf Mauritz Armfelt. Förhållandet inleddes förmodligen 1784, då han redan var förlovad med Hedvig Ulrika De la Gardie, och deras relation fortsatte under tio år av hans äktenskap. Armfelts känslor för Magdalena Rudenschöld var enligt egen utsago övergående, medan hon förblev honom mycket hängiven. Förhållandet väckte osedvanlig uppmärksamhet på grund av att Magdalena Rudenschöld förblev ogift och att hon och Armfelt inte brydde sig om att dölja sin relation. År 1787 fick hon emellertid följa med Sofia Albertina på en resa till Berlin för att undvika uppståndelse kring sin nedkomst med Armfelts barn. Hon födde ytterligare ett barn under förhållandet med Armfelt; båda dog som nyfödda.

Under den politiska maktkamp som följde efter Gustav III:s död 1792 utmanövrerades Gustaf Mauritz Armfelt från rikets styrelse. Förmyndarregeringen, under ledning av hertig Karl och Gustaf Adolf Reuterholm, ville oskadliggöra Gustav III:s tidigare anhängare och driva politiken i en liberalare riktning. Armfelt skickades ut som minister till Neapel. Magdalena Rudenschöld träffade honom sista gången före avresan och deras fortsatta kontakt skedde brevledes.

Magdalena Rudenschöld hade ett väl etablerat kontaktnät inom kungahuset, hovet och diplomatin, med ett aktivt värdinneskap i Stockholm, och hon var Gustaf Mauritz Armfelt orubbligt tillgiven. Det var därför naturligt att han vände sig särskilt till henne för medverkan i de politiska ränker han smidde från Italien. Brevledes fick hon i uppdrag att inhämta information och bearbeta omgivningen i en för Armfelt fördelaktig riktning. De sammansvurna – bestående av Gustaf Mauritz Armfelt, Magdalena Rudenschöld och några andra vänner vid hovet – utformade en plan där de med militärt bistånd från Ryssland och inrikespolitiskt stöd från allmogen i Dalarna avsåg att genomföra en regimförändring i Sverige. Förmyndarregeringen skulle ersättas av en regering med Gustaf Mauritz Armfelt i spetsen. Magdalena Rudenschöld erbjöd sig att tillsammans med sin väninna, den ryska grevinnan Elisabeth Divoff, resa till Sankt Petersburg för att uppvakta Katarina II och äska hennes diplomatiska och militära stöd, ett projekt som dock aldrig förverkligades.

Trots flera varsel om att hennes korrespondens övervakades av förmyndarregeringen fortsatte Magdalena Rudenschöld att stå i förbindelse med sin älskare i Neapel. Hon häktades strax före jul 1793. I de första beslagtagna breven och förhören lyckades man inte uppdaga något mer komprometterande mot henne än kritik mot regeringen och lösa förbindelser med Ryssland. Men i början av april 1794 anlände en ny skörd av konfiskerade brev från Italien till Stockholm. Denna korrespondens förespeglade att en rysk flotta skulle anlända till Stockholm och stödja Armfelts kupp, samt att Magdalena Rudenschöld skulle hjälpa Armfelt att sammankalla en riksdag i Falun där den ryske ambassadören Otto Magnus Stackelberg skulle närvara för att påverka opinionen. När hon konfronterades med informationen i dessa brev erkände Magdalena Rudenschöld kupplanerna och sin inblandning.

Förhören och rättegångarna mot de inblandade i den Armfeltska sammansvärjningen ackompanjerades av en omfattande smutskastningskampanj. Gustaf Adolf Reuterholm ville stärka åklagarsidan genom att på moraliska grunder misskreditera de inblandade offentligt och få affären att framstå som mer än en intern politisk maktuppgörelse. Han lät publicera Magdalena Rudenschölds och Gustaf Mauritz Armfelts kärleksbrev utan politiskt innehåll och cirkulerade uppgifter om att Magdalena Rudenschöld hade genomfört en fosterfördrivning av Armfelts barn. De inblandade dömdes på sensommaren 1794 till döden, förlust av adelskap och egendom, schavottering och tvångsarbete. Samtliga domar skulle så småningom komma att mildras, men Magdalena Rudenschöld och Johan Albert Ehrenström fick ändå schavottera i Stockholm i september 1794.

Magdalena Rudenschölds offentliga ärekränkning blev en samtida skandal, i synnerhet vid hovet och inom den politiska eliten. Prinsessan Sofia Albertina och hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta ställde sig i spetsen för den grupp som tog Magdalena Rudenschöld i försvar. De pläderade för hennes fullständiga benådning hos hertig Karl och Gustaf Adolf Reuterholm. Affären ledde till en definitiv brytning mellan Reuterholm och de kungliga svägerskorna, något som ytterligare undergrävde hans redan bräckliga politiska ställning.

Efter en tvåårig vistelse på spinnhuset i Stockholm förvisades Magdalena Rudenschöld 1796 till en egendom på Gotland, där hon hölls isolerad från familj och vänner. Hon fick senare tillåtelse att återvända till Stockholm och bodde då hos sin mor. Magdalena Rudenschölds sexuella förbindelser ledde dock till en social stigmatisering och brytning med familjen 1801. Efter sin återkomst till Sverige hjälpte Gustaf Mauritz Armfelt sin forna älskarinna genom att bekosta en utlandsvistelse för henne med årligt underhåll. De följande tio åren tillbringade Magdalena Rudenschöld i en liten by utanför Genève, där hon bland annat umgicks med den franska författaren och salongsvärden Madame de Staël. År 1812 återkom hon till Sverige för att sköta sin brors hushåll efter att han hade blivit änkling. Hon dog i Stockholm 1823.

Inom de gustavianska hovkretsarna var varken långvariga utomäktenskapliga förbindelser eller deras politiska betydelse något anmärkningsvärt. Historiska omständigheter skulle emellertid göra just Gustaf Mauritz Armfelts och Magdalena Rudenschölds relation och hennes politiska roll känd för eftervärlden. Deras bevarade korrespondens vittnar om en kvinnas djupa förtrogenhet med och inblandning i det politiska livet och de höga förväntningar han hade på henne som politisk kompanjon. Hennes öde är särskilt intressant eftersom det nyanserar en gängse uppfattning om att äktenskap var nödvändigt för att en kvinna i hennes ställning skulle få en betydande roll i gränslandet mellan värdinneskap och informellt politiskt handlande.