Mia Green var fotograf, rösträttsaktivist och ledamot av Haparanda stadsfullmäktige. Hon hade ett starkt socialt engagemang.

Mia Green föddes som Maria Amalia Lundmark år 1870 på Noors gård i Roslags-Bro församling. Modern, Maria Christina Lundmark, var ogift och hade tagit tjänst som piga vid gården ett knappt halvår tidigare. Hennes far är okänd, men återfinns troligast i Piteå där modern senast arbetat, eller i hennes hemtrakter kring Skellefteå.

Under Mia Greens tre första levnadsår flyttade hon fram och tillbaka mellan Noor och Norrtälje, där modern arbetade i perioder. År 1873 föddes halvsystern Anna Elisabet, och modern gifte sig med skräddargesällen Gustaf Romulus. Då skickades Mia Green norrut för att bo med sina morföräldrar som var torpare i Skellefteåtrakten. Modern och hennes nya familj emigrerade till Amerika år 1890, där hon dog efter en kort tid. Som vuxen pratade Mia Green aldrig om sin uppväxt, och uppgav att hon saknade familj. Att denna bakgrund präglat henne kan ändå anas genom hennes starka sociala engagemang.

Efter barndomsåren flyttade Mia Green till Piteå. Hon tog tjänst som piga, men hade större ambitioner. Hon var nyfiken, konstnärlig och driven, och sparade ihop pengar för att resa till Stockholm år 1890. Ursprungligen skulle hon bli sömmerska, men väl i huvudstaden sadlade hon om, och utbildade sig istället till fotograf, ett växande yrke öppet för kvinnor likaväl som män.

Åter i Piteå fick hon tjänst som fotografbiträde hos Fredrika Bergström, en av de många kvinnliga fotografer som redan var verksamma i Norrbotten. Så snart hon skaffat tillräcklig erfarenhet och kapital styrde hon kosan mot Haparanda, där det ännu inte fanns någon etablerad fotograf. År 1895 blev Mia Green stadens första och under lång tid ledande fotograf, med verksamhet även i Kemi och Seskarö.

Starten var blygsam. Hon hyrde ett uthus vid Storgatan-Packhusgatan i Haparanda som inreddes till ateljé. Efter ett par år träffade Mia Green den jämnåriga Bror Ulrik Green, musik- och ämneslärare vid seminariet i staden. De gifte sig 1898. Hon fortsatte att arbeta efter giftermålet, för första gången under namnet Mia Green. Från och med 1903 bodde och arbetade hon i samma fastighet längs med Sundellsgatan. Där hade hon sin ateljé, mörkrum och affär ända tills hon upphörde med verksamheten 1944/1945. Ateljén var placerad högst upp i bostadshuset och hade snedtak med ett stort fönster som släppte in solljuset. I affären såldes förutom vykort även kameror.

Mia Green arbetade hårt för att förena yrkesliv med familjeansvar. De fyra barnen föddes mellan 1901 och 1913, utan vidare avbrott i yrkesverksamheten. Oftast började hon arbetsdagen i mörkrum och ateljé redan vid tre-fyratiden på morgonen för att få vara ifred. Trots att hon ofta hade biträden deltog hon i allt arbete i ateljén. Hon lade ner stor möda på kopiering, retuschering och lavering för att få det bästa resultatet. Retuscheringen fick ingen annan röra än hon själv.

Mia Green arbetade både i och utanför ateljén. En cykel, den första i Haparanda, skaffade hon redan år 1900. Denna använde hon flitigt för att ta sig ut för att fotografera. Hon arbetade med flera olika kameror — dels en stor ateljékamera på stativ med skynke, men också flera lättare och mindre kameror, bättre lämpade för att ta med sig.

Mia Green anställde flera elever och fotografbiträden, samtliga kvinnor. Många av dem öppnade med tiden sina egna ateljéer. Först ut var Hildur Ortman, som tog över Mias gamla ateljé på Storgatan-Packhusgatan i Haparanda. Ida Barrel, född Nuoliniemi, var elev hos Mia Green omkring 1920 och startade senare ateljé i Gällivare, medan Hilda Andersson öppnade ateljé i Övertorneå. I Kemi hade Mia Green en ateljé med en föreståndare som hon själv lärt upp. Samtidigt verkade även Stina Svanström i Karungi och Ida Björn i Torneå.

I Mia Greens ateljé togs mängder av porträtt och gruppfotografier, men många grupporträtt togs också hemma hos kunderna. Hon fotograferade interiörer som köpmanshem, post och bank, men också många fina exteriörer från Haparanda, Torneå, Karungi, Seskarö och Kemi. Industribilder från sågverken i Seskarö och Karihaara utanför Kemi tillhör motiv som fångat hennes intresse.

Under första världskriget hamnade Karungi och Haparanda i skarpt fokus då post, gods och människor från hela världen passerade gränsen. Haparanda var världens nålsöga och Mia Green fångade med journalistiskt vaken blick de dramatiska händelserna med sin kamera. Under krigsåren hade hon tre medhjälpare vid ateljén. Hon sålde fotografier till pressen, inte bara lokalt utan också till rikstäckande tidningar. Hon fotograferade flyktingar från alla länder, krigsinvalider, militärpersonal, smugglare, höga diplomater och politiker, lottor, Röda Korssjuksköterskor och oändliga mängder post och gods.

I Haparanda kom världens lidande nära. Drygt 63 000 skadade soldater passerade genom staden under åren 1915—1918. Mia Green nöjde sig inte med att dokumentera vad som hände — hon försökte dessutom se till att de nödlidande fick hjälp. Särskild omsorg visade hon krigsinvaliderna.

Invalidmonumentet i Haparanda uppfördes på kyrkogården år 1919 till minne av de 219 soldater som avled under transporterna. Mia Green var initiativtagare, och då pengar inte hade avsatts för monumentets vård ordnade hon själv med utsmyckningen i många år. Hon vattnade blommor, lade kransar och planterade träd. På egen begäran ligger Mia Greens gravplats alldeles i närheten av monumentet. För sitt stora engagemang fick hon motta tyska och österrikiska Röda korsets medalj.

Mia Green var även politiskt aktiv. Hon var medlem i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR, lokalavdelning av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR) i Haparanda, som bildades 1907. År 1912 ställde föreningen upp med en kandidat till fullmäktigevalet under beteckningen Kvinnopartiet och Amanda Montell valdes in som den första kvinnan i stadens ledning. Mia Green blev invald i FKPR:s styrelse 1913, tillika som ledamot i centralstyrelsen.

År 1914 bildades på FKPR:s initiativ ett Kvinnornas uppbåd i Haparanda. En torgdag anordnades, beskriven som en riktig folkmarknad, och närmare 1 100 kronor samlades in. Uppbådet arrangerade dessutom sydagar för tillverkning av kläder åt landstormen och de mobiliserades familjer. Framför allt gjorde man allt för att hjälpa de stora skaror flyktingar som passerade staden: fler än 2 000 personer per dygn under augusti månad, bara med tåg.

Mia Green valdes in i stadsfullmäktige för Högern 1919—1920 och 1923—1926. Hennes hjärtefråga där var skapandet av ett drägligt hem för Haparandas fattiga åldringar, som ofta hamnade på fattighuset under miserabla förhållanden.

Tillsammans med postmästare Almus Ejfrid Lundin hade Mia Green år 1917 bildat Samfundet Haparanda ålderdomshem. I stadsfullmäktige hade man fått löfte om att pengarna från försäljningen av det hamnspår som anlagts under kriget skulle gå direkt till skapandet av ett ålderdomshem, men när det väl var dags stötte man på patrull. Även Mia Greens motion om att stadens nöjesskatt skulle gå till ålderdomshemmet avslogs.

Men Mia Green gav sig inte – istället samlade hon på privat väg in en stor summa. Det sägs att hon gick runt till flera av de så kallade ”gulaschbaronerna” som skott sig på kriget och mer eller mindre tog dem i örat tills de gick med på att skänka pengar. I Samfundets protokollsbok står endast att insamling av medel ”försiggick under lyckliga förhållanden”.

Den så kallade Engmanska fastigheten köptes för 27 500 kronor och skänktes till Haparanda stad år 1921, under förutsättning att staden skulle driva verksamheten. År 1923 invigdes Haparandas första riktiga ålderdomshem. Byggnaden är numera riven, men på samma tomt ligger ännu ett äldreboende.

Föreningen bytte namn till Samfundet de gamlas vänner efter ålderdomshemmets öppnande. Dess fortsatta ändamål var att bereda billigt, ibland avgiftsfritt boende i annexet till hemmet för åldringar med dålig ekonomi men god vandel. Dessutom delade man ut gåvor till behövande åldringar och sjukliga som saknade understöd av samhället. I styrelsen satt fortsatt Mia Green, samfundets ständiga kassaförvaltare.

De som minns Mia Green beskriver henne som impulsiv, utåtriktad och viljestark. Hon kunde konsten att övertala och gav sig inte förrän hon fått sin vilja igenom. Att hon var en stark person som arbetade mycket hårt är uppenbart — ateljén var öppen veckan lång och utöver det tog familj och det stora samhällsengagemanget sin tid. Välgörenhet stannade aldrig vid ord för Mia Green. I Haparanda var hon välkänd för att alltid ta hand om fattiga, tiggare och hjälpsökande. Hon hjälpte till med allt från en matkorg och rena kläder till att förmedla jobb till unga och gamla.

Av Mia Greens omfångsrika fotoproduktion finns endast en liten del bevarad. Bildsamlingen passerade tre privata ägares händer innan Haparanda kommun förvärvade den i början av 1970-talet. Vid det laget var samlingen redan decimerad. En stor utställning år 1961 i samband med boken Haparanda förr och nu visade pappersbilder och glasnegativ sida vid sida. En natt försvann ett hundratal glasnegativ spårlöst. De har aldrig återfunnits. En del glasplåtar sägs dessutom ha gått förlorade vid rivningen av den Greenska fastigheten.

I Haparanda har Mia Greens minne levt kvar och hon hyllas som en av stadens pionjärer. År 1988 invigdes Mia Greens park i Haparanda, med en byst i brons av konstnären Lars Stålnacke. ”Fotograf, pionjär, humanist” är orden som valts för att pryda statyn.

Mia Green avled 1949. Hon ligger begravd på Haparanda gamla kyrkogård.