Marie Louise Gagner var lärare, författare och debattör. Hon var en stark förespråkare för filmcensur under det tidiga 1900-talet.

Marie Louise Gagner föddes i Karlskrona, men växte upp i Helsingborg tillsammans med sin yngre bror i en väletablerad borgerlig familj med tydliga band till det svenska militärväsendet. Såväl fadern som farbrodern var officerare. Fadern, kaptenen August Ludvig Reinhold Gagner, avled redan 1881, endast 42 år gammal. Marie Louise Gagner var då bara 13 år. Hon hade av allt att döma läshuvud och studerade vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, dit familjen hade flyttat. Hon utexaminerades 1892 med högsta betyg i undervisningsskicklighet. Marie Louise Gagner kom i synnerhet att intressera sig för modersmålsundervisning och hon blev snabbt en aktiv debattör i pedagogiska frågor, såväl i lärarkårens facktidskrifter som i pedagogiska sådana, såsom den av Anna Sandström grundade Verdandi.

Marie Louise Gagners samhällsengagemang kom emellertid även att inkludera ett antal andra frågor som rörde barnens välbefinnande och uppfostran. En av de mest betydande gällde barns läsförmåga och läsinlärning och den enligt henne ytterst bristfälliga barn- och ungdomslitteraturen. Bland annat argumenterade hon mot den så kallade kolportagelitteraturen och för inrättandet av särskilda bibliotek för unga läsare.

Marie Louise Gagner författade ett relativt stort antal skrifter inom området barn- och ungdomslitteratur. Hon skrev även en mycket läst ungdomsroman, Hjälten bland hjältar, 1908, som handlade om den brittiske generalen och kolonialadministratören Charles ”Chinese” Gordon. Här framträder hennes kristna grundsyn tydligt: hon skildrar Gordon som en evangelist och kristendomens förkämpe. Hennes utpräglat kristna värderingar influerade hennes samhällsgärning i hög grad under hela hennes liv.

Marie Louise Gagner medverkade även i arbetet med flera utgåvor av Folkskolans läsebok. Hon var emellertid av allt att döma inte nämnvärt förtjust i Selma Lagerlöfs hyllade Nils Holgerssons underbara resa, 1912, trots dennas betydande genomslag i skolorna. Dock inkluderade hon en ingående presentation av Selma Lagerlöf i den senare boken Svenska författare: deras liv och verksamhet : skildrade för barn och ungdom i hem och skola, 1924.

Marie Louise Gagner intresserade sig också för den under det tidiga 1900-talet framväxande filmindustrin. Hon ville främja uppbygglig filmkonst och skydda ungdomar från vad hon såg som skadliga och farliga filmer, och hennes engagemang inom detta område blev med tiden det kanske allra mest betydande. Redan 1908 höll hon ett föredrag för Pedagogiska sällskapet i Stockholm om filmens skadeverkningar. Hon vände sig framför allt mot bristen på filmer avsedda för barn och ungdomar och filmutbudets, enligt henne, depraverade innehåll där mord, självmord och allvarliga brott florerade. För att lösa dessa problem krävdes enligt henne huvudsakligen två åtgärder, dels ett främjande av goda utbildningsfilmer, såsom industri- och idrottsfilmer, dels inrättandet av ett statligt censurväsende.

Föredraget kom senare, tillsammans med en varnande skrift av den välkände psykiatriprofessorn Bror Gadelius, att publiceras i boken Barn och biografföreställningar: Ett föredrag / Jämte ett uttalande i samma ämne af B. E. Gadelius, 1908, och fick stort genomslag i samtiden. Det anses ofta vara startskottet för den omfattande samhälleliga och pedagogiska debatten om filmens roll i samhället i allmänhet, och i relation till barn och skola i synnerhet. Den direkta effekten av Marie Louise Gagners engagemang och den uppmärksamhet det tilldrog sig blev att hon kom att ingå som sakkunnig i den kommitté som utarbetade bestämmelser för kontroll av biografföreställningar. Detta ledde i förlängningen till att en statlig instans för filmcensur skapades, Statens biografbyrå, 1911. Marie Louise Gagner kom att bli en av dess första ledamöter och var fortsatt verksam som filmcensor fram till sin död 1933.

Marie Louise Gagner har beskrivits som ”de svenska censurivrarnas banerförare”, en titel som hon sannolikt förtjänar. Hon fick även många efterföljare, bland andra Dagmar Waldner, som med likartade argument drev debatten vidare under de följande årtiondena. Den dikotomi mellan skadliga fiktionsfilmer (efter tysk förebild stundtals benämnda ”scundfilmer”) och goda uppbyggliga bildnings- eller skolfilmer som Marie Louise Gagner etablerade, förblev intakt i den svenska pedagogiska debatten ända fram till slutet av 1950-talet.