Dorothea Dunckel var författare och översättare verksam i Göteborg och Stockholm under 1800-talet.
Dorothea Dunckels far Mårten Altén började som handsekreterare åt en general i Pommern, där han även verkade som lärare och träffade sin tillkommande maka. Hustrun Christina Dorothea Landwertz var prästdotter. Paret återvände till Sverige och dottern Dorothea föddes 1799 i Stockholm. Fadern ägnade sig åt litterär översättning, främst för teatern, och undervisade döva och blinda.
Modern avled 1810 och elvaåriga Dorothea Dunckel började hjälpa sin far med översättningar. Redan 1808 hade hon författat sitt eget första drama och flera skulle följa, författade som en typ av stilimitationer av den populäre Kotzebue. Den unga flickans översättning av tvåaktskomedin Receptet uppfördes på Djursgårdsteatern från 1813 och fram till 1834. Hon lät även trycka hyllningsdikter till kung Karl XIV Johans tronbestigning och kröning 1818. Samtidigt var hon tvungen att försörja sig som lärare i Stockholm och på landet. Några litterära kontakter hade hon inte möjlighet att odla.
I september 1821 gifte sig Dorothea Dunckel i Tyska kyrkan i Stockholm med David Wilhelm Dunckel. Han hade kommit från Berlin till Stockholm 1818 för att bli pastor vid det reformerta holländsk-tyska kapellet på Södermalm. Några år senare utsågs maken till kyrkoherde i Göteborgs tyska församling och makarna flyttade 1823 till Göteborg. Året därpå gjorde Dorothea Dunckel sin egentliga tryckta lyriska debut med Förstlingar. Mer framgångsrika blev de två berättelserna Marie, en liten gåfva i brev till mina unga landsmänninnor 1830 och Wilhelms brefvexling med sina vänner 1835. Den förra berättelsen för en kvinnas talan i brevform flera år före Almqvists Det går an.
Som synes anpassade sig Dorothea Dunckel hela tiden till de litterära konjunkturerna stilmässigt och ur publikens synpunkt. Hon växte upp med den gamla skolan och fångades av nyromantiken, trots att hon knappast anslöt sig till den senare rörelsen och aldrig vann romantikernas gunst såsom Julia Nyberg i Skultuna. Dock kom lyriken att bli hennes tillflykt då hon bearbetade sina litterära motgångar och personliga problem, det sistnämnda var förknippat med en svår skilsmässa och flytt från Göteborg omkring 1840. I Stockholm levde Dorothea Dunckel tillsammans med dottern Emilie, som försörjde dem båda genom spellektioner.
Under åren med den tyske prästmaken översatte Dorothea Dunckel en hel del texter från tyskan, men då främst kopplade till den religiösa sfären. Några större översättaruppdrag åt den framväxande skönlitterära förlagsverksamheten fick hon först i början av 1840-talet av Hiertas förlag då hon översatte den historiska romanen Vittoria Accorombona av Ludwig Tieck och den långa dramatiska dikten ”Nathan den vise” av Gotthold Ephraim Lessing för Hiertas häftesserie Nytt Läsebibliothek. Den senare dikten från 1779 var en glödande appell för religiös tolerans och Esaias Tegnér sysselsatte sig samtidigt med dess översättning. Men det var Dorothea Dunckels översättning som publicerades i närtid. Hon utförde även översättningar av barnböcker åt Hiertas förlag för sin försörjning.
Genremässigt skiftade Dorothea Dunckel som författare mellan dramatik, lyrik, tillfällesdikter och slutligen prosa i och med några romaner publicerade av kommersiellt framgångsrika förläggare. Pensions-vännerna i Thomsons Kabinetsbibliothek 1842 och Två systrar i Östergötland 1844 hos Lundström i Jönköping ansluter till det ökade intresset för inhemska motiv som kan skönjas i den svenska skönlitterära prosan vid denna tid. Den senare titeln anspelar på Almqvists omfattande roman Tre fruar i Småland som nyligen utkommit. Dorothea Dunckels Två systrar i Östergötland är ett försiktigt inlägg i kvinnofrågan med tematik hämtad från författarens egna erfarenheter.
Det måste ha varit hedrande för Dorothea Dunckel att Fredrika Bremer 1865 skrev ett förord till en samling av hennes dikter i efterklangsstil i boken Gammalt och nytt ur min portfölj. Det var samma år som Bremer gick bort. Dorothea Dunckel skulle överleva henne i tretton år.
År 1878 slutade hennes dagar och Dorothea Dunckel är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
