Margareta Johansdotter var en av Sveriges mest kända profeter, vars profetior på 1620-talet uppmärksammades av Gustav II Adolf, ärkebiskopen och andra lärda i samtiden.
Margareta Johansdotter var dotter till kyrkoherden i Kumla, Johannes Laurentii. Det är dock oklart vilken av hans hustrur som var Margareta Johansdotters mor.
Margareta Johansdotter blev känd i landet i samband med att hon hade en rad religiösa upplevelser som så småningom ledde till att hon började profetera. Hon var i tonåren när hon hade de första upplevelserna. Strax före jul 1626 såg hon en liten vit fågel fladdra ljudlöst mot henne i mörkret. Hon berättade vad hon sett och det ingav hopp och tillförsikt om att Den Helige Ande valt att besöka familjen i Kumla. Snart blev emellertid hennes upplevelser allt mer otäcka. Istället för den vita fågeln kom en svart man in i kammaren natt efter natt. För varje besök blev han mer och mer elak. Han nöp henne och slog henne, och efter ett tag trodde Margareta Johansdotter att han ville döda henne. Snart började märkliga saker märkas i hela prästgården: dova knackningar och bultningar hördes i väggarna. Först skedde detta bara bredvid Margareta Johansdotters säng, sedan i alla rum, till sist hörde man det ute på gården och ända bort till kyrkan som låg i närheten. Undersökningar gjordes i huset för att utreda ljuden, men utan resultat.
Efter dessa händelser visade Margareta Johansdotter tecken på att hon var besatt. Kroppen skakade av kramper, armar och ben tänjdes ut och drogs samman, ögonen vändes inåt i sina hålor, tungan drogs ner i svalget och öronen täpptes till så hon inte kunde höra. När hon talade forsade hyllningar till Satans makt och hädelser mot Gud och treenigheten ur hennes mun. Detta pågick i tre veckor men slutade med att hon en natt såg en ”trefaldig ljusets ängel” komma till henne. Kampen mellan ont och gott pågick sedan i hennes kropp och själ i månader. Utöver Margareta Johansdotters symptom, syntes märkliga ljusfenomen på himlen och kusliga rop och röster hördes därifrån.
När detta hände, började människor komma till prästgården i Kumla. Nyheten spreds om att en flicka i prästgården hade börjat predika. Margareta Johansdotter stod inför de församlade och berättade att hon med egna ögon sett Guds rike och härlighet och nu, sa hon, lät Gud sitt Ord ljuda över världen med hjälp av hennes röst.
Hemsökelsens tid var kommen, berättade hon för åhörarna – bland dem var många präster som ställt in sina egna högmässor. En pest skulle komma och den skulle vara så fruktansvärd att de överlevande inte skulle orka begrava de döda. Stockholm, Nyköping och Uppsala skulle hemsökas av plågor och härjningar. Gud hade också visat henne ett brev han höll på att skriva som han ville att hon skulle läsa upp åt honom. När brevets innehåll uppenbarades skulle ett stort under inträffa. Då skulle hela världens ögon öppnas och alla skulle med egna ögon få se änglarna i deras prakt. Likaså fördömde hon prål och högfärd i klädedräkten och förespråkade att man skulle hålla även lördagen som vilodag. Margareta utförde också helbrägdagörelse i det att hon återställde en döv pojkes hörsel.
Nyheten om Margareta Johansdotter spred sig långt från Kumla. Fornforskaren och riksantikvarien Johan Bure förde löpande anteckningar om hennes upplevelser, vilka änglar hon mötte och vilka kroppsliga tillstånd hon befann sig i. I februari 1628 förbjöd Gustav II Adolf resor för att åka och lyssna på hennes predikningar. Två präster sändes till Kumla från Strängnäs domkapitel, och biskopen Laurentius Paulinus Gothus skrev så småningom en rapport där han utförligt argumenterade för att Margareta Johansdotter inte rättmätigt talade i Guds namn, utan hade blivit utsatt för demonisering. Bure, och andra med honom var emellertid betydligt mer öppna för att hennes tal var gudomligt inspirerat och borde tas på största allvar.
Margareta Johansdotters senare öden är okända och det är därför osannolikt att hon straffades på något sätt för sina handlingar. Hennes far dog strax efter kulmen av dessa händelser 1629.
