Maria Sandel var en av de tidiga proletärförfattarna i svensk litteratur och en av få som sätter ett kollektiv av kvinnor i centrum för sina berättelser.

Maria Sandel föddes 1870 och var dotter till den ogifta arbeterskan Maria Charlotta Killander och drängen Carl Gustaf Sandell. Hon växte upp i fattigkvarteren på Kungsholmen i Stockholm. Hon tog faderns namn, men som författare förkortade hon det till ”Sandel”. Som 17-åring reste hon till USA för att arbeta som hembiträde. Hon återvände till Sverige efter fyra år och kom därefter att bo på Kungsholmen i hela sitt liv.

Maria Sandel och hennes mor var trikåstickerskor. Tillsammans drev de fram till 1902 också en liten mjölkbod, som de dock blev tvungna att slå igen då huset där de bodde och arbetade dömdes ut av hälsovårdsmyndigheterna. De flyttade då till en nödbostad på Mariebergsgatan, där Maria Sandel levde resten av livet, först tillsammans med modern och efter hennes död 1908 ensam. Redan i 25-årsåldern blev Maria Sandel döv, liksom sin mor, och snart försämrades även hennes syn alltmer. Vittnen säger att hon med tiden blev alltmer folkskygg och ”egen”, vilket troligen hade med hennes funktionsnedsättningar att göra.

Maria Sandels första publicerade text trycktes i den svensk-amerikanska tidskriften Nordstjernan. Snart blev hon också en flitig medarbetare i Social-Demokraten, Morgonbris och annan arbetarpress. Hon blev tidigt medlem i Stockholms allmänna kvinnoklubb, som sedan blev Kvinnornas fackförbund och det var hon som gav Morgonbris dess namn. Till en början skrev hon mest noveller och kamplyrik, två genrer som var omtyckta i den tidiga arbetarrörelsen. Sådana litterära inslag brukade ofta vara anonyma men Maria Sandel skrev ut hela sitt namn under sina texter.

Genom arbetarbiblioteken lyckades Maria Sandel skaffa sig en relativt god beläsenhet trots att hon redan i tolvårsåldern fick sluta skolan för att börja bidra till familjens försörjning. Efter sin tid i USA behärskade hon engelska och hon lärde sig också tillräckligt mycket tyska och franska för att kunna läsa skönlitteratur på dessa språk.

I bokform debuterade Maria Sandel med Vid svältgränsen, 1908, en samling noveller som tidigare hade varit publicerade i olika tidningar och tidskrifter inom arbetarpressen. År 1909 utkom romanen Familjen Vinge: en bok om verkstadsgossar och fabriksflickor på Fackföreningarnas tryckeriaktiebolag. Några år senare kom den ut i en ny upplaga på Albert Bonniers Förlag och därmed var Maria Sandel en av de första arbetarförfattarna som publicerades på något av de stora förlagen. Men från och med nästa roman Virveln, 1913, som handlade om storstrejken 1909, gav hon ut sina böcker på Tidens förlag som stod arbetarrörelsen nära.

Maria Sandel skildrade Stockholms fattigkvarter och hon lät nästan alltid de hårt arbetande kvinnorna stå i centrum. Hon skrev om deras kamp för att få ihop till mat, kläder och hyra för sig och de sina, om arbetet i hemmen för textilindustrins räkning, om förhållandena på fabrikerna, om grovgöra i de rikas hem, om långa arbetsdagar och kvinnolöner som inte räckte till livets nödtorft. Hon skrev om klassamhället, om konflikter mellan arbetare och arbetsköpare och om missbrukande, misshandlande män. I de världar hon skildrade slet även männen ont, men trots att deras lön var mycket högre än kvinnornas användes den ofta bara för eget bruk eller missbruk, så att kvinnorna i praktiken ändå blev ensamförsörjare. Det finns en klassklyfta mellan könen i hennes berättelser, där alltför många män tar för sig av sina privilegier på kvinnornas och barnens bekostnad. Världen hade sällan skildrats på detta sätt förut.

I Droppar i folkhavet, 1924, är det två kvinnor, en äldre och en yngre, som hjälps åt för att få vardagen att fungera ekonomiskt och praktiskt. De är inte släkt med varandra men tillsammans med sina barn bildar de båda kvinnorna ett slags familj till ömsesidigt stöd. De lever i ett samhälle där det inte finns några sociala och ekonomiska skyddsnät för ogifta mödrar och deras barn. I denna roman finns också ett kapitel om två prostituerade kvinnor som har ett förhållande med varandra. Tillsammans med sin kvinnliga hyresvärd bildar också de ett slags familj.

Maria Sandels berättelser bär det självupplevdas prägel. Hon skildrade samhället ur de egendomslösa människornas perspektiv, alltid med ett feministiskt och socialistiskt synsätt. Återkommande teman är rösträtten, kvinnors usla arbetsvillkor, prostitution, illegala aborter, ogifta mödrar, alkoholism och männens allmänna opålitlighet, dåliga bostäder och trångboddhet. Men också kvinnors solidaritet, stolthet och gemenskap, deras glädje över vardagens små ljuspunkter. I denna värld är det hemmet och granngemenskapen som är den sammanhållande länken för människorna. Det är här de kan bygga upp en gemenskap som förmår hålla de destruktiva krafterna borta.

I Maria Sandels berättelser finns realistiska iakttagelser av gatumiljöer, interiörer och arbetande människor, men här finns också plats för drömmar och visioner. Slagfärdiga repliker, komik och ren fars varvas med det tragiska, det melodramatiska och det moraliserande. Hennes verk och gärning var en viktig del av den framväxande arbetarkultur, som skulle komma att förnya den svenska litteraturen och producera både akademiledamöter och nobelpristagare. Själv gjorde hon dock aldrig någon klassresa.

Maria Sandel dog 1927 och vilar på Skogskyrkogården i Stockholm. Hon har fått en gata på Kungsholmen, Maria Sandels gränd, uppkallad efter sig.