Margareta Ekarv var författare och en modern landsbygdsskildrare. Hon var även pionjär inom utställningsbranschen genom sitt arbete på Riksutställningar.
Margareta Ekarv växte upp i en jordbrukarfamilj på landet utanför Uppsala. Hon hade fyra syskon. Fadern var politiskt aktiv och bland annat ordförande i kommunfullmäktige, ledamot i skolstyrelsen och i landstinget.
Margareta Ekarv studerade vid Uppsala högre allmänna läroverk varefter hon utbildade sig till folkskollärare och därefter till adjunkt. På 1960-talet deltog hon i skrivarkurser på Biskops-Arnö – Nordens Folkhögskola. Därefter var hon författare på heltid. Hon kom i kontakt med poesin genom Jordbrukarnas Föreningsblad, som innehöll dikter av olika slag. Så småningom började hon läsa Lyrikvännen och brevväxlade en tid med redaktören Stig Carlson. Hon debuterade 1966 med diktsamlingen Jag gul & blå. Året därefter knöts hon till Riksutställningar, där hon arbetade ett tjugotal år med turnerande utställningar, ofta i samarbete med fotografer, poeter och konstnärer.
År 1978 återkom Margareta Ekarv med diktsamlingen Katthjärtat, där hon beskriver kulturkrocken mellan ett barn från landet och skolmiljön. Ett återkommande tema i hennes författarskap, som därefter domineras av prosa, är den enkla, lilla människans utanförskap och vanmakt. Hennes romaner utspelar sig ofta på landsbygden under den period då det moderna Sverige växte fram. I hennes första roman Leran, 1984, är miljön Upplandsslätten och tiden är seklets början. I romanens centrum finns två unga människor som under berättelsens gång möts och blir förälskade. Det är Erik, lilldrängen som i berättelsens början stolt och glad får höstplöja med hästarna. Kylan och ett pennalistiskt drängskämt gör att han blir dödssjuk men han räddas av predikanten Charles Lee från Amerika och får själv predikandets gåva. Och det är Maria, vars tragedi är att hon, den förstfödda, inte är en son. Det yttre händelseförloppet är dock mindre viktigt. Margareta Ekarvs fokus ligger på hur bygdens människor utvecklas då predikanten kommer till byn. Hans närvaro fungerar som en katalysator och många i byn genomgår en stunds uppvaknande ur den tröga tillvaro de är fångna i.
Även i den följande romanen Tio öre vatten får läsaren följa en lantlig särling som kämpar med en oförstående omvärld. Hans sävliga långsamhet återskapas i textens detaljrika bildskapande skildring av en gången tids landsbygdsliv. Ännu ett steg som modern landsbygdsskildrare tar Margareta Ekarv i sin sista roman, Glaset, 2011, som också den utspelar sig på den uppländska landsbygden. Den har närmast karaktären av en vacker landskapsmålning, som långsamt krackelerar under läsningen för att i stället visa det lilla barnets vanmakt och spruckna drömmar.
Romanen Tinnar och gyllene torn, 1993, följer en nutida författare som söker återskapa den självlärde konstnären Lim-Johans liv inför en teaterföreställning. Han skrämde byborna genom att se verkligheten annorlunda och satt åtta år på Hospitalet. Hans dröm var att bygga ett hus med tinnar och gyllene torn som skulle snurra som en väderkvarn och tillåta den boende att ständigt välja perspektiv. Romanen kan läsas som en metadiskussion om svårigheterna med att göra just det som var Margareta Ekarvs åtagande, nämligen att berätta den utanförståendes historia. Den är också en metaberättelse på ett mycket konkret sätt såtillvida att den skildrar tillkomsten av hennes drama Nådasmulor, som sattes upp i regi av Marika Nasiell 1991.
En inte oviktig del av Margareta Ekarvs produktion består av dramatik. Under ett antal år blev hon något av en husdramatiker till Folkteatern Gävleborg. Samarbetet inleddes i mitten av 1980-talet, då dramaturgen Jan Mark tog kontakt med henne och bad henne skriva en pjäs om den märklige hälsingekonstnären Lim-Johan. Då hade hon redan skrivit dramat Förstapriset för Radioteatern 1972 och Extraturen för scen 1978, som båda finns i antologin Fem pjäser för amatörteaterbruk, 1978.
Ett annat beställningsarbete för Folkteatern i Gävleborg var dramat Drömmarnas barn om profeten Erik Jansson, som var verksam i Hälsingland under slutet av 1800-talet och vars predikande ledde till en massiv utvandring till USA. Dramat spelades på Folkteatern med stor framgång 1988-1989 i regi av Peter Oskarson, som också gjorde en version för Radioteatern 1996. År 1996 skrev Margareta Ekarv även Ingen som jag – en fri fantasi kring storspelmannen From-Olle som sattes upp på Hälsinglands Träteater av Peter Oskarson. Hennes dramer bygger genomgående på efterlämnade dokument och traderade berättelser.
Känd även utanför Sveriges gränser blev Margareta Ekarv för sitt arbete med utställarkonceptet. Hennes ambition var att lära utställningsproducenter skriva levande utställningstexter. Hennes pedagogik handlade bland annat om att ta fasta på det enkla och konkreta, lägga subjektet tidigt och använda presens. ”The Ekarv method”, som den kallas internationellt, har vunnit stor anklang och boken om utställningstexter, Smaka på orden, som hon gjorde tillsammans med Elisabet Olofsson och Björn Ed, 1991, har blivit något av en klassiker inom området.
Margareta Ekarv intresserade sig även för hur man skriver för personer med lässvårigheter och gjorde bland annat en lättläst version av Jan Fridegårds roman Yxskaftet. Hon har också skrivit metodhandledningen "Läsa LL-böcker tillsammans". Tillsammans med fotografen Horst Tuuloskorpi gav hon ut LättLäst-boken Året på åkern, 1987, och hon skrev Skolöverstyrelsen-rapporten Att bearbeta till lättläst för vuxna, 1988, i samarbete med författaren Molly Johnson.
Margareta Ekarv erhöll Landsbygdens författarstipendium 1984 och Lantbrukarnas Riksförbunds (LRF) kulturpris 1986. År 2001 tilldelades hon arbetarlitteraturens Martin Koch-pris.
Margareta Ekarv avled 2014.
