Maja Carlquist var gymnastikdirektör och grundare av gymnastikgruppen Sofiaflickorna. Hon har också haft stor betydelse för utvecklingen av den svenska skolans gymnastikundervisning.
Maja Carlquist föddes i Mariestad 1884 och intresset för gymnastik väcktes i tidig ålder. Utbildningen till gymnastikdirektör vid Gymnastiska centralinstitutet, GCI, i Stockholm fick hon dock kämpa för, då hennes far inte ansåg denna passande för kvinnor. I stället genomgick hon Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, men önskan om att bli gymnastikdirektör var fortfarande mycket stark. Maja Carlquist fick stöd från en kvinnlig släkting i Stockholm till att söka till GCI och blev antagen 1907. Två år senare avlade hon examen till gymnastikdirektör. Efter den tjänstgjorde hon under kortare perioder vid en skola i Berlin och på Kalmar flickläroverk. År 1910 anställdes Maja Carlquist som gymnastiklärare vid Stockholms folkskolor och blev placerad på Sofia folkskola, där hon stannade till 1958. År 1911 gifte hon sig med civilingenjör Anders Carlquist, med vilken hon fick fyra barn.
Vid Göteborgsutställningen 1923 genomförde Maja Carlquist en gymnastikuppvisning med en mindre grupp flickor från Sofia folkskola. I samband med OS i Berlin 1936 blev hon utvald av Svenska Gymnastikförbundet att delta med en grupp på 20 flickor ur fjärde och femte klass. Ur denna bildade hon samma år Sofiaflickorna, en uppvisningsgrupp som reste runt och förevisade svensk skolgymnastik inom och utanför Sveriges gränser. Bland annat genomförde de 1939 en uppvisning på ”Sweden Day” vid världsutställningen i New York, på vilken det följde en treveckorsturné i USA. Amerikaturnén följdes av flera uppvisningsresor runt om i världen. Det var således inte tävlingsgymnastik som Sofiaflickorna ägnade sig åt under Maja Carlquists ledning. Hon var principiellt emot tävlingar då hon ansåg att gruppen i dessa sammanhang fick stå tillbaka för individen.
Även om Sofiaflickorna väckte sensation både i Sverige och utomlands mötte Maja Carlquist i många år motstånd från delar av det svenska gymnastiketablissemanget, då hon ansågs bryta för mycket mot den form av gymnastik som varit förhärskande i den svenska skolan under lång tid, linggymnastiken. Dock hävdade Maja Carlquist, med bestämdhet, att hon inte var motståndare till linggymnastik, men att hon önskade reformera den enligt det hon benämnde ”rytmens princip”. Mot den onödiga spänning Maja Carlquist ansåg linggymnastiken med åren hade kommit att präglas av ställde hon en gymnastik som utmärktes av minsta möjliga spänning. Idémässigt byggde hon vidare på Elin Falks tankar om vikten av att ur ett kraftbesparingsperspektiv ha ett rytmiskt rörelsesätt. Detta utmärktes enligt Maja Carlquist av en växling mellan kraftutveckling och vila så att rörelsen utfördes med minsta möjliga anspänning, och, som hon uttryckte det, genomböljade hela kroppen. På så sätt uppnåddes största möjliga effekt med minsta möjliga arbetsinsats. Rytm hade för henne inget med musik att göra; gymnastik skulle bedrivas utan musik eftersom rytmen i rörelserna skulle komma inifrån. Enligt Maja Carlquist hade Elin Falk rytmifierat en del av linggymnastikens mer naturliga rörelser, som att gå och springa, men inte de konstruerade rörelser som den till stora delar bestod av.
Maja Carlquist redogjorde i boken Sofiaflickornas gymnastik: Lings gymnastik utformad efter rytmens princip, 1942, för sin syn på hur gymnastik skulle bedrivas. I denna beskriver hon bland annat en konstruerad rörelse som hon utvecklade, tänjningen, vilken kom att bli central i både undervisning och uppvisningar. I stället för att utföra tänjningen hårt, stelt och med bibehållen spänning genom hela rörelsen ville hon att den skulle påminna om när en hund kliver ur sin korg efter att ha sovit. Först sträcker den långsamt det ena benet, sedan det andra i tänjningsrörelser med mjuka övergångar mellan anspänning och avspänning i muskulaturen. Viktigt för Maja Carlquist var att eleverna, både i denna övning och andra, tränade upp sin muskelkänsla. En person som hade muskelkänsla visste hur kroppens delar förhöll sig till varandra och med vilken kraft, hastighet och riktning en rörelse skulle utföras samt hur lång den skulle vara. Muskelkänslan, som enligt henne gick att öva upp, bidrog inte bara till att energi sparades, utan också till att rörelserna blev frigjorda och vackra, vilket var en av flera förklaringar till den uppmärksamhet Sofiaflickorna väckte bland journalister, gymnaster, lärare och allmänhet. Hennes död 1968 innebar inte att Sofiaflickorna upplöstes utan de existerar fortfarande. Och även om musik har tillkommit och de deltar i tävlingar finns många av de rörelser som hon utformade kvar i de olika gymnastikprogrammen.
Maja Carlquist är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.
