Marianne Frankenhaeuser gjorde banbrytande forskningsinsatser inom biologisk psykologi, framför allt inom stressforskning. Hennes forskning hade ett biopsykosocialt perspektiv och genom att kombinera fysiologiska data med psykosociala kunde hon visa hur stress inom arbetslivet är kopplat till frågor om privatliv och genus.

Marianne Frankenhaeuser föddes i Helsingfors 1925. Hon växte upp i familjen von Wright med fadern Tor, modern Ragni och de äldre syskonen Georg Henrik och Karin. Moderns släkt kom ursprungligen från Hälsingland, Sverige, och faderns familj var ”finlandssvensk”. Båda föräldrarna hade studerat vid Svenska Handelshögskolan i Helsingfors och var civilekonomer. År 1946 gifte hon sig med Bernhard Frankenhaeuser, som var läkare. 1949 föddes dottern Carola, som även hon kom att bli läkare.

Marianne Frankenhaeuser hade höga förväntningar på sig redan som barn. När hon började skolan hade den tio år äldre brodern, Georg Henrik von Wright, just tagit studenten med toppbetyg. Han kom senare att bli en framstående filosof. Marianne Frankenhaeuser beskriver att han var ett avsevärt stöd för henne under skoltiden och de kom att ha en nära relation under hela livet, både yrkesmässigt och privat. Marianne Frankenhaeuser växte upp under privilegierade förhållanden; familjemedlemmarna, släkt och vänner var väletablerade akademiker, diplomater, konstnärer och författare. På grund av att Finland vid denna tidpunkt var ett krigsdrabbat land fick hon dock som fjortonåring ensam bege sig till Stockholm för att sättas i säkerhet hos svenska släktingar. Hon stannade i Sverige i ett halvår. Hemma i Finland genomlevdes nätterna i skyddsrum och Marianne fick som många andra bidra med vad hon kunde, såsom att sticka sockor och vantar till soldater samt att plocka rotfrukter. Hon var även färdledare för grupper av barn som sändes till Sverige som ”krigsbarn”.

Marianne Frankenhaeuser tog studenten 1943, 17 år gammal. Hon utbildade sig därefter till barnsköterska vid Samfundet Folkhälsan i Helsingfors. År 1946 for hon med hjälp av ett stipendium till USA för att läsa på Wittenberg College där hon för första gången studerade psykologi. Åren 1947–1948 läste hon psykologi i Oxford. Hon kom att intressera sig för biologisk psykologi och neuropsykologi och ville förena psykologi och medicin. Hon läste därefter psykologi vid Helsingfors universitet och integrerade dessa studier med kurser i fysiologi vid Karolinska Institutet (KI), Stockholm. Fysiologiprofessorerna Ulf von Euler och Carl Gustaf Bernhard var väsentliga för hennes vetenskapliga utveckling vid KI.

I början av 1950-talet arbetade Marianne Frankenhaeuser som klinisk psykolog vid neurokirurgiska kliniken på Serafimerlasarettet i Stockholm. Vid denna tid fanns inte etablerade kliniska psykologtjänster och hon kastades in i ett slitsamt kliniskt arbete med patienter som drabbats av svåra hjärnskador, tumörer och neurologiska sjukdomar. Hon kunde återknyta till forskningen via en tjänst som forskarassistent. Som forskarassistent genomförde hon minnesexperiment med råttor och utifrån sina resultat gav hon sig in i akademiska diskussioner med etablerade forskare såsom Carl P. Duncan. Men det var trots allt människors psykologi hon ville ägna sig åt och 1959 disputerade hon vid Uppsala universitet. Med hjälp av experimentella undersökningar studerade hon hur upplevelsen av tid påverkas av stressnivåer och minnen. Hon undersökte också hur aktivitet och passivitet påverkade tidsuppfattningen.

Marianne Frankenhaeuser fortsatte på den experimentalpsykologiska forskningsbanan men kombinerade den med studier som fokuserade på och genomfördes i människors vardagsliv. Det var väsentligt för henne att forskningen berörde människors upplevelser och erfarenheter och att den kunde bidra till att människors liv förbättrades. Hon fortsatte också att intressera sig för frågor som berörde såväl psykologi som medicin och fysiologi, något som var nydanande under 1950- och 1960-talet. Forskningen om stress, och betydelsen av upplevelser och erfarenheter vid stresstillstånd, blev med tiden alltmer etablerad och under 1970-talet presenterade Marianne Frankenhaeuser bland annat sin forskning på de internationella, interdisciplinära symposier som professor Lennart Levi arrangerade i Sverige.

Inom psykologin har det varit vanligt att ha endast manliga deltagare i forskningsstudier varpå resultaten generaliseras och teorier som antas gälla både män och kvinnor formuleras. När Marianne Frankenhaeusers forskargrupp på 1970-talet presenterade resultat från studier som även innefattade kvinnor och som dessutom visade på skillnader mellan könen var detta mycket viktigt för förståelsen av hur män och kvinnor uppfattar och reagerar på stress. Genom att undersöka adrenalinutsöndringen hos trettonåriga flickor och pojkar när de genomförde ett koncentrationskrävande matematikprov kunde man se att nivåerna steg avsevärt för gruppen pojkar men inte för gruppen flickor. Ett verkligt intressant resultat framkom när man analyserade skillnader inom grupperna. Det visade sig att de pojkar vars adrenalinnivå steg också presterade bättre än de andra i pojkgruppen. Det fanns dock inget samband mellan flickornas prestation och huruvida adrenalinnivån steg eller inte. Resultatet motsade teorier som sa att prestation är beroende av adrenalinnivå eftersom detta inte gällde flickorna. Resultatet motsade också teorin om att kvinnor och flickor presterar sämre än män på koncentrationskrävande uppgifter som kräver logiska resonemang, samt teorin om att kvinnor och flickor stressar upp sig mer än män och pojkar.

Marianne Frankenhaeuser har blivit mest uppmärksammad utanför forskarkretsar för det så kallade Volvo-projektet, som fokuserade på stress hos manliga och kvinnliga tjänstemän vid Volvo i Göteborg. Förutom att själva forskningsresultaten var intressanta bidrog förmodligen Marianne Frankenhaeusers förmåga att presentera dem för en intresserad allmänhet till uppmärksamheten. I boken Kvinnligt, manligt, stressigt,1993, ger hon en populärvetenskaplig presentation av stressbegreppet, den då aktuella forskningen på området samt det genomförda Volvo-projektet. I detta projekt studerades manliga och kvinnliga chefer på mellannivå samt manliga och kvinnliga tjänstemän utan chefsansvar. Forskargruppen nöjde sig dock inte med att studera deltagarnas fysiologiska stressnivå under arbetstid utan inkluderade även stressnivån i hemmet. Resultaten visade på en avsevärd skillnad mellan manliga och kvinnliga chefer, exempelvis att stressnivån sjönk hos de manliga cheferna när de kom hem från jobbet medan den ökade hos de kvinnliga cheferna. Detta fynd återkom i flera studier av män och kvinnor med chefsbefattningar. Genom att kombinera fysiologiska data med psykosocial analys kunde forskargruppen visa att kvinnorna hade huvudansvar för majoriteten av uppgifterna i hemmet.

När Medicinska forskningsrådet under 1960-talet inrättade en forskargrupp för experimentell psykologi utsågs Marianne Frankenhaeuser till projektledare. Under en tid studerade hon könshormoners inverkan på stress och genomförde även studier tillsammans med docent Anna-Lisa Myrsten inom missbruksforskning. Under 1960- och 1970-talet studerade de hur alkohol påverkade neuropsykologiska funktioner såsom motorisk precision, snabbhet, samt matematisk och verbal förmåga. Biofeedback var ett annat område Marianne Frankenhaeuser ägnade sig åt. Inom biofeedbackträning får individer mätdata avseende sina egna fysiska reaktioner, till exempel vid stress eller rädsla, och kan själva sträva efter att påverka sina emotionella reaktioner. Tillsammans med professor Sven Carlsson vid Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet arbetade Marianne Frankenhaeuser med biofeedback, och tillsammans skrev de om ämnet för Nationalencyklopedin.

Marianne Frankenhaeusers studier har bidragit till ökad förståelse för hur psykologiska och fysiologiska reaktioner behöver förstås i relation till varandra. Hon har också bidragit till kunskapen om stress och ett ifrågasättande av stereotypa könsroller och antaganden om manligt och kvinnligt. Med sin bas i experimentell psykologi har hon varit noggrann med att kontrollera för faktorer som kan ”störa” resultaten av studier. Exempelvis har hon i sina studier om arbetsliv och stress kontrollerat utbildningsnivå och civilstånd för manliga och kvinnliga deltagare och därmed säkerställt att sådana faktorer inte påverkat stressnivån. Hon har också uttryckt medvetenhet om klassperspektiv och framhållit att stress ofta handlar om annat än chefskap och den press som hänger samman med denna typ av position. Hon var också framsynt i att understryka den stress som uppstår i människans möte med teknik och det framväxande internetbaserade samhället.

Marianne Frankenhaeuser dog 2005.