Marie-Louise Bachman var historiker och bibliotekarie. Hon var den första kvinna som innehade en chefstjänst vid Kungliga biblioteket. Hon stod i främsta ledet när forskningsbiblioteken datoriserades under 1970-talet och bidrog aktivt till att föra in ett internationellt perspektiv i den svenska forskningsbiblioteksvärlden.

Marie-Louise Bachman föddes 1928 på Södermalm i Stockholm, och hon förblev hela sitt liv bosatt inom stadsdelen. Hon växte upp som den äldsta av två döttrar till Gerda, född Stålhammar, och Fredrik Bachman, civilingenjör med egen konsulterande ingenjörsbyrå. Från barndomshemmet fick hon med sig intresse för läsning och historia.

Hon genomgick Högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm, där Beth Hennings – den första kvinna som disputerade i historia vid Stockholms högskola – var rektor och där Aina Erlander undervisade i matematik. Efter sin studentexamen började hon studera historia vid Stockholms högskola (nuvarande Stockholms universitet). Till en början hade hon ingen tydlig inriktning om yrkesval men hon ville inte bli lärare och som humanist valde hon biblioteksbanan.

Forskningsbiblioteken internutbildade vid denna tid sin personal. För högre tjänst krävdes avlagd filosofisk examen, men redan 1948, parallellt med sina högskolestudier, deltog Marie-Louise Bachman i den så kallade KB-kursen, en kortare introduktion till biblioteksarbete som Kungliga biblioteket (KB) hade börjat anordna 1946, för att rekrytera biblioteksassistenter. I en liten skrift om sina tidiga KB-minnen har Marie-Louise Bachman berättat om kursen och om de intryck hon fick. Sammanfattningsvis föreföll henne KB vid denna tid ”mycket ålderdomligt”, och det var inte heller där hon kom att börja sin biblioteksbana. Efter avlagd filosofie kandidatexamen i historia, statskunskap och slaviska språk fick hon istället 1951 anställning som biblioteksassistent vid Vitterhetsakademiens bibliotek, där hon stannade i nio år. Hon kompletterade samtidigt sin utbildning med studier i klassisk fornkunskap.

Under denna period fick Marie-Louise Bachman sina första bibliografiska uppdrag, då hon sammanställde flera bibliografier över framstående arkeologers tryckta skrifter, bibliografier som hon själv med sin lite torra humor omtalade som ”gubbografier”.

Hon fortsatte sina studier i historia och med professor Torvald Höjer som handledare blev hon 1960 filosofie licentiat. Licentiatavhandlingen Studier i Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens historia utvidgades senare och kom 1969 ut i bokform. Här fortsatte hon Henrik Schücks omfattande skildring av Vitterhetsakademiens historia där denne slutade, och den period hon behandlar är Bror Emil Hildebrands långa tid som akademiens sekreterare och riksantikvarie, 1837–1879.

Med sin licentiatexamen uppfyllde Marie-Louise Bachman kraven för bibliotekarietjänst vid KB och 1960 övergick hon dit, mer eller mindre vidtalad av biblioteksrådet Sune Lindqvist och riksbibliotekarie Uno Willers. 1965 blev hon 1:e bibliotekarie. På KB pågick nu ett intensivt utvecklings- och moderniseringsskede med Uno Willers i spetsen. Han arbetade målmedvetet för att effektivisera och modernisera arbetet och inte minst för att stärka och hävda nationalbibliotekets ställning inom det nationella biblioteksväsendet.

Inom KB kom Marie-Louise Bachman snart att tjänstgöra inom Bibliografiska institutet (BI) och dess undersektion Centralkatalogiseringen (CK), där svenska böcker katalogiserades för såväl KB som de stora universitetsbiblioteken. I början av 1960-talet blev hon chef för CK, och därmed den första kvinna som innehade en chefstjänst vid KB. Hon kom snart in i arbetet med att utforma nya katalogregler. Planen var att de svenska forsknings- och folkbibliotekens regler skulle närma sig varandra, men biblioteksrådet Sune Lindqvist, Marie-Louise Bachman och andra framsynta personer insåg snart nödvändigheten av att istället inrikta sig på harmonisering med internationella standarder. Till sist utgick man från ”Anglo-American cataloguing rules” i Katalogiseringsregler för svenska bibliotek, publicerad 1983. Marie-Louise Bachman var djupt involverad i detta arbete.

Omkring 1970 gjorde datatekniken på allvar sitt intåg i biblioteksvärlden och medförde kraftigt förändrade arbetssätt. Inom forskningsbiblioteksvärlden var det utvecklingen av den nationella katalogen Libris som innebar ”det stora språnget” på datoriseringens område. När systemet skulle rullas ut i början av 1970-talet kom Marie-Louise Bachman genom sin centrala position vid KB att befinna sig i frontlinjen. Etableringen tog sin rundliga tid och orsakade både problem och produktionsbortfall innan några vinster kunde hämtas hem. Datoriseringen möttes också av ett betydande motstånd bland bibliotekens medarbetare. Sina minnen från denna tid har hon behandlat i flera olika uppsatser och de dokumenterades också 2007 genom en grundlig intervju med henne inom forskningsprojektet ”Från matematikmaskin till IT”.

Marie-Louise Bachman bidrog på ett konkret plan till att föra in ett internationellt perspektiv i den svenska biblioteksvärlden, det kunde gälla utveckling av gemensamma standarder och betoningen av auktoritetsarbetets betydelse. Internationella impulser fick hon främst genom International Federation of Library Associations and Institutions (IFLA), vars konferenser hon bevistade på olika håll i världen och i vars katalogiseringskommitté, som hon var ledamot av, hon kunde utbyta erfarenheter med kollegor från olika länder. En upplevelse var hennes besök på Library of Congress i Washington 1970, då hon kunde jämföra läget för bibliotekens datorisering i Sverige och USA. Hon träffade pionjären Henriette Avram, kvinnan bakom MARC-formatet, som tyckte att det var ambitiöst av Sverige att från start planera för katalogisering online.

I Sverige arbetade Marie-Louise Bachman under många år i olika utredningar och kommittéer. I dessa samarbetade hon brett i bibliografiska frågor, även med folkbibliotekssektorn. När hon pensionerades 1995 hade hon tjänstgjort vid KB 35 år utan uppehåll, varav de sista elva åren som chef för katalogsektionen.

En betydande insats vid sidan om sitt egentliga yrkesliv gjorde Marie-Louise Bachman för Svensk historisk bibliografi (SHB). Huvudman för denna löpande förteckning över litteratur om svensk historia i vid mening var under lång tid Svenska historiska föreningen, och från 1930-talet hade det blivit en tradition att en KB-tjänsteman redigerade de årliga förteckningarna vid sidan av sin ordinarie tjänst. För detta dryga arbete utgick ett blygsamt arvode vilket Marie-Louise Bachman på äldre dagar kommenterade med en minnesvärd formulering: ”Det räckte ungefär till en vårhatt”. Hon var engagerad i arbetet med SHB i mer än tio år, och har i en värdefull uppsats berättat om hur arbetet med bibliografin gick till. När produktionen av SHB efter en längre tids stillastående skulle återupptas 1995, utsågs hon som nybliven pensionär till projektledare för den digitala versionen som nu producerades direkt i Libris. Efter ett par år drog hon sig helt tillbaka, och 2010 upphörde produktionen av SHB.

Som pensionär åtog Marie-Louise Bachman sig också uppdraget att inför Vitterhetsakademiens 250-årsjubileum 2003 skriva Vitterhetsakademiens biblioteks historia. Resultatet blev en värdefull bok som skildrar samlingarnas tillkomst och människorna bakom bibliotekets utveckling. Särskilt lyfte hon fram de insatser som gjorts av två kvinnliga föregångare, Sigrid Leijonhufvud och Maja Lundqvist. På äldre dagar ägnade hon även forskningsmöda åt den gustavianske ämbetsmannen och boksamlaren Schering Rosenhane med kopplingar till Vitterhetsakademien och dess bibliotek.

Marie-Louise Bachman bildade aldrig egen familj, men var mycket släktintresserad. Som pensionär blev hon en engagerad släktforskare och hon sammanfattade sina resultat i en släktkrönika som trycktes i en liten upplaga.

Genom målmedvetna och uthålliga arbetsinsatser och en central position kom Marie-Louise Bachman att betyda mycket för forskningsbibliotekens utveckling i det brytningsskede för hela sektorn som datoriseringen innebar. Hon skrev inga sammanhängande memoarer, men publicerade minnesbilder från sitt yrkesliv i flera olika sammanhang. I hennes personarkiv i Kungliga biblioteket förvaras de dagböcker hon förde under praktiskt taget hela sitt liv.

Marie-Louise Bachman avled 2020, 91 år gammal, och hennes aska jordades vid sidan av föräldrarna i familjegraven på Sandsborgskyrkogården i Enskede.