Hedvig Ulrika (Hedda) De la Gardie är känd som maka till Gustav III:s gunstling Gustaf Mauritz Armfelt. Hon var en av sin samtids politiskt mest inflytelserika kvinnor.
Hedvig Ulrika De la Gardie föddes i Stockholm 1761. Båda föräldrarna tillhörde Sveriges främsta adelsätter och hade, liksom många av släktingarna, toppositioner vid hovet. Hedvig Ulrika De la Gardie var således från barnsben välbekant med personer och seder vid det svenska hovet. När hon var fyra år övertog mostern Hedvig Sofia Stenbock hennes uppfostran. Mostern var statsfru hos drottning Sofia Magdalena och fick 1778 det prestigefulla uppdraget att leda kronprins Gustav Adolfs första uppfostran och uppvaktning. Mostern ordnade samtidigt en utnämning för sin systerdotter Hedvig Ulrika De la Gardie som hovfröken hos kronprinsen.
Det är lite känt om Hedvig Ulrika De la Gardies uppväxtförhållanden, men hennes brev vittnar om att hon fick en för sin samtid typisk uppfostran för adliga flickor, med större betoning på bildning än lärdom. Flickor ur aristokratin förbereddes för att i framtiden kunna leda ett stort hushåll med omfattande representation och för att inneha hovtjänst hos de kvinnliga kungligheterna. Förutom övning i att räkna och skriva svenska ingick för flickornas del träning i religionsundervisning, brevskrivning, franska, musik, handarbete, teckning och dans.
År 1785 arrangerades Hedvig Ulrika De la Gardies äktenskap med Gustaf Mauritz Armfelt på initiativ av Gustav III. Kungen önskade en maka av ädel börd åt sin gunstling Armfelt för att uppväga dennes blygsammare adliga anor. Den lysande bröllopsfesten på Drottningholm var sommarens stora tilldragelse vid hovet. I samband med bröllopet utnämndes Hedvig Ulrika De la Gardie till statsfru hos drottning Sofia Magdalena, något som gav henne rätt till en bostad i slottet och fasta inkomster. Gustav III lät nyinreda en våning på slottet till det unga paret i direkt anslutning till hans egna gemak. De följande åren användes paret Armfelts våning för kungens exklusiva umgänge. Gustaf Mauritz Armfelt förblev Gustav III:s högra hand i allt som gällde politik och hovliv.
Politiken fick en ny riktning under hertig Karls förmyndartid 1792–1796. I praktiken omöjliggjorde detta Gustaf Mauritz Armfelts gunstlingsposition och fortsatta karriär vid det svenska hovet. Familjen följde med Gustaf Mauritz Armfelt till hans ministerpost i Neapel. Åren 1793–1794 drog förmyndarregeringen igång en omfattande politisk affär med baron Gustaf Mauritz Armfelt som huvudmål, den så kallade Armfeltska sammansvärjningen. Gustaf Adolf Reuterholm sökte och fann en komprometterande brevväxling mellan Armfelt, hans älskarinna Magdalena Rudenschöld och deras gemensamma vänner vid hovet i Stockholm. Breven innehöll kritik mot regeringen och långtgående planer på en regimförändring. Planen var att med Rysslands hjälp störta förmyndarregeringen och förmå den tonåriga Gustav IV Adolf att ta över det formella regentskapet före sin myndighetsdag, ledd av en regering med Armfelt i spetsen.
År 1793 flydde Hedvig Ulrika De la Gardie och familjen från Neapel genom Europa för att undkomma den svenska regeringens utlämningskrav. De uppehöll sig först i Livland, där hennes familj ägde ett gods. Katarina II gav dem sedan en årlig pension och en fristad i den avlägset belägna staden Kaluga omkring 20 mil sydväst om Moskva. I Sverige dömdes Gustaf Mauritz Armfelt 1794 i sin frånvaro till döden för förräderi samt till förlust av adelskap och egendomar. De konfiskerade egendomarna förvaltades emellertid åt Armfelts barn med Hedvig Ulrika De la Gardie som förmyndare. Familjen förbjöds att vistas i Sverige och Hedvig Ulrika De la Gardie fick inte längre bära sin makes efternamn.
Åren i Kaluga ägnade sig Hedvig Ulrika De la Gardie intensivt åt att upprätta sin make och rädda honom finansiellt. Hoppet stod till Gustav IV Adolfs trontillträde 1796. Våren 1797 reste hon ensam till Sverige för att be om nåd för sin makes räkning och ordna upp familjens ekonomi. Hon lyckades inte uppnå omedelbar tillåtelse för familjen att återkomma till Sverige, men Armfelt tilläts lämna Ryssland och den aktiva förföljelsen av honom upphörde. Sommaren 1798 återförenades makarna och tillbringade ett år på olika kurorter i Tyskland. Där återupptog de försiktigt kontakten med tillresande svenska medlemmar av hovet.
Gustaf Mauritz Armfelt var lättsinnig och impulsiv när det gällde relationer, pengar och politiska löften. Hedvig Ulrika De la Gardies uppgift blev att mildra och föregripa makens beteende – vilket var lika mycket en nödvändighet enligt den tidens konventioner och livsvillkor som en kärlekshandling. Via ett gott omdöme och kontakter som hon vårdade och utnyttjade väl lyckades hon förhandla å sin makes vägnar och slutligen återupprätta familjens ära och rädda dess ekonomi. Hennes försänkningar vid det svenska hovet, framför allt med kusinerna Axel och Sophie von Fersen och deras vän baron Evert Taube, banade väg för Armfelts politiska rehabilitering. Det finns en bevarad brevsvit till Sophie i Löfstadsarkivet där Hedvig Ulrika diskuterar den politiska situationen på 1790-talet och väljer strategi för sitt handlande.
En omständighet som fördröjde Gustaf Mauritz Armfelts benådning var kungens vetskap om att den kunde uppfattas som ett underkännande av förmyndarregeringens auktoritet. Relationen mellan Gustav IV Adolf och hans farbror hertig Karl var redan ansträngd och kungen ville förmodligen undvika en ökad spänning dem mellan. Kronprins Gustavs födelse i november 1799 blev det lämpliga tillfälle som Gustav IV Adolf förmodligen hade inväntat för att benåda sin fars bästa vän. Hedvig Ulrika De la Gardie utnämndes då till kronprinsens hovmästarinna och maken benådades.
Hedvig Ulrika De la Gardies uppdrag blev emellertid kortare än förväntat; hon avskedades redan 1803. Det var förvisso traditionsenligt att kronprinsens uppfostran skulle övertas av manliga vårdare efter de första levnadsåren – men hon fick inte heller behålla några förmåner som hovdam, såsom våning på slottet och fri kost. Själv trodde hon att skälet var hennes starka ställning hos den äldre generationen vid det gustavianska hovet. Den 20 år yngre drottning Fredrika upplevde henne som obekväm när hon själv skulle finna sin plats som kungagemål och mor i ett främmande hov. Vid avskedet förmådde dock Hedvig Ulrika De la Gardie sex läkare och manliga vårdare att fylla i ett utförligt protokoll som garanterade kronprinsens goda hälsa vid överlämnandet. Detta för att man inte senare skulle misskreditera henne genom påstådd vanskötsel. Erfarenheten hade lärt henne att handskas försiktigt med kunglig gunst.
Gustaf Mauritz Armfelt utnämndes 1802 till svensk envoyé i Berlin, och ledde trupper i pommerska kriget 1805–1807. I politiskt-ideologiskt hänseende förblev Hedvig Ulrika De la Gardie och maken representanter för sin tids konservativa falang. De umgicks med de kungatrogna kontrarevolutionära kretsarna i Europa, ogillade tidens liberala tendenser och omfamnade Napoleon med ett glödande hat. Dessa åsikter förenade dem med Gustav III och Gustav IV Adolf, men blev en politisk belastning efter revolutionen 1809 och kungens avsättning. Kronprins Karl Johan ogillade sannolikt närvaron av så starka representanter för den gamla regimen. Gustaf Mauritz Armfelt utvisades från Sverige 1811 efter anklagelser om stämplingar mot regeringen. Han gick i rysk statstjänst och blev en värdefull resurs för kejsaren vid Finlands integrering som storfurstendöme. Hedvig Ulrika De la Gardie fick äretitlar vid ryska hovet. Armfelt dog i Tsarskoje Selo 1814. Hedvig Ulrika De la Gardie tillbringade sina sista levnadsår i Stockholm, där hon dog 1832.
