Agnes von Krusenstjerna var en av den svenska mellankrigstidens mest uppmärksammade författare. Hennes romaner om kvinnors livsdrömmar, relationer, sexualitet och kringskurna villkor väckte både motstånd och beundran och gav henne en obestridlig plats i 1900-talets litterära kanon.
Agnes von Krusenstjerna var yngst av fyra syskon. Hon föddes i Växjö och var dotter till Ernst von Krusenstjerna och Eva von Krusenstjerna. Hennes far gjorde militär karriär och efter Växjö flyttade familjen först till Visby och därefter till Gävle där fadern blev chef för Hälsinge regemente. När han pensionerades 1909 flyttade familjen till Stockholm och där bodde Agnes von Krusenstjerna sedan fram till sin död 1940. Under uppväxten var hon elev vid Själanderska flickskolan i Gävle och senare vid Anna Sandströms skola i Stockholm. I tjugoårsåldern gick hon en utbildning vid Benninge Hemskola utanför Strängnäs. Agnes bror Edvard blev kapten, brodern Gustaf utbildade sig till forstmästare och brodern Adolf var verksam som hovrättsnotarie.
Redan i tonåren uppvisade Agnes von Krusenstjerna de första symptomen på manodepressiv sjukdom. Sjukdomen hade funnits hos flera unga vuxna i hennes släkt och oron för att själv drabbas märks tidigt. En kort tid, 1914–1915, var hon förlovad med Gerard Odencrants, men blev samtidigt sjuk och lades in på ett sjukhem för vård. Hon uttryckte tidigt längtan att leva bohemiskt och skriva djärva böcker, en längtan som rimmade illa med hennes konventionella och högborgerliga familjebakgrund. Tjugotre år gammal debuterade hon 1917 som romanförfattare på Bonniers förlag med Ninas dagbok. Ett år senare kom hennes andra roman, Helenas första kärlek. Snart därefter tog sjukdomen ett hårt grepp om henne och hon lades in på Solna sjukhem där hon kom att vara kvar i nära sju månader. Vistelsen satte djupa spår och blev underlag för den gripande skildringen ”Resa till Kejsarens hotell” i hennes första romansvit. De kommande åren tillbringade hon kortare och längre perioder på sjukhus för psykiatrisk vård i Göteborg, Lund och Stockholm samt vid utländska vårdinrättningar.
Agnes von Krusenstjernas mor var dotterdotter till Erik Gustaf Geijer och många i släkten var konstnärligt och litterärt begåvade. Tidiga inspirationskällor var hennes moster Anna Hamilton Geete som var verksam som översättare och gav ut en uppmärksammad biografi över Geijer, och författaren Helena Nyblom som var vän med Agnes mormor Agnes (Geijer) Hamilton. I sena tonåren inledde Agnes von Krusenstjerna en korrespondens med den internationellt berömda författaren Ellen Key som blev en viktig förebild genom sin radikala syn på äktenskapet och kärleken.
I början av sin skrivarbana gjorde Agnes von Krusenstjerna översättningar av romaner från engelska och tyska och publicerade enstaka noveller. Våren 1921 träffade hon den 14 år äldre kritikern och översättaren David Sprengel. De blev förälskade och gifte sig på hösten. Äktenskapet kantades av slitningar och tal om skilsmässa men de levde tillsammans till Agnes von Krusenstjernas död. I mycket skilde sig deras livsinställning och levnadssätt från Agnes familj och konflikterna ledde så småningom till en brytning. I början av 1930-talet blev deras hem i Stockholm en mötesplats med intensivt festande för den unga författargenerationen: Johannes Edfelt, Gunnar Ekelöf, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Per Meurling, Vilhelm Moberg. Under 1920- och 1930-talet gjorde paret flera resor till Frankrike, Italien, Grekland och Spanien, där David Sprengel arbetade med översättningar av bland annat Rousseau och Agnes von Krusenstjerna skrev på sina romaner.
Genombrottet kom på 1920-talet med den första, självbiografiskt inspirerade, romansviten Tony växer upp, 1922, Tonys läroår, 1924, och Tonys sista läroår, 1926. Öppenhjärtigt och psykologiskt skarpsynt skildrar Agnes von Krusenstjerna Tony Hastfehrs barndom och ungdomsår, hennes vänskapsrelationer, sexuella uppvaknande och erfarenheter av psykisk sjukdom. Sviten är en inkännande uppväxtskildring ur barnets perspektiv. Redan här berör hon ämnen som skulle komma att följa henne under hela det återstående författarskapet och som ofta rörde upp starka känslor hos kritiker och läsare. Hon skildrar Tonys utforskning av sin kropp i puberteten, en tonårsförälskelse mellan två flickor och Tonys psykiska sammanbrott. Men kritikersuccén var ett faktum och hon etablerade sig som en av samtidens mest intressanta författare.
Agnes von Krusenstjernas mest kända romansvit, ”Fröknarna von Pahlen”, utkom i sju volymer 1930–1935 (Den blå rullgardinen, Kvinnogatan, Höstens skuggor, Porten vid Johannes, Älskande par, Bröllop på Ekered och Av samma blod). I sin episka bredd har den jämförts med romanverk av Marcel Proust och Roger Martin du Gard. Huvudpersoner i denna släktkrönika är Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela, som Petra adopterat. Genom ett rikt persongalleri och en mängd intrikata kärleks- och vänskapsrelationer skildras fröknarnas livshistoria, deras kamp mot sociala och ideologiska konventioner och deras strävan efter självbestämmande och kärlek på lika villkor. I romansvitens berömda slut upprättar en grupp kvinnor ett kollektiv på Petras gård Eka. Den gravida Angela som lämnat barnafadern föder sin dotter med Petra bredvid sig, som en andra mor i en lycklig familjescen. Romansvitens explicita skildringar av tabubelagda ämnen som lesbisk kärlek, manlig homosexualitet och incest föranledde Bonniers förlag att avböja publicering av de fyra sista delarna, som i stället kom ut på avantgardeförlaget Spektrum. Sviten gav upphov till den så kallade Pahlenfejden 1934–1935, en infekterad pressdebatt om gränserna för litteraturens moraliska frihet. Kristna konservativa gick till attack mot den förment omoraliska samtidslitteraturen medan den försvarades av de unga modernistiska författarna. Under fejden utsattes både Agnes von Krusenstjerna och Bonniers för grova antisemitiska attacker från den nazistiska pressen.
År 1935 påbörjade Agnes von Krusenstjerna sin sista, kritikerrosade romansvit ”Fattigadel”. Hon hann publicera fyra romaner i den ofullbordade serien: Fattigadel, 1935, Dunklet mellan träden, 1936, Dessa lyckliga år, 1937, och I livets vår, 1938. Böckernas förlopp och kronologi ligger nära hennes egen livshistoria. Många namn på romanpersonerna är endast lätt fiktionaliserade och var inte svåra att dechiffrera för den som kände hennes släkt. Hon prövar nya grepp med en ramberättelse och skilda berättelselager. Inspärrad på ett sinnessjukhus i Málaga ser den fyrtioåriga Viveka von Lagercrona tillbaka på sin barndom och minnena bildar grunden för historien, som handlar om hennes vilja till uppbrott ur en traditionsbunden och trångsynt familj. Romanens modersporträtt är skoningslöst och mötte stark kritik. ”Fattigadel” innehåller Agnes von Krusenstjernas mest feministiska och klasskritiska romaner. Sviten är en könsmedveten motståndshandling i sin skildring av kvinnornas begränsade handlingsfrihet i adelsmiljön och deras lönlösa frihetslängtan i ett patriarkalt samhälle. Den formar sig till ett försvar för konstens och individens frihet i en tid då de fascistiska ideologierna växte sig starka och demokratiska och humanistiska värden var under attack.
Som novellist skissar Agnes von Krusenstjerna med lätt hand för att få fram en stämning och fångar sina gestalter i perceptiva karaktärsteckningar och drömsk realism. Hon har jämförts med Pär Lagerkvist, Katherine Mansfield och Guy de Maupassant. I samlingarna En dagdriverskas anteckningar, 1923, Händelser på vägen, 1929, En ung dam far till Djurgårdsbrunn, 1933, Delat rum på Kammakaregatan, 1933, och Vivi, flicka med melodi, 1936, är motiven ofta kärleksmötet, sveket, ensamheten, längtan och livets korthet. Betydligt råare är hennes enda diktsamling Nunnornas hus, 1937, – en modernistiskt fragmentarisk fresk om lidande, förgänglighet och död, skriven när hon var intagen på ett klostersjukhus i Málaga efter ett självmordsförsök.
Trots perioder av svår sjukdom med långvariga vistelser på mentalsjukhus i Sverige och utomlands var Agnes von Krusenstjerna en mycket produktiv författare. Under drygt två decennier publicerade hon sjutton romaner, fem novellsamlingar och en diktsamling samt kåserier, resereportage, noveller och dikter i tidningar och tidskrifter. Hennes romaner har getts ut i åtskilliga nyutgåvor och räknas idag till den svenska litteraturens klassiker. År 1964 filmatiserades Pahlensviten av Mai Zetterling i Älskande par och 1984 kom hennes film Amorosa, inspirerad av författarens livshistoria. Med sin sällsamma berättarbegåvning fångar Agnes von Krusenstjerna känslans könspräglade sanningar och utforskar med psykologisk insikt och litterär precision människans väsen med ljuset på kvinnors erfarenheter.
Agnes von Krusenstjerna dog 1940 och ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
