Karin Stenberg var lärare och författare. Hon var en av grundarna av Arvidsjaurs Sameförening och initiativtagare till Svenska Samernas Riksförbund.
Maria Katrina, kallad Karin, Stenberg var dotter till skogssamer från Västra Kikkejaurs sameby. Hon växte upp i byn Araksuolo nordväst om Arvidsjaur. Föräldrarna livnärde sig på renskötsel. Under kyrkhelger begav sig familjen till den samiska kyrkstaden, ”Lappstaden”. Dessa besök fick stor betydelse för Karin Stenberg som i vuxen ålder tog strid med lokalpolitiker för att kyrkstaden skulle bevaras. Tack vare hennes insatser bevarades kyrkstaden som idag betraktas som en kulturhistorisk klenod. Karin Stenberg såg kyrkstaden som en del av den samiska kultur som hon ville bevara. Liksom Elsa Laula Renberg var Karin Stenberg aktiv i Lapparnas Centralförbund. Båda deltog i ett nykterhetsseminarium i Stockholm 1905. Seminariet bidrog till att stimulera kvinnorna i arbetet att verka för att förbättra samernas villkor.
Under Karin Stenbergs uppväxt var skogssamerna trängda och deras livsform med renskötsel och småskaligt jordbruk var hotad. Till skillnad från de nomadiserande nordsamerna betraktades skogssamerna inte som riktiga samer av de svenska myndigheterna. Karin Stenberg bestämde sig tidigt för att verka för samernas rättigheter och samisk kultur. Hon påbörjade en utbildning till lärare vid seminariet i Jokkmokk. Lärarinnan från Skåne, som inte behärskade arvidsjaurssamiska, gav henne underkänt i samiska. För Karin Stenberg var det ett hårt slag att den variant av samiska hon talade inte räknades som ”riktig” samiska. Hon lämnade seminariet i Jokkmokk och fortsatte sin utbildning i ett småskoleseminarium som inte hade utbildning i samiska. Som färdigutbildad var hon yrkesverksam som lärare i olika byskolor i Arvidsjaurs kommun i 40 år.
Karin Stenberg var en av grundarna av Arvidsjaurs Sameförening 1916. Hon var även en av initiativtagarna till en samegård som fungerade som ett kulturellt centrum. Vid ett besök i Stockholm 1919 redogjorde hon inför regeringen för skogssamernas svåra situation. Tack vare henne fick 1919 års lappkommitté en skogssamisk ledamot. I samarbete med Valdemar Lindholm skrev hon stridsskriften Dat läh mijen situd! Det är vår vilja: en vädjan till den svenska nationen från samefolket, 1920. Av förordet framgår att de idéer som framförs är Karin Stenbergs. Hon ser sig själv som taleskvinna och Lindholm som nedtecknare. I skriften framförs kritik mot assimilationspolitik och nedvärdering av samer. Bland annat kritiseras etnologen Ossian Elgströms påstående att samerna är som barn. Karin Stenberg ser detta som ett uttryck för den svenska majoritetsbefolkningens nedvärdering av samerna, vilka inte setts som förmögna att själva bestämma över sina livsvillkor. Måltavlan för polemiken i Dat läh mijen situd! Det är vår vilja är socialdarwinistiska idéer om att samer inte har någon framtid i det moderna samhället, liksom det svenska majoritetssamhällets etnocentriskt och kolonialt färgade idéer om samer.
Karin Stenberg var en av initiativtagarna till Samernas Folkhögskola 1942. Hon deltog aktivt i planeringen av det samiska landsmötet i Östersund 1918. Två av hennes hjärtefrågor som behandlades vid mötet var bevarandet av skogsrenskötseln och förbättrade utbildningsmöjligheter för samer. Vid landsmötet i Arvidsjaur 1948 behandlades Karin Stenbergs förslag om att en samisk riksorganisation skulle bildas. Ett arbetsutskott fick i uppdrag att planera grundandet av Svenska Samernas Riksförbund. Karin Stenberg valdes in i styrelsen för riksförbundet som bildades i Jokkmokk 1950.
Som ett led i sitt engagemang för samisk kultur intresserade sig Karin Stenberg för samiska slöjdtraditioner. Hon bar själv gärna en traditionell samisk dräkt och hon ivrade för att färdigheter i dräktsömnad skulle föras vidare till den yngre generationen. Bland Karin Stenbergs utmärkelser finns Svenska Slöjdföreningens silvermedalj.
Karin Stenberg dog 1969.
