Mai Zetterling var en pionjär och banbrytare inom filmen. Hon var inte rädd för att finansiera sina projekt på okonventionella sätt och hennes filmer provocerade ofta fram debatt kring allt från könsroller och sexualitet till säljakt.
Mai Zetterling föddes i Västerås 1925. Hennes föräldrar var handelsmannen Johan David Sigfrid Larsson och hushållerskan Linnea Maria Törnblom. Modern gifte sig senare Zetterling och dottern fick då samma efternamn. Mai Zetterling började sitt yrkesliv som skådespelare. Hon antogs till Dramatens elevskola 1942 och började redan då spela små roller både på scen och i film, men hennes stora genombrott kom 1943 och 1944. Hon medverkade i Vi har vår frihet av Maxwell Anderson på Dramaten 1943 och året därpå spelade hon den kvinnliga huvudrollen i Alf Sjöbergs numera klassiska film Hets. Under några år var hon en stjärna i svenskt film- och teaterliv, men efter att ha spelat titelrollen i den brittiska filmen Frieda, 1947, erbjöds hon ett kontrakt med Rank Organisation och flyttade i december 1947 till England med sin dåvarande make och deras två små barn. Därefter var hon, fram till slutet av 1950-talet, främst verksam i England där hon bestämde sig för att bli filmregissör.
Regissörskarriären inleddes med hjälp av BBC som finansierade fyra halvtimmeslånga dokumentärfilmer: The Polite Invasion,1960, Lords of Little Egypt, 1961, The Prosperity Race, 1962, och The Do-It-Yourself Democracy, 1963. Mai Zetterling gjorde också en kortfilm, The War Game, 1962, som vann ett pris på Venedigs filmfestival. Sedan fick hon ett kontrakt med Sandrews för att regissera en filmatisering av Agnes von Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen med titeln Älskande par, 1964. Filmen bemöttes ganska positivt av pressen och fick en kvalitetspremie från det nyligen instiftade Svenska Filminstitutet, men de övriga filmerna Mai Zetterling regisserade under 1960-talet blev inte lika väl mottagna. Nattlek, 1966, om en ung mans uppgörelse med sin döda mor, fick blandade recensioner. Dr. Glas, 1968 (med svensk premiär 1969), en dansk-amerikansk samproduktion baserad på Hjalmar Söderbergs roman, sågades ganska enhälligt. Efter Flickorna, 1968, – en civilisationskritisk film med kriget mellan könen som metafor för världstillståndet – uttryckte Sandrews tveksamhet inför framtida samarbete. Mai Zetterling lämnade då svensk filmindustri och var under en lång tid verksam utomlands.
Under 1970-talet blev Mai Zetterling engagerad i kvinnorörelsen inom filmen. Den i Sverige utskällda Flickorna fick öppna New York Women Film Festival 1972. Mai Zetterling skrev manus, regisserade och spelade i TV-filmen Vi har många namn inför internationella kvinnoåret 1975 och året därpå protesterade hon (tillsammans med andra) mot manlig dominans i festivaljurys. Samtidigt var hon aktiv som dokumentärfilmsregissör och gjorde en film om Vincent van Gogh (Vincent the Dutchman, 1972), om tyngdlyftare i antologidokumentären om Olympiska spelen i München (Visions of Eight, 1973), om Stockholm (Mai Zetterling's Stockholm, 1979), samt om säljakten på Grönland (Of Seals and Men, 1979). I början av 1980-talet återvände hon till spelfilmen med den brittiska filmen Scrubbers, 1982, om unga kvinnliga interner på ungdomsfängelser, och till den svenska långfilmen med Amorosa, 1986, om Agnes von Krusenstjernas liv.
Amorosa har beskrivits som en "comeback", men det gäller bara utifrån ett strikt svenskt perspektiv. Mai Zetterling var inte sysslolös som regissör under de 18 år som förlutit sedan filmen Flickorna.
Mai Zetterlings filmer karaktäriseras av en hög grad av subjektivitet. Hon använder tillbakablickar, sina inre visioner och drömmar, ofta på flera olika, komplext sammanvävda berättarnivåer med surrealistiska inslag. Detta drag gäller också för hennes kort- och dokumentärfilmer, och även i de episoder av den kanadensiska TV-serien The Hitchhiker, 1983–1991, som hon regisserade i mitten av 1980-talet. Älskande par och Nattlek bygger på tillbakablickar, medan Flickorna växlar mellan olika berättarnivåer som gestaltar inre visioner och Scrubbers innehåller både hallucinationer och mardrömmar.
Mai Zetterlings fiktion utmärks generellt av en frän civilisationskritik som riktade sig mot aristokratin i Älskande par, Nattlek och Amorosa, mot borgerligheten i Dr. Glas och mot den svenska välfärdsstaten i The Prosperity Race och Flickorna. De flesta av hennes dokumentärfilmer skildrar däremot, på olika sätt, människor på marginalen av det västerländska samhället, som nomadfolk eller jägare, och hon tycks på en gång naivt romantiserande och respektfull inför deras sätt att leva. Till exempel lyfter hon – i polemik med Brigitte Bardot – fram säljakten som avgörande i grönlänningarnas liv i filmen Of Seals and Men.
Ett annat utmärkande drag är hennes behandling av sexualitet och reproduktion. Flera av spelfilmerna anlägger kritiska perspektiv på reproduktionen, som hon framhäver som en återvändsgränd för kvinnor. I både Älskande par och Dr. Glas kopplas sexualitet direkt ihop med graviditet på ett sätt som kan beskrivas som sexualfientligt. I Flickorna presenteras moderskapet som ångestframkallande och hämmande för kvinnors frigörelse. Samtidigt skildras också sexualiteten och barnafödandet explicit och med en fräsch bitskhet. Älskande par avslutas med en autentisk förlossning. Dr. Glas innehåller en subliminalt kort tagning med närbilder på könsdelar under samlag.
Mai Zetterling har blivit ihågkommen som en svensk kvinnlig filmregissör som gjorde filmer om kvinnor, vilket också har inneburit att det främst är hennes svenska filmer med kvinnor i huvudrollerna som har uppmärksammats. Faktum är dock att män minst lika ofta är i fokus för hennes berättande, ofta i samband med hennes skildringar av isolering och besatthet. Dr. Glas kan betraktas som en studie i ensamhet, som med sin tillagda ramberättelse i vilken doktorn, halvblind av starr, går runt i det samtida Stockholm. Den illustrerar romanens ord "Mig gick livet förbi". Vincent the Dutchman handlar om en skådespelare som går så intensivt in i rollen som Vincent van Gogh att han blir vansinnig. Och tyngdlyftarna cirklar ensamma runt de vikter de skall lyfta, utlämnade åt sina musklers råstyrka. Jägarna på den grönländska isen i Of Seals and Men samarbetar men sluter sig också inåt för att fokusera jakten.
Det finns också, framför allt i filmer från 1970- och 1980-talen, ett stråk av självironi och en glimt i ögat. I Mai Zetterling's Stockholm spelar hon både August Strindberg och drottning Kristina med humor och självdistans. I Betongmormor, 1986, en beställningsfilm från Skanska, är det Mai Zetterling själv som är betongmormor.
Från 1960 och fram till sin död regisserade Mai Zetterling sex långfilmer och ett stort antal dokumentärer, samt gjorde ett antal produktioner för TV. Hon skrev också romaner och noveller. Efter tre årtionden av aktivt och vitalt filmskapande präglades dock Mai Zetterlings sista tid i livet av filmer som inte blev av. Det sista projektet var en filmatisering av hennes egen roman, Bird of Passage, som stoppades på grund av att hon hade bukspottskörtelcancer.
Mai Zetterling avled 1994.
