Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) var en framstående politiker och godsägare.

Märta Eriksdotter föddes in i 1500-talets storpolitik, som dotter till riddaren och riksrådet Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) och Ebba Eriksdotter (Vasa), kung Gustav Vasas syssling. Ytterst lite är känt om hennes barndom. Hennes far, som åtminstone åren 1514-1518 skrev sig till Lo (Loholm) i Långared socken, Västergötland, avrättades i Stockholms blodbad 1520 samma år som hon föddes. Troligen spenderade hon sina första år på Loholms slott. Det finns dock uppgifter om att Märta Eriksdotter föddes på Ekebergs herrgård i Lillkyrka församling, Närke. Av förteckningar över moderns och barnens tillgångar framgår att de ägde runt 500 gårdar, fördelade över nästan hela Sverige, sedan modern efter faderns död blivit familjens överhuvud. Märta Eriksdotters äldre syster Margareta gifte sig år 1536 med kung Gustav Vasa.

Historikern och krönikören Johannes Messenius anger att systern Margareta skulle ha varit trolovad med riddaren och marsken Svante Stensson Sture innan hon gifte sig med kungen, och att Märta Eriksdotter i stället gifte sig med Svante, men samtida källor ger inga belägg för det triangeldrama som framhålls i senare litteratur. Märta Eriksdotter torde ha varit 18 år gammal när bröllopet stod på Nyköpings slott år 1538. Svante Sture var son till tidigare riksföreståndaren Sten Sture d.y. och Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), och en av tidens absolut främsta män. Märta Eriksdotter och Svante Sture fick tillsammans 15 barn.

Både Märta Eriksdotter och hennes syster tillhörde således rikets toppskikt och de höll kontakten med varandra brevledes, men det finns också brev bevarade från bland andra systerdottern drottning Katarina Gustavsdotter (Stenbock), gift med Gustav Vasa i hans tredje gifte. Dessa brev ger en ovanligt god insyn i Märta Eriksdotters vuxna liv.

Gustav Vasas död år 1560 och hans sons trontillträde året därefter kom att få en stor inverkan på Märta Eriksdotter. Hennes man hade varit en av Gustav Vasas förtrogna och utsågs av kung Erik XIV till greve, men den nye kungens tilltagande misstänksamhet mot delar av högadeln kom att få förödande konsekvenser. I maj 1567 sammankallade kungen riksdag, men ställde också flera adelsmän inför Höga nämnden, varpå de under tortyr erkände saker som för kungen blev bekräftelser på att bland andra Märta Eriksdotters make Svante Sture och två söner var inblandade i en sammansvärjning. Enligt historikern Ellen Fries var hon på Tullgarns slott när hon nåddes av budet att maken och sönerna fängslats, och ska då ha försökt resa till Svartsjö slott. Enligt prästen och historikern Anders Fryxell blev Märta Eriksdotter satt i förvar på Svartsjö slott och sedan på en bondgård kallad Nybble. När fångarna flyttades från Svartsjö till Uppsala slott hölls hon i förvar i ett hus i staden.

Märta Eriksdotter arbetade enträget för sin sak genom de medel som stod henne till buds, bland annat genom att försöka påverka Erik XIV:s älskade Karin Månsdotter att föra hennes talan inför kungen. Flera av de brev Märta Eriksdotter skrev till Karin finns bevarade, och vittnar om en kvinna som inte bara var väl insatt i tidens politiska spel utan också anade stor fara. I breven intygade Märta Eriksdotter att såväl hon som hennes make och söner enbart hade velat tjäna kungen. Hennes idoga försök att undsätta sin familj kom också fram i brev till prinsessan Virginia – kung Eriks frillodotter – som vid tiden torde ha varit runt 8 år gammal. Märta Eriksdotter kallade sig själv ”arma eländiga kvinna” och bad att deras ovänner inte skulle ”få den makt över min fattige gamle man och mig som de gärna vill”. I brev både till Viriginia och Karin ber hon också om att kungen ska infria sitt löfte om att hon skulle få vara med sin man.

Huruvida någon sammansvärjning faktiskt existerade är oklart, men kungens övertygelse räckte för att han skulle rusa in i det rum där Märta Eriksdotters son Nils (född 1543) hölls fången och knivhugga denne. Kungen ska sedan ha beordrat avrättningarna även av Svante Sture och den andre sonen, Erik (född 1546), samt ytterligare några högadelsmän i vad som har gått till historien som Sturemorden. Märta Eriksdotters bror Sten Leijonhufvud, som också varit fängslad, klarade dock livhanken då kung Erik ska ha gett befallning om att spara herr Sten, och det rådde oklarhet kring vilken Sten det gällde. Sturemorden har tolkats som ett uttryck för kung Eriks stigande vansinne och de ledde till att Märta Eriksdotter, som en av de anhöriga, fick en betydande penningsumma som kompensation. Dessutom fick hon behålla Svante Stures utökade grevskap i form av Västervik och Stegeholms slott och hon spelade en mycket betydande roll i det politiska efterspelet. I samband med begravningen i Uppsala domkyrka 4 juli 1567 lät Märta Eriksdotter placera de blodiga kläder (vilka ännu finns till påseende) hennes anhöriga burit vid dåden i en kista bredvid kropparna. Ett öppet brev från kungen cirkulerade om att en förlikning mellan honom och ”greve Svantes efterleverska, den ädla och välborna fru Märta” hade ingåtts.

I september 1568 ledde ett uppror till att kung Erik avsattes och att Märta Erikdotters systerson Johan blev kung. I egenskap av en ledargestalt för Sturarna gav tronskiftet henne en god möjlighet att fortsätta sin tillvaro i rikets absoluta topp. Märta Eriksdotter var också en driftig godsägare, som förvaltade flera betydande gods och län och hon hade dessutom begåvats med ett ypperligt ekonomiskt sinne. Då Johan blivit kung var Märta Eriksdotter noga med att framhålla de stora ekonomiska orättvisor hon ansåg hade drabbat Sturarna. Till dessa räknades bland annat den rusttjänst Svante Sture hade belagts med. Då en adelsman vanligen var skyldig att ställa upp en häst och ryttare var Svante Stures ägor så omfattande att han skulle tillhandahålla 20.

Utgående från Västervik drev Märta Eriksdotter en rederirörelse i vilken hon ägde egna skepp, hon förvaltade grevskapets stora ekskogar och hon var involverad i flera rättsliga ärenden. Hennes personliga egenskaper framställs i senare litteratur gärna i kontrast till makens, där hon beskrivs som resolut och handlingskraftig, medan han ska ha varit mild och lugn. En vanligt förekommande uppgift är att hon därför ska ha kallats ”kung Märta”, men det kan inte beläggas från samtida källor. Istället tyder det mesta på att Märta uppvisade den sortens handlingskraft som förväntades av en högadlig kvinna vid den tiden, och att hon, i likhet med flera andra kvinnor, fått senare tillmälen. Av samtiden refererades hon till som grevinna till Västervik och fru till Hörningsholm.

Märta Eriksdotter dog 15 januari 1584 på Stegeholms slott. Hon är begravd i Sturekoret i Uppsala domkyrka.