Mathilda Drangel var en mycket produktiv översättare, verksam under första hälften av 1900-talet.

Mathilda Drangel föddes i Nyköping 1847 som dotter till provinsialläkaren Gustaf Mauritz Lundqvist och dennes hushållerska Catharina Charlotta Rydström. Efter skolgång vid Ida Hesselgrens skola verkade hon som lärare, främst vid Henriette Löwens småbarnsskola för allmänheten, senare vid Nyköpings Elementarskola för flickor. Hon lämnade sin tjänst då hon 1877 gifte sig med Carl Otto August Drangel. Paret bosatte sig på makens familjegods Herrstorp i Perlarne socken och fick 1879–1882 två döttrar och en son. Mathilda Drangel gjorde försök att få egna berättelser utgivna, dock med begränsad framgång. Liksom sin bror Ernst Lundqvist blev hon i stället en exceptionellt produktiv översättare. Fram till 1920-talets mitt översatte Mathilda Drangel omkring 150 titlar.

Urvalet präglades av underhållningslitteratur. Främst i verklistan står Jack London, av vilken Mathilda Drangel översatte ett tjugotal titlar. Andra framträdande namn var den i Tyskland mycket populära romantiska författaren W. Heimburg (pseudonym för Berta Behrens), amerikanen A.C. Gunter samt dansken Christopher Boeck. Bland idag mer ryktbara författarskap på hennes verklista återfinns Guy de Maupassant och Émile Zola, samt – sannolikt via franska – Anton Tjechov och Lev Tolstoj.

Mathilda Drangels viktigaste insats var som översättare av Jack London. I bokförlaget Bohlin & Co:s lansering av författaren i Sverige intog hon emellertid länge en ganska undanskymd roll. Hon publicerade sig under signaturen ”M. Drangel”, möjligen för att förläggaren inte ville avslöja att London, som förknippades med darwinistiska idéer och med kraftkarlar i exotiska miljöer, översattes av en kvinna. Detta skulle dock avslöjas 1916 efter att flera av ”M. Drangels” översättningar blivit mycket hårt åtgångna i pressen. Hon kände sig föranlåten att framträda i ett försvarsbrev i Svenska Dagbladet, där hon inte bara röjde det faktum att hon var en kvinna utan också att hon funnit det olämpligt att överföra Londons grövre och talspråkligare uttryck till svenska. Båda dessa omständigheter – den misogyna kritikerkåren och Mathilda Drangels egen sedesamma censur av London – blev hennes fall, och London togs snart ifrån henne.

Mathilda Drangel höll en mycket hög produktionstakt, som drevs på av besvärliga ekonomiska omständigheter, vilket framgår av hennes korrespondens med förläggarna. Den omfattande produktionen möjliggjordes också av tidstypiskt låga krav på textkvaliteten i de populärlitterära titlarna. Ofta tycks tidspress ha legat bakom den bristfälliga textbearbetningen. Stundtals är det tätt mellan germanismer och anglicismer. Mathilda Drangel förenklade gärna syntaxen genom att dela upp meningar och stycken. Till detta hörde en dragning åt att neutralisera det stilistiskt avvikande, så till exempel vid de kritiserade översättningarna av slanguttryck, men också att skära ner på skildringar av social misär eller våld.

På många sätt var Mathilda Drangel en typisk översättande kvinna av sin tid: ekonomiskt pressad, hänvisad till massproduktion av underhållningslitteratur, ibland förlöjligad och rent geografiskt verksam i kulturvärldens periferi.

Mathilda Drangel dog 1931.