Märta Berendes var friherrinna, hovdam och självbiografisk författare vid 1600-talets slut.
Märta Berendes föddes 1639 och växte upp i en högadlig familj på mödernegodset Hedensö. Hon tillhörde livet igenom samhällets främsta elit. Fadern, Johan Berendes, kom från en gammal frälsesläkt i Estland och modern, Ingeborg Kurck, var också av hög börd med anor från den finska frälsesläkten Kurcke och ätten Oxenstierna. Föräldrarna fick tre barn men endast Märta Berendes och systern Anna levde till vuxen ålder. Fadern var högt uppsatt i den statliga förvaltningen och ägde säterierna Sollentunaholm (nuvarande Sollentuna) och Hofsta (i nuvarande Katrineholm).
I enlighet med högadelns skick och bruk fick Märta Berendes sannolikt en god utbildning i hemmet. År 1652 dog fadern och modern var sjuklig men två år senare blev Märta Berendes och systern Anna tillsammans med en farbror upphöjda till faderns friherrestatus. Vid samma tid blev hon hovdam vid drottning Kristinas hov. I varierande befattningar, från hovjungfru till överhovmästarinna, och med skiftande intensitet, var hovtjänstgöring därefter en verksamhet hon bedrev till livets slut. Parallellt med hovlivet var hon gift två gånger och födde sammanlagt elva barn, varav endast två nådde vuxen ålder. När hon för andra gången blev änka, 1676, författade hon en självbiografisk bönbok. I bokens böner kan viktiga händelser, främst sorgliga, i Märta Berendes liv följas. Det var inte bara Märta Berendes egna böner som samlades i boken. Någon bön hämtade hon från svärmodern Ebba Oxenstiernas bönbok, och några skrevs av hennes syster. Andaktslitteraturen lästes och begrundades. Likt de kända självbiografiska texterna från 1600-talet som författats av kvinnor, det vill säga Maria Euphrosyne De la Gardies och Agneta Horns, var Märta Berendes skrift till både form och innehåll präglad av tidens religiösa fromhet.
Märta Berendes bönbok tar sin början med den andre makens frånfälle och blickar sedan bakåt till det år hon föddes för att därefter gå framåt igen. Efter 1698 upphörde skrivandet, då var den lilla boken fullskriven även på pärmarna. Bönerna varvas med självbiografiska notiser. Om sitt första och kortvariga äktenskap med Johan Sparre noterade Märta Berendes att det var ljuvligt och maken var ”from och dygdig”. Efter hans frånfälle vistades hon hos svärmodern Ebba Oxenstierna. Det andra giftet 1662 med landshövdingen Gustaf Posse erbjöd lyckan på nytt. Maken drabbades emellertid av olika elakartade sjukdomar. I syfte att få adekvat vård for paret från hemmet i Jönköping till Ems i Schweiz och tillbaka. De orter som passerades noterades i bönboken.
År 1676 var ett sorgens år. Först förlorade Märta Berendes sin lilla dotter Ingeborg och därefter avled maken, Gustaf Posse. I bönboken framgår hur svår sorgen var men också en stark förtröstan på att Gud bistod henne. Ekonomiskt led hon ingen nöd; den förmögenhet hon ärvt efter sin far var stor, men förlusten av maken var oöverkomlig. Samtidigt som Märta Berendes i skrift delgav sitt livs stora händelser gav hon också en bild av sin makes. År 1689 förlorade hon sina bägge söner som gått i venetiansk krigstjänst (i republiken Venedigs krig mot Osmanska riket), de drabbades båda av ”hetsig feber”. Dottern Ebba Margaretas bröllop 1696 var därtill ett kortvarigt glädjeämne, då hon två år senare dog i barnsäng.
Bönbokens funktion var tröstens men den ger också uttryck för hur fromhet och religion formade en livsstil. Genom de korta notiserna och bönerna tecknas sorgerna i ett människoliv och samtidigt ges inblick i det mångsyssleri som var nödvändigt för de flesta. Märta Berendes högadliga, och genom hovtjänstgöringen även kungliga sammanhang, innebar att hon varvade skötseln av ärvda gods och säterier med att också förestå den kungliga betjäningen. Hon framställde dock livet som en räcka av personliga förluster.
Märta Berendes avled 1717, och var vid nära 80 års ålder fortfarande i tjänst vid det kungliga hovet.
