Marianne Höök var en kontroversiell journalist, krönikör och debattör, känd för sin kvicka och orädda stämma i både press och radio. Hon beskrevs bland annat som ”ett stålblankt pennskaft” och ”en vasstungad flicka med en stilettklack i UD och en på Aftonbladet”.
Marianne Höök tillbringade de första barndomsåren i ett frireligiöst hem hos sina morföräldrar i Sunne, efter det att modern dött ett halvår efter dotterns födelse. Modern hade tagit livet av sig under vad som idag förmodligen skulle betecknas som en förlossningspsykos. Vid fem års ålder hämtades Marianne Höök hem till sin far i Västerås. Där fanns barnsköterska och hushållerska, eftersom denne ofta var på resor utomlands genom sitt chefsarbete på ASEA. Åren i Västerås flickskola gav goda betyg och framtidsutsikter, men barndomens trauma kom att prägla Marianne Hööks liv. Trots en utåt sett strålande karriär som skribent och vacker modeikon gjorde hon flera självmordsförsök.
År 1938 gifte hon sig med Håkan Höök-Nilsson, löjtnant i flygvapnet vid Karlsborg, och de fick två barn. Några år senare spelades en beredskapsfilm in i Karlsborg, med dåtidens alla kända namn inom filmbranschen på plats. De kontakterna blev sedan en ingång till Marianne Hööks egen skrivarkarriär när hon blivit ensamförsörjande mor efter skilsmässan. Via arbetet som scripta för ett filmbolag började hon 1946 arbeta hos Åhlén & Åkerlunds förlag, först för veckotidningen Vårt Hem och sedan för Vecko-Journalen. Där recenserade Marianne Höök film och böcker, skrev personporträtt av författare och tidens kulturpersoner, kåserade och kändisrapporterade. Hon gjorde också omfattande reportageresor tillsammans med fotografen Georg Oddner till dåvarande Sovjetunionen efter Stalins död. I dessa reportage skildrar Marianne Höök kontrasterna mellan det gamla och det nya ryska samhället. Reportageresor företogs också till Grekland, Japan och Kina. Det gemensamma materialet från några av dessa resor har senare återpublicerats i Oddners fotobok Genomresa från år 2003.
År 1947 gifte Marianne Höök om sig med filmregissören Torgny Wickman och de bosatte sig på Blockhusudden på Djurgården i Stockholm. När hon knappt tio år senare, samma år som de skildes, gick över till Svenska Dagbladet med samma bevakningsområden som på Vecko-Journalen, bidrog den exklusiva bostadsadressen tillsammans med faiblessen för vackra kläder till att etablera bilden av Marianne Höök som en världsvan och mondän reporter. Därtill blev hon diplomathustru genom sitt giftermål med ambassadören Dick Hichens-Bergström i Teheran år 1961. Kvinnofrågor och jämlikhet var dock ett återkommande tema i hennes texter. Genom reportageresor till Indien för att följa den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander under en rundresa där, resor till Pakistan, Persien och Afghanistan där hon mötte fattigdom och kvinnoförtryck växte hennes sociala engagemang. Hennes texter blev alltmer kritiska och ifrågasättande, och år 1967 gick hon över till den då socialdemokratiska kvällstidningen Aftonbladet, där hon skrev uppskattade krönikor och artiklar fram till sin död.
Parallellt med tidningsskrivandet gjorde Marianne Höök ett drygt tjugotal översättningar av engelska pjäsmanus som Shelagh Delayneys Doft av honung och Neil Simons Barfota i parken, samt böcker av bland andra James Thurber, Charlotte Bingham och Lionel Davidson. År 1962 kom hennes egen bok om Ingmar Bergmans filmer, Ingmar Bergman.
Från början av 1950-talet fram till år 1970 var Marianne Höök också en välkänd röst i radion, med egna musikprogram och som ständig gäst i såväl radions som televisionens debatt- och underhållningsprogram.
Marianne Höök avslutade sitt liv 1970. Hon är begravd på Sunne kyrkogård.
