Beata von Yxkull var slottsfru och godsägare på 1600-talet.

Under 1600-talet tillhörde Beata von Yxkull den svenska högadeln. Som enda barn föddes hon 1618 i äktenskapet mellan friherrinnan Elisabeth Christensdotter Oxenstierna och översten Conrad Reinholdsson von Yxkull. När Beata von Yxkull var fyra år gammal gick fadern ur tiden, och hon ärvde egendomarna Björkvik i Östra Ryds socken i Östergötland, och Steninge i Husby-Erlinghundra socken i Uppland. Hon fick tidigt en religiöst präglad uppfostran och giftes vid 18 års ålder bort med den 16 år äldre Erik Gyllenstierna, upphöjd till friherre af Ulaborg i finska Österbotten 1651. Maken var i relation till sin tid synnerligen välutbildad med studier även vid utländska universitet. Livet ut förblev han en upptagen man i statens tjänst. När han dog på Nynäs slott i Södermanland 1657 var han bland annat ägare till godsen Pintorp i Stora Malms socken i Södermanland, och Nynäs i Bälinge socken i Södermanland.

Beata von Yxkull födde i äktenskapet med Erik Gyllenstierna sitt första barn: sonen Conrad Gyllenstierna, 1638 när hon var i tjugoårsåldern. Därefter var hon gravid nästan vartannat år fram till 1656, och nedkom med tretton barn. Sonen Christoffer Gyllenstierna har i sammanhanget skildrat henne som en synnerligen kristen mor, med en omsorg rörande barnens moraliska och kristliga fostran. Vid makens död uppgick Beata von Yxkull i änkeståndet och förblev i denna ställning livet ut. I sitt tjugoåriga äktenskap hade hon tidigt ombesörjt delar av godsdriften.

Som änka engagerade sig Beata von Yxkull särskilt i driften av godset Pintorp i Södermanland, där hon färdigställde uppförandet av ett nytt corps-de-logi, senare namngett som Eriksberg. Som husmor engagerade hon sig i bötfällda landbor och fattiga änkors understöd. Från hennes samtid finns inga källor som ger stöd för den under 1800-talet spridda uppfattningen i visor, skillingtryck, sagor och annat folkloristiskt material, vilka pekat ut Beata von Yxkull som en huvudkandidat till herrgårdssägnen om Pintorpafrun i Sverige. Sannolikt hade Beata von Yxkull sjunkit ned i glömska om inte författaren Wilhelm von Braun 1860 bevarat henne åt eftervärlden i dikten ”Pintorpafrun”. Han fick inspiration till dikten om Pintropafrun från Arvid August Afzelius, som mellan 1839 och 1870 gav ut Swenska folkets sago-häfder. Afzelius framhöll att sagan om Pintorpafrun tillämpas på flera mäktiga adelsfruar, men att han valt denna för att den ”varit mest spridd ibland folket.” I Afzelius sagogestaltning gestaltas Pintorpafrun som en bondeplågare, och för sina jordiska synder hämtas hon till helvetet av djävulen själv.

Wilhelm von Brauns upptagande av Pintorpafrun-temat innebar en rejäl spridning i litterär form. Mellan 1863 och 1914 förekom hans dikt i skillingtryck inte mindre än 23 gånger. Därmed tog berättelsen steget från det agrara Sverige in i det urbana samhället. Så har Beata von Yxkull under 1900-talet fortsatt att inordnas som Pintorpafrun i det svenska medvetandet. Detta trots att Herman Hofberg redan under 1800-talet betonat att berättelsen lånat drag från socialanalytiska, kritiska tyska och danska sägner. Särskilt stilbildande var en tysk folksägen från 1500-talets tyska rike, bestående av småfurstendömen med bönder under hård livegenskap. Genom att berätta om grymheterna i sägenform luftade bönderna en inneboende ångest och maktlöshet. Ett slags poetisk rättvisa uttrycks i berättelsen om den onda slottsherren, vilken straffades genom att hämtas av djävulen på grund av sin jordiska ondska. Därmed kom ett slags gudomlig rättvisa till uttryck. Förhållandena i 1500-talets tyska småfurstendömen påminner om situationen i Sverige på 1600-talet, med oroliga bönder som fruktade adelns ökade samhällsmakt. Det är också relevant att inte godsherrarna, utan slottsfruarna dominerar i den svenska traditionen. Kvinnors ställning som husmödrar på godsen, i takt med det ökade krigstrycket, bidrog till en större exponering. Särskilt gällde det för adelsänkorna, vilka från en i tidens hushållsböcker normativ roll som konfliktmildrare på godsen iklädde sig mannens ledarskapsroll genom att också bli den straffande handen. Väl att märka har åtskilliga berättelser om Pintorpafrun och även den välbekanta spökgestalten Vita Frun tillkommit långt senare, inte sällan under 1800-talet. Pigor, betjänter, gårdsdrängar och bönder är exempelvis rikligt förekommande i de ofta starkt förvanskade skildringarna om godsfruar som uppträdde i de svenska herrgårdslandskapen. I berättelsernas centrum förekommer ofta ett socialt missnöje inom ramen för de miniatyrvärldar, som på en bredare front var rådande på de större godsen i Sverige ända till statsystemet avskaffande 1944.

Några samtida historiska belägg för att Beata von Yxkull var särskilt hård i nyporna mot sina underlydande finns emellertid inte att tillgå. De 1600-talskällor som förekommer vittnar istället om en kvinnoroll som överskred könsskrankorna i 1600-talets samhällsideologi. Samtidigt bottnar den väl spridda föreställningen om Pintorpafrun i flera historiska, svenska förebilder; där inslagen om övergrepp och våld kontra folklig vanmakt förblivit ett centralt tema.

Beata von Yxkull avled 1667.