Monica Bratt var en svensk konstnär och formgivare som främst förknippas för sitt arbete som glaskonstnär vid Reijmyre glasbruk.
Monica Bratt föddes i Stockholm 1913 och var dotter till aktuarien Percival Bratt och Eva Matilda Sprengel. Hon utbildade sig vid Otte Skölds målarskola mellan 1932–1933 och därefter vid Konstakademien 1933–1939 i Stockholm. Under sina studier på Konstakademien vistades hon även i Paris under vintern 1936–1937 samt gjorde senare ett flertal studieresor till Frankrike, England och Italien. Resan till Italien 1939 sägs inte bara ha varit betydelsefull för hennes måleri utan även för hennes formgivning.
På rekommendation av hennes lärare Otte Sköld anställdes Monica Bratt som formgivare vid Reijmyre Glasbruk redan 1937, parallellt med att hon fullföljde sina sista två studieår vid Konstakademien i Stockholm. Reijmyre glasbruk hade nyligen genomgått ett ägarbyte och en önskan från ledningen fanns att genomföra ett större förändringsarbete. En av reformerna var att sätta en mer konstnärlig prägel på glaset genom att anställa nya formgivare.
Valet att anställa Monica Bratt var kontroversiellt då de flesta glasbruk vanligtvis anställde mer etablerade konstnärer och formgivare. Monica Bratt hade förvisso utbildats till bildkonstnär, men hon hade ingen bakgrund inom formgivning. Den tidigare läraren Otte Skölds rekommendation var avgörande. Efter två års anställning vid Reijmyre glasbruk gifte hon sig med Ebbe Wijkander 1939. Trots familjeliv och en flytt till Göteborg fortsatte hon att vara yrkesverksam som glaskonstnär vid Reijmyre glasbruk.
Monica Bratts produktion kännetecknas av rena former där hon utgick från att glasets naturliga form var droppen. Keramiska kärl från det forntida Egypten och Italien inspirerade hennes formgivning. Framförallt var studieresan till Italien 1939 väldigt betydelsefull för den konstnärliga utvecklingen. De rustika formerna från det klassiska arvet tilltalade henne – hon strävade efter en ren yta utan dekor. Monica Bratt hävdade att färgen skulle understryka formen, och färgen kom med åren att bli hennes signum. Funktionella modeller som ibland gick emot den rådande tidens mer dekorerade ideal gjordes i monokromt rubinrött men även i smaragdgröna och venetianskt blå nyanser. Med dessa färgnyanser kunde de funktionella och robusta pjäserna även anspela på exklusiva objekt.
Monica Bratt signerade aldrig sina glas. Hon ansåg att processen med att formge och framställa glaset var ett viktigt teamarbete med framförallt glasblåsaren och mästaren Harald Eriksson på Reijmyre glasbruk. Eftersom färgen var tongivande i hennes produktion utvecklade glasbruket tillverkningen av färgat glas. Med tiden blev det rubinröda glaset en framgångsrik symbol för Reijmyre glasbruk
Trots att Monica Bratts glas tidigt fanns i både Svenskt Tenns och Nordiska Kompaniets sortiment tog det många år innan hon uppmärksammades som formgivare för en bredare publik. Vissa röster hävdade att hon inte fick samma uppmärksamhet som sina manliga kollegor. Detta kan ha berott på att hon arbetade vidare i en gammal hantverkstradition vilken möjligtvis inte skapade ett så stort medialt intresse. Efter 15 år som ledande glaskonstnär vid Reimyre glasbruk prisades hon dock med en separatutställning på Nordiska Kompaniet i Stockholm 1952 vilken följdes av en utställning på Röhsska museet i Göteborg. Därefter deltog Monica Bratt i en rad samlingsutställningar med temat samtida glas, nationellt såväl som internationellt.
Monica Bratt representeras vid Röhsska museet, Nationalmuseum, Nordiska museet, Malmö konstmuseum, Östergötlands Museum, Norrköpings konstmuseum, Örebro länsmuseum och Glasmuseet i Växsjö.
Efter 21 års samarbete med Reijmyre glasbruk lämnade Monica Bratt Wijkander sin tjänst 1958 på grund av sjukdom och avled alltför ung 1961 i Göteborg. Hon är begravd på Kvibergs kyrkogård i Göteborg.
