Maria Schildknecht var på sin tid en av Sveriges främsta skådespelare. Hon var verksam i Stockholm, vid Dramatiska teatern och vid Intima Teatern under dess Strindbergska epok, samt i Göteborg, vid Stadsteatern, vars elevskola hon grundade.
Maria Schildknecht föddes 1881 i tyska Sankta Gertruds församling i Stockholm och växte upp i ett musikaliskt hem. Marias morfar, Axel Salmson, var judisk tecknare och litograf och hette före kristnandet Sem Jacob Salmson. Efter att ha gjort konkurs och 1862 tvingats fly till Amerika, övertogs hans litografiska anstalt av en trettioårig litograf, Herman Seedorff, som inkallats från Neuhaus i Tyskland och snart gifte sig med Axels äldsta dotter, Karolina Jocadaiko. Det var hon som så småningom blev Marias mor men först efter en fruktansvärd händelse.
Natten mellan den 19 och 20 december 1875 utbröt en brand i litografiska avdelningen i Centraltryckeriet. För familjen blev branden en ohygglig tragedi. Visserligen lyckades Herman rädda flera kolleger men inte sig själv eller tre av sina små söner. Karolina Jocadaiko stod därmed ensam med fyra barn: två söner, båda tio år, Henrik Willhelm och Wilhelm Henrik, samt två döttrar, treåriga Bertha Nanna Emilie och ettåriga Dorothea Johanna. Senare skulle de bli Maria Schildknechts halvsyskon och växa upp med henne och hennes storasyster Anna.
Tre år efter katastrofen, 1878, gifte Maria Schildknechts blivande mor om sig med Johann Albert Schildknecht, som var på väg att göra en strålande karriär som musikhandlare. År 1879 föddes Maria Schildknechts storasyster Anna som bara var fyra månader gammal när faderns sjuklige affärskompanjon Nathan Elkan avled. 1880 blev Johann Albert Schildknecht ensam ägare till den blomstrande firman.
Anna och Maria Schildknecht brukade improvisera melodramatiska operalekar på en enkel dockteater. En bestående upplevelse var när Maria Schildknecht som tioåring tillsammans med sin tolvåriga storasyster upplevde Wermlenningarne på den gamla gustavianska operan. Som tonåring fick hon sedan lära sig att framträda och deklamera dikter inför familjens stora umgängeskrets i den stora våningen vid Döbelnsgatan 9. I Johannes kyrka tvärs över gatan var tonsättaren Emil Sjögren organist sedan 1891. Under långa predikningar brukade han komma över och spela slagdängor på familjens piano, har Maria Schildknecht berättat i boken Minnesbilder, 1959. Hon kom också ihåg att Kungliga Filharmonikernas grundare, hovkapellisten Tor Aulin, deltog i bjudningar i hennes föräldrahem.
Det var Maria Schildknechts far som uppmuntrade henne att utbilda sig till skådespelare. Som 17-åring tog hon våren 1898 en lektion för skådespelerskan Anna-Lisa Hwasser-Engelbrecht. Som nästa steg uppsökte hon den firade skådepelaren August Lindberg, som rekommenderade henne att söka in på Dramatiska teaterns elevskola, där Nils Personne undervisade säsongen 1898—1899. Bland annat sade han ”att man skulle betona det lilla rimmet, och det var klart att vi inte gjorde”, avslöjade hon i en radiointervju 1974. Efter ett års studier misslyckades hon kapitalt vid uppvisningen men det Littmarckska teatersällskapet förbarmade sig och lät henne studera in en Henrik Ibsen-roll: dottern Eline till huvudpersonen i Fru Inger till Östråt. Det blev dock en kort sejour då sällskapets direktör drabbades av en olyckshändelse under en tågresa i december 1899 och avled. Maria Schildknecht kunde visserligen debutera som Eline 1900 på Château Barowiak i Uppsala men Ottilia Littmarck saknade makens ekonomiska sinne och sällskapet blev snart upplöst.
Efter säsongen 1900—1901 i Oscar Textorius operettsällskap följde privatlektioner 1903 för den danska skådespelerskan Betty Henning, som hjälpte henne att studera in Nora i Ibsens Ett dockhem och därvid lärde henne konsten ”att glömma sig själv och förlora sig i rollen” — en yrkesmaxim som hon hävdade även som lärare. Hon studerade också för talpedagogen Karl Nygren-Kloster 1903—1905 innan hon äntligen fick debutera på gamla Dramaten vid Kungsträdgårdsgatan. Den 7 mars 1905 — fem år efter debuten i Uppsala — spelade hon än en gång Eline i Ibsens skådespel.
Vad som därefter följde var tystnad, kompakt tystnad. Ingen teater hörde av sig, vare sig under 1905 eller 1906. År 1907 erbjöds fortfarande inget engagemang. Då fick Maria Schildknecht en idé, ”framsprungen ur arbetslöshetens förtvivlade grubbel” som hon uttrycker det i sin bok. Det var att läsa ett anspråkslöst litet häfte, med titeln: Arnljot, handling i tre akter av Wilhelm Peterson-Berger. I juli 1905 hade författaren fotvandrat i Jämtland och med egna ögon sett hur det på ömse sidor rustades inför unionskrisens militanta uppföljning. Med Victor Hugo Wickströms historiska roman Arnliot Gällina (utgiven under psudonymen Christer Swahn, 1896) i åtanke uppfann han en ny roll åt den högväxte stråtrövaren i Olav den heliges saga, nämligen som konung i Peterson-Bergers nyuppfunna kungarike Jämtland, vilket därmed skulle vara befriat från alla framtida maktstrider. Häftet var hans bidrag till storpolitiken.
Maria Schildknecht började studera in Peterson-Bergers läsdrama som monolog för att visa att hon kunde bygga sig en teater enbart med klangen i sin röst, skärpan i sin diktion och förmågan att hålla texten i minnet. När hon presenterade sitt projekt för författaren, föreslog han att han i så fall gärna ville bidra med några musikaliska vinjetter på pianot. Deras första offentliga framförande av musikdramat Arnljot, den 15 april 1907, blev en sådan succé att det i fortsättningen inte behövdes något vokalt dragplåster, vare sig vid reprisen i Stockholm, i Östersund eller i Sundsvall under våren. Hos Peterson-Berger föddes en tanke under åhörandet av hennes uppläsningar, nämligen att det skulle vara lätt att tonsätta texten, vilket han gjorde, efter ett par år.
Maria Schildknecht fick i alla fall strålande recensioner. Men till sin besvikelse inga alls efter att på egen hand året därpå i april 1908 ha arrangerat en uppläsning av Tor Hedbergs drama Judas. När Intima Teaterns kammarscen efter sommaren öppnade sin första säsong med enbart Strindbergpjäser på repertoaren kände i alla fall teaterchefen August Falck till henne och hälsade henne välkommen. Efter att ha spelat några månader gav Strindberg henne ett sällsynt råd: ”Tag inga lektioner mer. De som ge lektioner äro föråldrade och ni har redan tekniken fullkomligt inne”. Det var en tröst. Hädanefter skulle hon aldrig gå arbetslös.
Under sina båda år på Intima Teatern, 1908 och 1909, träffade Maria Schildknecht sin blivande make, skådespelaren och regissören Helge Richard Wahlgren. Kanske var det i pjäsen Svanevit där hon spelade styvmodern och Wahlgren prinsen. Hon medverkade dessutom i Brott och brott, spelade Margit i Herr Bengts hustru och fru Heyst i Påsk, där hon till och med mottog regi av den finkänslige och nästan ömsinte Strindberg, vars naiva regiförslag röjde att han inte hade någon aning om teaterteknik.
Efter att Intima Teatern lagts ned fick Maria Schildknecht 1910 börja på Dramaten, där genombrottet blev hennes tolkning av titelrollen i Hugo von Hofmannsthals tragedi Elektra. Här spelade hon även Ibsens Hedda Gabler, Rebecka i hans Rosmersholm och en fränt realistisk Julie i Strindbergs Fröken Julie, där hon introducerade ett skorrande adelsmärke. Andra roller var Kristina i Mäster Olof, Tekla i Fordringsägare, Alice i Dödsdansen och lagmansänkan i Advent, den sistnämnda ansågs som hennes främsta insats. Hon spelade också antika klassiker, som Iokaste i Kung Oidipus, Klytaimestra i Agamemnon och amman i Medea. Maria Schildknechts insats som lärare vid elevskolan 1916—1934 uppskattades mycket av hennes elever trots hennes bitska kommentarer. När teaterchefen Tor Hedberg lämnade sin post 1921 avslutades hennes lyckligaste tid, under vilken hon också gift sig med Helge Wahlgren, och med denne fått sitt enda barn, sonen Richard.
Maria Schildknecht tvekade aldrig att uttrycka sin åsikt, i synnerhet som hon kände stor tveksamhet inför de unga, radikala regissörerna som Alf Sjöberg, Per Lindberg och Olof Molander, som utsågs till teaterchef 1934. Han blev så rasande över hennes vägran att följa hans instruktioner att han avskedade henne på julafton 1935. Redan på juldagen hade hans kollega i Göteborg, chefen för den nyligen invigda stadsteatern, Torsten Hammarén, anställt bägge makarna Wahlgren och under deras sexton aktiva år, 1936—1951, skulle hon spela sammanlagt 62 roller, däribland majorskan i Gösta Berlings saga, fru Alving i Ibsens Gengångare, farmor i Äventyret, huvudrollen i Hjalmar Bergmans Farmor och Vår Herre, mumien i Spöksonaten och tante i Fröken Rosita. År 1941 grundade hon elevskolan vid Göteborgs stadsteater och ledde denna fram till 1947. Teatern lämnade hon helt 1951.
Helge Wahlgren dog 1958 och själv avled Maria Schildknecht 1977 i Göteborg. Hon ligger begravd med sin make på Södra kyrkogården i Kalmar.
