Maria Christina Bruhn var en svensk uppfinnare och manufakturinnehavare som uppfann en särskild sorts kardus till det svenska artilleriet under 1700-talet.
Maria Christina Bruhn föddes i Stockholm 1732. Fadern Johan Bruhn var bokhållare vid Charta Sigillata-Kontoret. Maria Christina var äldst av tre systrar. År 1737 föddes systern Ingrid och 1741 föddes Eva. Fadern avled året därpå. Tre veckor efter faderns död fick modern privilegium från Kommerskollegiet att inrätta ett tapetmakeri och kunde kalla sig för manufakturidkare. När modern avled 1751, fick den 19-åriga Maria Christina Bruhn ta över tapetverkstaden och ansvaret för sina yngre systrar.
Maria Christina Bruhn drev tapetverkstaden och lärde även upp sina systrar. I samma hus som tapetverkstaden bodde stadsingenjören Hieronymus von der Burg, även känd som en av Carl von Linnés lärjungar. Han och mellansystern Ingrid hade ett gott öga till varandra vilket ledde till att hon blev gravid. De två gifte sig i april 1766. Genom detta äktenskap fick även Maria Christina Bruhn tillgång till ett kontaktnät som inkluderade Stockholms bildade elit. Där ingick bland andra Nils Lindblom, professor i matematik vid artilleriet och professorn vid artillerikadettskolan, Pehr Lehnberg. Dessa två professorer skulle spela en stor roll för Maria Christina Bruhn.
År 1773 utlyste kungen ett pris på 6000 daler kopparmynt som belöning för den bästa innovationen för att förvara krut i fastage respektive karduser. Ett fastage var en sorts laggkärl och karduser var krutpaket som användes som krutladdning till kanoner. Karduser tillverkades antingen i tyg eller i papper. De egenskaper som eftersträvades hos kardusen var att den skyddade krutet från fukt och brand samt att den inte lämnade några glödande rester i kanonen. Kungliga Vetenskapsakademien fick i uppdrag att bedöma de förslag som inkom.
Utlysningen kom till Maria Christina Bruhns kännedom. Hon satte snart igång att försöka konstruera den perfekta kardusen, möjligen med goda råd av sina kontakter, professorerna vid artilleriet. Hennes karduser var tillverkade av papper som sedan fernissats. Den 2 mars 1774 fick hon möjlighet att presentera sina karduser inför Kungliga Vetenskapsakademien. De undersöktes av nämnda professorer Lindbom och Lehnberg som förordade att de skulle testas vid provskjutningar under ledning av generalmajor Charpentier. Så skedde under hösten 1774 och enligt provrapporten föll de mer eller mindre väl ut. Maria Christina Bruhn var dock inte ensam om att försöka vinna det utlysta priset. Även artillerigeneralen Reinhold von Anrep hade presenterat en kardus som därefter hade provskjutits med varierat resultat. I själva verket förklarades både generalens och tapetmakarens karduser underkända. Dessa var toppkandidaterna och med dessa underkännanden rann allt ut i sanden.
Proverna med Maria Christina Bruhns karduser hade lämnat kvar orenheter i kanonen och stoppat till kanonröret. Problemet var dock inte värre än att det gick att lösa genom att förse änden av kardusen med ett tunt qvinettyg. Sådana fernissade karduser levevererade hon på egen bekostnad till kadettkårens övningar fram till 1780 utan några missöden.
En av dem som hade varit med på provskjutningarna med Maria Christina Bruhns karduser var major Per Gustaf Wagenfelt. Han lyckades 1781 utverka en kunglig belöning om 500 riksdaler för uppfinningen med fernissade karduser – till sig själv. När nyheten om detta publicerades i Stockholms Posten 1783 protesterade en kapten Lindfeldt inför Krigskollegiet och menade att han själv hade minst lika stor del i uppfinningen och att Wagenfelt hade fått lära sig den hemliga metoden att konstruera karduserna 1774 mot att inte yppa hemligheten.
Även Maria Christina Bruhn, som kände igen beskrivningen av sina karduser, reagerade och förde sin sak inför Kungl. Maj:t. Resultatet blev en utredning i vilken de flesta inblandade försökte två sina händer och inte fläcka någons anseende samtidigt som sanningen om karduserna inte kunde förtigas. I augusti 1786 förklarade Krigskollegiet att det var Maria Christina Bruhns karduser som var de bästa och billigaste och att hon vunnit tävlingen. Efter myntreformen 1777 angavs prissumman som 333 riksdaler och 16 skilling. Den 8 maj 1787 kvitterade hon ut den halvan av belöningen som gällde karduser, 166 riksdaler och 32 skilling specie. I och med detta stängde hon sin tapetverkstad och gick i pension. Under ålderdomen levde hon på prispengarna och på underhåll från Drakiska sterbhuset, en stiftelse som betalade ut medel till pensionerade manufakturidkare.
Den 21 oktober 1808 avled Maria Christina Bruhn, 77 år gammal.
