Märta Rinde-Ramsbäck var kulturpolitiker, textilkonstnär och lärare vid Slöjdföreningens skola i Göteborg (Högskolan för design och konsthantverk, HDK). Hon var även en av grundarna till Fjäregruppen som engagerade professionella konstnärer i Kungsbacka kommun.

Märta Rinde-Ramsbäck föddes som Märta Rinde i Göteborg 1920. Hon var yngsta barn till Jane och Werner Rinde. Modern var redardotter och fadern arbetade som telegrafkommissarie. Konstnärligt intresse och talang fanns i familjen. Morfars bror Carl var konstnär, brodern Sten var träslöjdare och moster Svea konstnär. Faderns jobb tog familjen till Ludvika men vid hans död 1937 återvände familjen till Göteborg.

År 1938 kom Märta in på Slöjdföreningens skola. Skolan skulle komma att bli en fast punkt för Märta Rinde-Ramsbäck till slutet av 1960-talet, först som elev till 1943 och senare som lärare och huvudlärare i bland annat textilkännedom, vävning och konsthistoria. Det var också under skolåren på Slöjdföreningen som hon träffade Ulla Onvall som senare skulle bli hennes konstnärliga samarbetspartner och nära vän genom hela livet. Hennes första anställning var som mönsterritare vid Jönköpings läns hemslöjdsförbund.

Till norra Halland kom hon när hon 1950 gifte sig med Karl Fritjof Ramsbäck. Han var arrendator på Gåsevadholms fideikomiss och arrendatorsbostaden mitt emot slottet blev deras hem. År 1954 föddes dottern Karla.

I norra Halland bodde också vid denna tid Ulla Onvall, och de två vännerna och kollegerna träffades en gång i veckan för att rita kollektioner ihop som de sålde till fabriker i Borås med omnejd, bland andra Kasthalls mattfabrik. Så småningom blev också deras bildvävar mycket efterfrågade av traktens skolor, kyrkor och församlingshem. Idag finns bildvävar av Ulla Onvall och Märta Rinde-Ramsbäck i bland andra Varlakyrkan samt församlingshemmen i Tölö och Lindome. Deras sista gemensamma projekt var ett bårtäcke till Lindome kyrka som gjordes 1999.

Märta Rinde-Ramsbäck hade en utsökt blick för placering av motiv. Hennes färgskala var mättad och lite tyngre och kontrasterade mot Ulla Onvalls lite lättare och ljusare. Rustikt, rejält, oromantiskt, raka linjer, naturmotiv och stramt är några ledord för att försöka ringa in Märta Rinde-Ramsbäcks stil.

Utöver Slöjdföreningens skola och samarbetet med Ulla Onvall hade Märta Rinde-Ramsbäck också en egen vävverkstad i Skår i Göteborg där en väverska vävde vad hon inte själv hann med, främst mattor. Hon var nyfiken på nya material och nya sätt att väva, som till exempel hennes experiment med en stor gräsväv som tillverkades i Botaniska trädgården och uppmärksammades av Ria Wägner och Sveriges Television. Hennes mattor fann köpare över hela världen.

En av Märta Rinde-Ramsbäcks talanger var att förstå betydelsen av samarbete. Hon var en av grundarna till riksorganisationen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF) samt Västsvenska Mönstertecknare. Hon förstod samarbetets betydelse både som samhällskraft och som stimulans för de ofta ensamarbetande konstnärerna. Hennes kreativitet var omfattande, och hon hittade hela tiden nya sätt där konstnärer och kommuner kunde samarbeta. Även om hon var konservativ politiskt var hon mycket nytänkande och öppen för nya vägar inom andra områden.

Samarbetstanken låg bakom Märta Rinde-Ramsbäcks och paret Sune och Kerstin Alehammars ansträngningar för att få till stånd en konsthall i Kungsbacka. Här skulle lokala konstnärer visa fram sina alster och möta allmänheten. Hennes vision var att teman på utställningarna skulle svara mot allmänhetens önskningar och intressen.

Det var också samarbetstanken som låg bakom bildandet av Fjäregruppen 1965. I Kungsbacka fanns ett antal namnkunniga engagerade konstnärer och konsthantverkare. Märta Rind-Ramsbäck och flera med henne startade gruppen för att bättre kunna påverka konstens ställning i kommunen. Fjäregruppens regelbundna utställningar blev en stor stimulans för både Märta Rinde-Ramsbäck och Ulla Onvall, vars mattor och bildvävar också fick stor efterfrågan. Ur Fjäregruppens arbete växte också tanken på en kulturnämnd i kommunen. Märta Rinde-Ramsbäck blev den första ordföranden i nämnden och även verkställande — någon förvaltningschef fanns inte på den tiden.

Mot slutet av 1960-talet började Märta Rinde-Ramsbäcks självklara tillhörighet till Slöjdföreningens skola urholkas. Vänstervågen sköljde över ateljéerna, och studenterna hade nya tankar om hur man skulle arbeta med konst och om konstens uppgift i samhället. Det passade dåligt för den visserligen nytänkande men politiskt traditionella Märta Rinde-Ramsbäck. Efter några års tjänstledighet sade hon upp sig för gott 1974. Plötsligt hade hon mycket mer ledig tid men så skulle det inte förbli länge.

Förutom det konstnärliga arvet fanns i familjen en tradition av samhällsengagemang. Hennes morfar redaren var frisinnad liberal, och satt i drätselkammaren i Göteborg samt i fullmäktige och kyrkoråd. Modern Jane hade varit aktiv i kampen för kvinnlig rösträtt, fadern Werner var frisinnad kommunpolitiker och organiserad nykterist. Maken Karl Fritjof var aktiv högerman; även han hade politisk tradition med en far som varit frisinnad liberal i Ramdala landskommun (numera Karlskrona).

Karl Fritjof och Märta Rinde-Ramsbäck bodde nu sedan flera år i Kungsbacka centrum så det var nära till kommunhuset och kommunpolitikerna. Båda var aktiva i Moderaterna och deltog i verksamhet och valrörelser med mera. Hon var under flera år ordförande för Moderata kvinnoföreningen i Kungsbacka, samt ledamot i den lokala styrelsen och förbundsstyrelsen av partiet i Hallands län. Senare ägnade hon sig även åt Moderata Seniorer och drog igång den verksamheten i Kungsbacka. Hon satt även en period i det centrala seniorrådet.

Under ungefär 20 år som kommunpolitiker satt Märta Rinde-Ramsbäck i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, byggnadsnämnden, kulturnämnden, flera år som ordförande, och även i landstingsfullmäktige och landstingets utbildnings- och kulturnämnd. Hon blev känd som en bestämd och enveten politiker som kunde hamna på kollisionskurs både med politiska motståndare och med partikamrater. Det var långt från alla i det egna partiet som delade hennes kulturintresse. Hon var inte konflikträdd och gav nog ofta ett bestämt och stramt intryck. Men hon var också pragmatisk och kunde se sakfrågan före partiet. När socialdemokraten Kerstin Alehammar ville driva frågan om uteserveringar hängde Märta Rinde-Ramsbäck på och de två damerna satte sig demonstrativt på medtagna kaféstolar utanför Torgkaféet, vilket lokaltidningen Norra Halland uppmärksammade.

Av Märta Rinde-Ramsbäcks bestående bedrifter märks särskilt bevarandet av Kungsbacka innerstad. Det fanns åtskilliga politiska röster som inte var med på hennes linje; en del hävdade att de gamla trähusen lika gärna kunde rivas men hon drev frågan och vann. Hennes engagemang visades också i hennes protestgobeläng över ämnet. En annan av hennes viktiga bestående insatser var att få igenom att en procent av byggkostnaden i kommunala byggen skulle gå till konstnärlig utsmyckning.

När Märta Rinde-Ramsbäck pensionerade sig från politiken lockade Hembygdsföreningen. Här kom hennes kunskap om konst, textil och konsten att bygga utställningar väl till pass och hon blev ofta ansvarig för museets utställningsverksamhet.

Märta Rinde-Ramsbäcks samhällsengagemang satt kvar i hög ålder. När en del av träden i Badhusparken skulle huggas ner i samband med järnvägens breddning var hon en av trädkramarna i parken och en engagerad debattör med samma självklara envishet som under sina mest aktiva år.

Det blev den sista stora offentliga satsningen. Märta Rinde-Ramsbäck avled 2003 och begravdes på Kungsbacka skogskyrkogård. Hon är ihågkommen i staden genom att hennes namn är inristat i stenläggningen på torget.