Margit Söderholm var en av de främsta författarna av populärlitteratur under mitten av 1900-talet.

Margit Söderholm föddes 1905 i Stockholm. Hon tog filosofie magisterexamen 1935 och arbetade därefter som läroverksadjunkt på Bromma läroverk under många år, samtidigt som hon påbörjade sin författarbana. Hon debuterade 1940 med Skolflicksbekymmer, en flickbok som utspelar sig i en högborgerlig miljö i Stockholm. Nästa roman, Driver dagg, faller regn, 1943, har kärleken och individens frihet i konflikt med arv och plikt som sitt tema. Den filmatiserades 1946 med dåtidens filmstjärnor Mai Zetterling, Alf Kjellin och Ulf Palme i huvudrollerna och blev en av den svenska filmens största succéer någonsin med två miljoner biobesökare!

En paradox består i att Margit Söderholm, bosatt hela sitt liv i storstaden, låter merparten av sina romaner utspela sig på landsbygden. Sannolikt inspirerades hon av Selma Lagerlöfs landsbygdsromantik. Trots bristfällig erfarenhet av bygdeliv inhöstade hon en hel del beröm för äktheten i sina skildringar – till och med då hon förlägger dem i historisk tid. Som populär författare av bygderomaner har hon ställts bredvid författare som Signe Björnberg, mer känd under pseudonymen Sigge Stark, Birgit Th Sparre och Irja Browallius. Driver dagg, faller regn är kanske den mest kända av dessa bygderomaner och den följdes av en svit av romaner i samma landsbygdsmiljö och under samma obestämda historiska tid. De skildrar storbönders gårdar och bildar en bygde- eller folklivskrönika. I marginalen förekommer tjänstefolk och representanter för de lägre samhällsklasserna men förhållandet mellan hög och låg rymmer aldrig konflikter, eftersom var och en vet sin plats. Liksom de flesta av Margits Söderholms berättelser slutar dessa romaner lyckligt. ”Intet ont kunde längre nå honom” utgör slutorden i Bröderna, 1950. I Bärgad skörd, 1952, lyder sista meningen ”Kornet är färdigt att skäras!”. Utsägelsen pekar på återtagen ordning och harmoni. Titlar som sistnämnda antyder också lantbruksmiljöns ständiga närvaro i Margit Söderholms författarskap. Samtidigt står kärlek mot moral återigen som övergripande tema.

Margit Söderholms mest omfattande och populära verk är den så kallade Hellestasviten, som utspelar sig på godset Hellesta och slottet Tyrsta. Den första romanen i sviten, Grevinnan H, utkom 1945 och bygger på legenden om Pintorpafrun. Berättelserna om henne har Margit Söderholm lånat från ett vida omtalat herrgårdsspöke, uppdiktat efter en mäktig slottsfru från 1600-talet. Den sista romanen i sviten utkom så sent som 1980 och har titeln Flickorna Anckarberg. Det är också den fiktiva adliga släkten Anckarberg som står i fokus i släktsagan. I flera utgåvor av romanerna i sviten vidhäftas ett släktträd för att underlätta läsningen. Inalles omfattas fyra generationer i dessa sju romaner. Även här utgör kärlek ämnet och enligt konventionen mynnar den ut i äktenskap. Som sista ord proklamerar huvudpersonen i Sommar på Hellesta, 1957: ”Jag ska gifta mig.”

Moln över Hellesta, 1955, handlar om förvecklingarna kring ett par som firar sin förlovning. Carl Anckarberg är övertygad om att alla hot som hänger över honom och hans fästmö Margareta kommer att vara överståndna efter giftermålet och tröstar därmed Margareta som utsatts för spökerier. Sceneriet på Hellesta till trots brukar denna roman inte räknas till sviten, eftersom den utspelar sig i sin samtid. Banden knyts ändå mellan romanerna då samtidsromanen refererar till händelser i tidigare släktled, inte minst förknippas spökerierna med Pintorpafrun. Moln över Hellesta filmatiserades 1956. Carl Anckarberg spelades av Birger Malmsten och hans blivande fru Margareta av Anita Björk. De många referenserna till Hitchcocks film Rebecca antyder att det är en film med många spänningsmoment. Den har också karakteriserats som en thriller mer än romantisk kärleksberättelse, även om ett kärlekspar står i centrum.

Margit Söderholms romaner har karakteriserats som så kallad romance-litteratur, det vill säga romantiska kärlekshistorier med starka känslosvall. Hon tillhörde dock aldrig skandalförfattarnas skara; kärleken är passionerad men håller sig inom det vedertaget tillåtnas gränser. Någon erotik förekommer aldrig utom i mycket försiktiga omskrivningar. Klichéer som bultande hjärtan och rodnande kinder är däremot mångtaliga. Möjligtvis vågade hon sig på en mer frisläppt skildring i sina samtidsskildringar. I Möte i Wien, 1951, möter den kvinnliga huvudpersonen, frun till en hög officer i den amerikanska ockupationsarmén i den österrikiska huvudstaden, sin ungdoms kärlek och blir häftigt förälskad på nytt. Hon dristar sig till att reflektera över möjligheten till erotik: ”Samlag med Gerhard… Jag blir het i kinderna.” Den manlige huvudpersonen i romanen, Gerhard Weininger, är en före detta kirurg som har fått sina händer förstörda av allierade missdådares tortyr samt av sitt påtvingade grovarbete i arbetstjänsten efter kriget. I en förflugen kommentar beskrivs han som ”partipamp”, i en annan som ”parteigenosse”. Graden av involvering med nazismen blir aldrig klarlagd, men att låta en nazistkollaboratör eller åtminstone nazistsympatisör vara hjälte i en roman i tiden efter kriget måste betecknas som anmärkningsvärt.

Det är också frågan om hennes inblandning i nazivänliga kretsar som fått en skugga att falla över Margit Söderholm och som förmodligen är en av anledningarna till att hennes författarskap har fallit i glömska eller medvetet glömts bort. Författaren Jan Myrdal, som var Margit Söderholms elev på Bromma läroverk, har till exempel i en självbiografisk bok beskrivit sin lärare som ”svärmiskt Hitlerbeundrande”. Det finns vissa belägg för Myrdals påstående i fråga om politiska preferenser. Enligt föreningsmatriklar var Margit Söderholm medlem i den protyska Riksföreningen Sverige-Tyskland som grundades 1938 och som i efterhand associerats med nazismen. Än mer graverande synes det vara att hon anslöt sig till det nazistiska, eller möjligen fascistiska, Svensk Opposition på 1940-talet. Partiets ledare var Per Engdahl och medlemmarna rubricerade sig som nysvenskar. Ytterligare komprometterande förefaller romanen Dit du går, 1946, som utspelar sig i Norge efter kriget och som har en tysk tillfångatagen före detta soldat som hjälte.

Att författarskapet inte har givits plats i litteraturhistoriska verk torde också bero på att Margit Söderholms romaner nedsättande har beskrivits som pigromaner eller till och med pekoral. Många kvinnliga författare har gömts och glömts på grund av denna kategorisering. Likväl var Margit Söderholm mycket läst under flera decennier och som framhållits inledningsvis väl etablerad som en av sin tids främsta populärförfattare. Folkbibliotekens utlåningsstatistik omvittnar detta med önskvärd tydlighet. Hennes böcker har även översatts till en mängd språk. Under 1970-talet utgavs många titlar igen – något förkortade i billighetsserier – och nådde nya läsekretsar, liksom tidigare främst kvinnliga. Trots det kan inte hennes romaner beskrivas som kvinnolitteratur; lika ofta som kvinnor står i fokus gör män det. Det sker heller sällan något uppror mot etablerade könsroller i hennes romanvärld. En kvinnas mål består i att bli gift.

Margit Söderholm dog i Stockholm 1986.