Anna Hamilton Geete var översättare och introduktör av i synnerhet amerikanska författare. Som författare fick hon stor uppskattning för sitt verk om morfadern Erik Gustaf Geijer och hans tid, I solnedgången.

Anna Hamilton Geete föddes den 2 mars 1848 och växte upp på släktgodset Blombergs säteri på Kinnekulle. Föräldrarna var Adolf Hamilton och Agnes, född Geijer. Morfadern, författaren Erik Gustaf Geijer, hade dött året innan hon föddes men fick mycket stor betydelse för henne. Anna var äldsta barnet av åtta; sex nådde vuxen ålder. Brodern Hugo Hamilton blev känd som politiker och nonsenspoet.

Uppväxtmiljön gav kontakt med litteratur, konst och musik. Under olika perioder undervisades hon av tysk, engelsk och fransk guvernant, och hon hade tillgång till flera olika bibliotek, bland annat farföräldrarnas på godset Hönsäter. Den ett år yngre Hugo berättade i memoarboken Hågkomster, 1928, om sin syster: ”Hur tidigt hon lärde sig läsa svenska, vet jag ej, men när hon var fem år, läste hon flytande engelska, när hon var sju år tyska och innan hon blev tio år, franska.” Då hon själv beskrev vad hon hade läst som barn räknade hon först upp alla de engelska klassikerna – ”en hel, ståtlig, gammaldags, förtjusande värld, som jag levde i, utan begrepp om, att allt detta var vad man kallade litteratur” – därefter tyskspråkiga boksamlingar med framför allt Goethe, ”som jag satte i mig ’som vatten’ mellan 10 och 14 år”. Man högläste också i hemmet, särskilt Dickens allteftersom hans böcker nådde de svenska bokhandlarna. Barndomens landskap och kulturella miljö präglade henne för livet.

Ett år tillbringade hon i tysk pension, men utöver denna vistelse och ett par ytterligare besök i Tyskland som flicka kom hon aldrig utomlands. Sin goda kunskap i engelska fick hon genom den omfattande läsningen och genom att hon en tid bodde hos den engelska familjen Nonnen på granngodset Degeberga. Där levde man ”engelskt liv med engelska seder och engelska sympatier”, enligt författaren Helena Nyblom som kände henne sedan ungdomen och porträtterade henne för tidningen Idun 1898. Helena Nyblom menar att engelskan därigenom blev ett andra modersmål för henne: ”Få, kanske ingen i Sverige, har därför med sådan lätthet och nyansering i uppfattningen förstått återgiva de engelska författarne på svenska.”

När Anna Hamilton Geete var femton år flyttade familjen till Uppsala sedan fadern hade blivit landshövding där, och Uppsala slott blev hennes hem för drygt ett decennium. Slottet utgjorde centrum i ett glatt sällskapsliv och den äldsta dottern var outtröttlig i att hitta på upptåg och festligheter.

Åren 1873–1874 studerade hon måleri, bland annat för Egron Lundgren i Stockholm. Men hon misströstade om sin talang och gav upp försöken att bli konstnär. I fortsättningen var litteraturen och översättandet det viktigaste innehållet i hennes liv. Det började i Uppsala, där hon satt som i en klostercell i ett rum längst ner i slottet med djup fönsternisch och utsikt över slätten. Den första översättning som publicerades var Kaliforniska skisser,1869, av amerikanen Bret Harte, som hon hade upptäckt genom att Dickens nämnt honom som en lovande författare.

”Jag lyckades med stor svårighet skaffa mig ett exemplar av hans först utgivna samlade småskrifter och började, alldeles hänförd av det nya och egendomliga i stil och innehåll, oförskräckt översätta dem – under oerhörda svårigheter, då den myckna amerikanska slang som sedan blivit för var man välbekant, den tiden var alldeles främmande och boken överflödade av termer och ord, som ej funnos i något lexikon. Med denna översättning inträffade det märkliga, att en 2:dra upplaga mycket snart måste utgivas”, berättade hon senare i en sammanställning av sina översatta verk.

Anna Hamilton var förlovad med medicinstudenten Gustaf Geete i nära tio år innan äktenskapet kunde ingås 1876. Som provinsialläkare stationerades maken i tur och ordning i Delsbo, Skellefteå, Hjo och från 1893 Borås. I dessa miljöer fanns inga möjligheter till intellektuellt umgänge eller musikupplevelser. Äktenskapet var harmoniskt men förblev barnlöst; en fosterdotter dog trettio år gammal år 1900.

Anna Hamilton Geete fick med åren allt svårare att stå ut med isoleringen i landsorten. Periodvis var hon deprimerad och möjligen paranoid, hon led av att vara avvikande i den inskränkta miljön och bli ämne för skvaller. I brev till Helena Nyblom från Skellefteå 1881 beskrev hon den andliga landsförvisningen: ”häruppe får man minsann lära sig att vara ’judomen såsom en jude och grekomen en grek’, eller att på ren svenska tjuta med ulvarna och det på värre melodier än så, mången gång; annars anses det såsom grov högfärd och sturskhet.” Helena Nyblom konstaterade att väninnan ägde alla förutsättningar för att utgöra centrum i en kulturell salong. Istället blev alltså hennes liv mycket präglat av ensamhet.

Som ung hade hon haft ambitioner att skriva själv, men författarskapet fick snart stå tillbaka för översättandet. Hon hade dock ofta haft svårt att få gehör hos förlagen för sina förslag om lämpliga böcker:

”Att mycket av det bästa, som jag velat översätta, ej blivit översatt, beror på förläggarna och icke på mig – jag har stadigt varit en ropandes röst i öknen i detta avseende, men nästan alltid haft den oturen att ropa för tidigt, d.v.s. innan detta välsignade land fått klart för sig, att de författare över huvud taget existera, vilka jag ville visa dem på. ’Passar icke för den svenska allmänheten!’ är ett slagord, som tjugu gånger besvarat mitt förslag.”

Rudyard Kipling och George Eliot var ett par av de namn som hon förgäves försökte intressera förläggare för, och som ett antal år senare blev översatta av andra, medan hon själv hade fått arbeta med böcker hon uppskattade mindre. Som sin viktigaste insats såg hon själv introduktionen av amerikanska författare som Mark Twain, Bret Harte, Max Adeler och Thomas Aldrich. Som de böcker hon älskat mest nämner hon Mark Twains Johanna från Domrémy och David Grieve av mrs Humphry Ward. Båda dessa var enligt förlagsöverenskommelse kraftigt bearbetade översättningar, med såväl förkortningar (David Grieve) som tillägg (Mark Twains bok om Jeanne d’Arc, som utgavs som ”läsning för ungdom” och därför enligt översättaren själv gick publiken förbi).

De sista åren av sitt liv nådde Anna Hamilton Geete stor framgång med biografin I solnedgången. Minnen och bilder från Erik Gustaf Geijers senaste lefnadsår,1910–1914. Verket växte ut till fyra band, det sista postumt redigerat och utgivet. Det fick stora upplagor och pris av Svenska Akademien. Olof Lagercrantz uttryckte den följande generationens omdöme: ”Hennes livsverk om Geijers sista år är präglat av en frisk berättarkonst och hon är kvick och fyndig när hon berättar om mera perifera gestalter i dramat. Men så fort hon kommer i närheten av Geijer själv anlägger hon en salvelsefull och devot ton”.

Utöver Geijer porträtterade hon alltså många andra ur tidens kulturella miljö. Lars Lönnroth sammanfattar utmärkt:

”Det kan med skäl hävdas att detta romantiserande och på sin tid oerhört populära verk … egentligen inte handlar så mycket om Geijer själv som om kvinnorna omkring honom. Anna-Lisa och Agnes [hustrun och dottern] står hela tiden i förgrunden tillsammans med en rad andra intellektuellt begåvade kvinnor, däribland Malla Silfverstolpe, Fredrika Bremer, Jenny Lind, den själfulla poeten Thekla Knös, den frisinnade engelska världsdamen Frances von Kock och den briljanta filosofiska Betty Löwenhjelm. … mycket handlar om kvinnornas egna bildningssträvanden, deras musikaliska ambitioner, deras framträdanden som författare, musiker, aktriser eller sångare, inte nödvändigtvis i offentligheten men däremot i sällskapslivet.”

När den med tiden mer lästa Agnes von Krusenstjerna romandebuterade 1917 presenterades hon i offentligheten som systerdotter till den kända författarinnan Anna Hamilton Geete.

Ett urval ur brevväxlingen mellan Anna Hamilton Geete och ungdomsväninnan Helena Nyblom har getts ut av Holger Nyblom med titeln Två väninnor, 1950. Breven handlar om vardagliga ting, familjemedlemmar och bekanta men även om läsupplevelser och tankar kring livets skiften; brevväxlingen sträcker sig över fyra decennier. Klara Johanson, som Anna Hamilton också korresponderade med, sade sig ha bevarat en ansenlig bunt brev från henne, ”sirliga, kvicka, spirituella och ibland känslofulla, verkligen tryckvärda dokument”.

Anna Hamilton Geete avled den 24 februari 1913 i Borås. Hon ligger begravd på Sankta Birgittas Griftegård i Borås.