Agneta Horn är främst känd för sin självbiografi, ofta kallad Agneta Horns leverne, vilken sannolikt är den första svenska självbiografin. Verket skrevs troligen år 1657. Agneta Horn saknade föregångare och det skulle dröja länge innan hon fick efterföljare.
Agneta Horn föddes 1629 in i den svenska högadeln, maktens centrum och i de krig som Sverige var inblandat i under första hälften av 1600-talet. Agneta Horn var dotter till Gustaf Horn, en av de fältherrar som under Gustav II Adolf och Kristinas förmyndarregering stred i trettioåriga kriget och som under drottning Kristinas tid ledde kriget i Skåne 1644–1645 (Horns krig). Hennes mor var Kristina Oxenstierna, äldsta dotter till rikskanslern Axel Oxenstierna och Anna Bååt. Kristina Oxenstierna följde enligt tidens sed bland adelskvinnor sin man på hans krigståg till Riga i Lettland och Agneta Horn föddes där. År 1630 föddes brodern Axel i Stockholm. Gustaf Horn återvände till Tyskland, och hustrun och de två små barnen följde snart efter. Kristina Oxenstierna vistades ensam med de två barnen i Stettin när hon i augusti 1631 hastigt insjuknade och dog. Mot denna bakgrund skulle man kunna förmoda att Agneta Horns berättelse speglar den tidiga svenska stormaktens militära och politiska rörelser. Så är inte fallet, även om dessa krig skymtar på några håll. Berättelsen inriktas främst på det som upptog en adelskvinna vid denna tid: de födslar, dödsfall, förlovningar och giftermål som inträffade i släkten. Det är den annalistiskt organiserade släktbokens mönster som präglar texten.
Enligt Agneta Horns berättelse i Levernet – eller som den egentligen heter Beskrifningh öfwer min älända och mÿket wederwärtiga wandringestidh – övergavs de två små barnen nästan helt efter moderns död; endast en slarvig och försumlig piga hade anställts för att se till dem. Barnen vanvårdades i två månader innan fastern Ebba Leijonhufvud tog hand om dem i oktober 1631. Axel Horn dog strax därefter; enligt systerns berättelse frös han ihjäl på grund av att fastern hade låtit barnen sova för öppet fönster mitt i vintern. Därefter fick Agneta Horn återvända till Sverige och hon bodde då omväxlande hos fastern, mostern Karin och mormodern. I Levernet berättas utförligt om hur hårda, snåla och försumliga vårdare mostern och fastern, som lät henne smaka riset ”en gång om dagen och stundom tre”, varit, medan mormodern framställs som alltigenom god, generös och ömsint.
Den del av Levernet som skildrar barndomens plågor och umbäranden fram till år 1642 upptar en knapp tredjedel av manuskriptet. Den resterande delen har sitt centrum i striden om Agneta Horns giftermål – hennes kamp för att slippa ”hasenbergern” Erik Sparre och i stället få Lars Cruus, ”en brav soldat”. Gränsen mellan dessa två teman, barndomens moderlöshet och umbäranden å ena sidan och striden om giftermålet å andra sidan, går mycket tydligt år 1642. Då återvände Agneta Horns far från en långvarig fångenskap i Tyskland. Hon anger då hur hon genast fick det mycket bättre: ”hela världen dansa nu på en sillenacka för mig. Ty jag fick allt det mitt hjärta önskade och begärde, och min herr far lät mig ingenting fattas”. Men denna lycka varade inte länge; dels gifte fadern snart om sig med Sigrid Bielke år 1643, dels utsåg släkten Erik Sparre till Agneta Horns man. Fastern och mostern beskrivs, tillsammans med fadern, som de drivande i denna fråga. I december 1645, när striden gick mot sitt slut, meddelade Gustaf Horn att Agneta Horn själv fick säga ”nej” till Erik Sparres syster, som kommit för att få definitivt svar i äktenskapsfrågan. Fadern ville inte skaffa sig ovänner på grund av dottern.
Agneta Horn kunde i valet av äktenskapspartner alltså trotsa både sin far och släkten: hon var nämligen redan under dessa år en rik arvtagerska. Fram till år 1653 var hon Gustaf Horns enda barn och moderns stora morgongåva var hennes alltsedan moderns död 1631. År 1648 gifte sig Agneta Horn med Lars Cruus. Hon följde sin man till Tyskland och sedan till Polen. År 1649 födde hon sitt första barn och sedan kom barn och missfall i rask följd; tre barn kom att överleva. När så maken dog år 1656, under Karl X Gustavs polska krig, och fadern hastigt och oväntat dog år 1657 uppfattade Agneta Horn sig som drabbad av oförskyllt lidande. Detta lindrades dock i någon mån av att hon kom att ärva en stor del av faderns egendom, detta eftersom Gustaf Horn dött utan att hinna upprätta något riktigt testamente. Styvmodern inledde en arvsprocess mot styvdottern, och i inlagorna till Svea Hovrätt klagade Sigrid Bielke över styvdotterns girighet och olydnad – i ett (möjligen tvivelaktigt) utkast till ett testamente som förminskade Agneta Horns arv till förmån för styvmodern och de två halvsystrarna var detta motiveringen.
Det är enkelt att se hur Agneta Horn i Levernet svarar på dessa anklagelser i berättelserna om barndomens svält och umbäranden och i de långa replikskiftena mellan far och dotter, som ska visa att Agneta Horn alltid varit en lydig dotter. Det är troligt att impulsen till att skriva Levernet kommit ur de anklagelser styvmodern förde fram i arvsprocessen. Det är i självbiografin tydligt att Agneta Horn var en litterärt begåvad kvinna, vars talanger för replikskiften, situationer och personkarakteristiker påminner om August Strindbergs.
Manuskriptet till Levernet ärvdes sannolikt av Agneta Horns dotter Brita. Därefter kom det, troligen via flera äktenskap och arv inom släkterna Sparre och Tessin, till samlaren A. A. von Stiernman, som var svärfar till biskop Olof d.y. Celsius. Det var i den Celsiska samlingen på Uppsala universitetsbibliotek som historikern Ellen Fries år 1885 påträffade manuskriptet. Fries manuskript utgavs med titeln Agneta Horns lefverne av historikern Sigrid Leijonhufvud år 1908.
Agneta Horn dog i Stockholm år 1672. Hon är begravd i Sätuna gravkor i Björklinge kyrka i Uppland.
